…igår grät jag lite framför TV:n och önskade att hon kunnat komma på återbesök, att jag fått säga ”hej då” på riktigt. Om hunden långsamt slocknar kan man lägga in tid för avlivning i kalendern: nästa fredag. Inka blev dålig så fort att hon försvann från mig, jag klappade en hund som inte var där, som redan var borta. Det smärtar mig. Att hon gick från liv till död utan att jag fick någon reaktion eller kontakt. Å andra sidan dog hon mitt i livet. Hon levde med full kraft ända till slutet. Som när någon rycks bort i en trafikolycka eller en hjärtattack. Man hinner inte säga hur mycket man älskar dem. Döden tar dem innan vi hinner blinka.
-
Senaste kommentarer
- stefan hallgren om Det var den musen
- Klas Klättermus om Det var den musen
- Det var den musen « Kvalitetsbloggen om Helvetes jävla fan
- avva om Den förhatliga monogamin
- Matte om Den förhatliga monogamin
- Ullah om Helvetes jävla fan
- vildhunden om Helvetes jävla fan
- Ullah om Helvetes jävla fan
- vildhunden om Helvetes jävla fan
- Spillulle om Helvetes jävla fan
Sidor
Blogroll
-
Senaste inlägg
Arkiv
Blogga med WordPress.com. Theme: Cutline by Chris Pearson.
2 svar so far ↓
Matildas fikarum // november 14, 2009 vid 2:35 e m
Det är klart du behöver skriva av dig, det tar så lång tid innan sorgen lättar lite.
Kram
stefan hallgren // november 14, 2009 vid 2:45 e m
Bättre hastig död än utdragen, skulle jag säga. Pina och sorg har inget egenvärde, som jag ser det. Det är naturliga reaktioner vid förlust, men inget som bör odlas för sin egen skull, eftersom det varken hjälper de levande eller de döda.
Likt banken efter kl 15 är kommentarsfunktionen stängd.