Jag har inte spelat tennis på två veckor och jisses vilken ångest jag har en tendens att upparbeta. Jag gillar inte kursverksamheten, jag gillar inte att bli betittad och kommenterad, jag gillar inte att stå under andra människors kommandon. Jag beklagar mig för det motsatta könet: Har jag inte lite magkatarr också? Men, säger han, varför gör du det då om du tycker att det är så jobbigt? Det har jag förklarat för dig, säger jag och höjer samtidigt rösten: För att på sikt kunna hitta någon att spela tennis med måste man träna in slagen. Man måste då gå en kurs, hur mycket man än hatar kurser. Man måste stå ut med finniga ynglingar som använder ens förnamn och när man tre gånger missat baslinjen med tre meter ropar att man inte ska slå så hårt. Man ska inte slå dem i skallen heller. Det kompenseras inte av beröm, som när mannen som är professionell tennistränare och lever på att träna tennisspelare från morgon till kväll och har gjort så i tjugo år ger en beröm för ens ”rena slag” och tycker att jag ”visar hela gruppen” hur det ska se ut. Eller att en kurskamrat säger att hon studerat en och var oerhört imponerad. Någonting ska man ha för att man tillbringade halva barndomen med att inbilla sig att man stod på Wimbledons centercourt. I min värld är det alltid skönast att leva okommenterad, är kommentarerna positiva blir man nervös och är de negativa blir man knäckt. Den gamla fobin släpper aldrig riktigt taget om en. Som vuxen måste man utmana sina rädslor, det är enda sättet att ta sig framåt. Tyckte jag att det var roligt att bli fotograferad av en frilansfotograf med en 40 000-kronorskamera på stadsbiblioteket? Älskade jag det? Nej. Ibland måste man göra även det som är obehagligt, bara för att det är nyttigt. Man måste utsätta sig.
Följaktligen är mina helger förstörda. De är inte rofyllda och kravlösa, jag måste plåga mig igenom tennisen. Plåga mig för min egen skull.
En gång låg Ulf Lundell i rännstenen och kved:
Grace Kelly… vem som helst… ge mig en hjälpande hand…
Gör det. Snälla gör det. Var med mig.
