Här blir man avsläppt utanför tennishallen och går till damernas omklädningsrum efter att ha varit frånvarande två lördagar i rad för ”dödsfall i familjen” respektive ”semesterresa till Skåne”. Att det är damernas omklädningsrum brukar inte framgå. Jag hade lika gärna kunnat hamna i herrarnas; om jag inte frågat en herre vad som var damernas. Nu vet jag att damernas är längst ner och herrarnas är näst längst ner.
Det var inte som det skulle. Det stod Elitserien Damer Omklädningsrum 2 på dörren. Jag ignorerade, som jag gör när det är någonting jag inte begriper. Öppnar dörren och hamnar i en hög av nakna damer. Det finns bara en sak som är värre än nakna damer och det är nakna herrar. De talar engelska med varandra. Jag sänder en förflugen tanke till mig själv att jag kanske inte skulle vara här, men jag ska träna och var ska jag annars ta vägen? Do you think he can win? säger vad jag bedömer som en amerikanska till vad jag bedömer som en svenska. De tävlar, det fattar jag ju. Själv klär jag om hemma och behöver bara dra av mig jeansen och dra på mig dojorna.
Återstår ett steg. Att öppna dörren till hallen och kliva in. När jag gjort det, öppnat dörren och stängt den bakom mig, tittar jag ut över banorna. Jag tittar höger: en bollkalle. Jag tittar vänster: en bollkalle. Någon skriker: FEL! och vore inte nätet som skiljer den ena banan från den andra i vägen hade jag fått bollen rätt i nyllet. Det går sakta upp för mig att de tävlar på alla banor. Jag tittar hjälplöst från den ena bollkallen till den andra, fnittrar nervöst, öppnar dörren och backar ut.
Satan i gatan! Ingen har meddelat mig alternativt meddelade mig via mail. När kollade jag mailen sist?
Nu måste jag gå tillbaka till omklädningsrummet och de nakna damerna och ta på mig jeansen igen och låtsas som ingenting. Hur dum känner man sig inte? Som att komma in i kyrkan mitt under ett bröllop. En oinbjuden gäst.
Som kompensation ställde jag mig på den jävla crosstrainern.
