En sån där sjukpensionär

Det var min hunds dagmatte. Nu när min hund är död så kan jag inte bara bryta kontakten med denna människa. Jag känner någon sorts ansvar. Hon bor ensam i sin stuga vid havet, hon har dålig hälsa, igår när jag ringde hade hon åkt till Statoil för att tanka, efter tankningen hade bilen, en trist Opel från antiken, vägrat starta. Personalen hade hjälpt henne baxa undan den och hon skulle ringa sin bilmekaniker. Hon fick gå hela vägen hem. När hon kom fram lyckades hon ramla utanför trappan, uppskattade att hon låg en halvtimme innan hon kunde ta sig upp. Men varför, sa jag, varför? Hon är så svag och orkeslös. Tummen fick stryk i fallet. En gång för flera år sedan frågade jag henne hur många mediciner hon åt och svaret fick tårarna att rinna nerför mina kinder. Herregud, åh herregud, det var så många. Tabletter mot psykos, tabletter mot depression, tabletter mot biverkningar av tabletter. Hennes ena hand skakar och hon sitter mest i sin fåtölj och får besök av boendestödet och prästens fru. De kommer regelbundet. Boendestödet heter Sören. Kan inte Sören städa, säger jag, kan inte Sören diska? Inka tyckte mycket om Sören, hon hade en förkärlek för män. Sören tyckte också om henne. Men det är inte Sörens roll att städa och diska, Sörens roll är att sätta fart på min f.d. hunds f.d. dagmatte, därför har de gjort upp ett schema. Det hjälper inte. Hennes dotter bor i Göteborg. Jag känner ansvar. Jag måste hålla kontakten, höra av mig. Hon kommer inte att bli bättre, hon kommer att bli sämre och sämre.