Stolpskott till veterinärer

Man vill gärna lägga skulden på dem.
Man inser förstås att det är barnsliga projektioner.
Man vill ställa dem till svars för döden.
För felaktig diagnos.
Avbruten medicinering.
Man undrar om det går till likadant på sjukhus som på djursjukhus.
Man kommer in akut med en hund som är så dålig att det är plågsamt att se henne.
Som man fick bära nerför trappan.
Ställa ner på gräsmattan.
Som först lägger sig.
Som mot alla odds lyckas resa sig och kissa.
Om hon hade varit en människa, hade de då låtit henne ligga och plågas en halvtimme innan doktorn kom och någon tittade på henne?
Ja, folk har väl dött på akuten av just sådana skäl.
Att ingen har tid med dem.
Här ägnade de sig åt en ”hängig” hund i rummet bredvid.
Utan bedömning av vem som mådde värst.
Inka mådde klart värst.
Den hängiga hunden var ung och stod på benen.
Inka hade 40,3 graders feber.
Mot tidigare 39,1.
Hundens normaltemperatur är mellan 38 och 39.
Hon mådde så dåligt.
Men på djursjukhus får man vackert vänta på sin tur när det är lördag.
För att stå ut gjorde jag mig kall.
Sån är döden:
den man förlorar…
..får ligga i sin egen salivavsöndring och andas så hårt att hela kroppen darrar.
Den som ska dö är ensam.
Det är spyor och förnedring. Smärta. Ont. Man ska inte tro att döden kommer snällt, som en jultomte. Han kommer elakt.
Hon brydde sig inte om att jag klappade henne.
Det fanns ingen blick att möta.
Hennes ögon såg mig inte.
Jag tittade i dem men hon var inte där.
Hon var någon annanstans.
Hur sjuk hon än har varit har det alltid funnits ett medvetande. En liten svansvift, ett litet ”du och jag”. Nu fanns ingenting.
De ställde mig inför valet att avliva henne eller göra ett sista försök. Om jag lät henne dö nu skulle jag aldrig få veta om hon kunnat bli bättre. Hon var trots allt bra så länge hon gick på kortisonet. Men denna höga feber – tydde inte den på cancer i slutstadiet? Det är ju cancerrelaterad feber – antingen som en följd av tumören eller av själva tumören. Vad hjälper då lite kortison?
Det är det vi inte vet.
Det finns veterinärer som säger: Hade det varit min hund hade jag låtit henne somna in nu.
Det är när de själva inte ser något hopp.
Hade de sagt så till mig kan jag inte tänka mig annat än att jag följt deras linje. För Inkas skull. Så irrationell är jag inte att jag går emot hela veterinärvetenskapen. Men de avrådde mig inte från att försöka och sa sen att ”då har vi gjort allt som står i vår makt”.
Då vet jag att det är slut.
Att hoppet är ute.

Jag undrar hur hon har det nu. Vi följde med båren genom korridorerna och något av Inkas ”jävlar anamma” väcktes. Varför rullar ni mig här? Och vad är det för äcklig hund i buren bredvid? Fast den tanken nådde knappast hennes hjärna.

Hon ligger på en grå fäll.