Om någon skulle säga att jag har ”ett fint ansikte” (som min pojkvän brukar säga om olika kvinnliga skådespelare: ”hon har fint ansikte”) men ”en ful näsa” skulle jag inte höra ”det fina ansiktet” utan bara ”den fula näsan”. Det skulle ringa i min skalle: ful näsa, ful näsa, ful näsa… Hur kan någon som har ett fint ansikte ha en ful näsa? Det går inte ihop.
Om någon väl har sagt att jag har en ful näsa är jag övertygad om att det är Sanningen. Din näsa är ful. Det kvittar om någon annan försöker rädda situationen: Du har en jättefin näsa! Eller: Din näsa är varken bättre eller sämre än andra näsor. Skadan är skedd. I min hjärna ringer det fortfarande: ful näsa, ful näsa, ful näsa…
Nu beror det i och för sig lite på vem som säger vad. När De Betydelsefulla uttalar sig blir det alltid mer betydelsefullt. En anonym idiot som säger att jag har en ful näsa stör mig inte lika mycket som någon jag fäster (känslomässig) vikt vid.
Min oförmåga att ta personlig kritik handlar förmodligen om att jag fått så mycket av den varan att jag utvecklat en kraftig allergi. Jag trodde på fullaste allvar att min mor besatt sanningen om min person. Hon såg det andra inte såg; att jag enbart var värd förakt. Att jag var ful. Misslyckad. Pinsam. Inte gick att ha i möblerade rum. Det var de vibbar hon sände ut (när hon inte sa det rakt ut) och jag sög i mig dem som den törstige dricker giftvatten i öknen.
