Så har man blivit telefonintervjuad

Hon öppnade med en klassiker:

- Hur känns det?

Svar:

- Öh… öh…

Meningen var att hon skulle komma men av ekonomiska får man förmoda skäl ringde hon istället. Hur det blir med fotografen vet vi inte än, jag försökte föreslå att vi kunde skippa bilden. I alla fall babblade jag osammanhängande i en halvtimme och när hon förklarade sig nöjd undrade jag om man verkligen kunde göra något av det där… det kändes som om jag bara rapat floskler och plattityder och å ena sidan och å andra sidan. Det konstigare av det konstiga var att hon inte undrade över mitt civilstånd, det brukar liksom vara basalt i sammanhang som dessa. Jag fick själv klämma in någonting om ”mitt sociala liv” i den mån det existerar. Svårast var frågorna om de andra: Vad tycker de andra, hur känner de andra? Där ville jag instinktivt svara: Det får du fråga dem. Men eftersom jag visste att hon inte hade någon annan än mig att fråga blev jag tvungen att leverera ett slags svar där också. Jag uttryckte mig mycket svävande.