Jag har alltid läst Bröderna Lejonhjärta som en ”riktig” saga. I sagan är allting möjligt. Skorpan dör efter Jonatan, de träffas i Nangijala där de dör på nytt och återuppstår i Nangilima. Nu visar det sig högst chockartat att Astrid Lindgrens saga inte alls var en tröst för barn utan att Skorpan ligger hemma i kökssoffan och dör utan att någon kommer vare sig till Nangijala eller Nangilima! Undra på att hon inte ville ta den illusionen från ”någon enda unge”. Det hela framstår i ett förklarat sken:
…några metafysiska spekulationer och själavandringsteorier är det sannerligen inte fråga om, inte ens att Skorpan ’ser ljuset’ när han dör är något metafysiskt, det är ett medicinskt fenomen, har det sagts mig, något som har med blodtrycket att göra, när det sjunker häftigt då man dör
Jag som trodde att det var orgasmen. (”Lilla döden”)
För övrigt sjunker blodtrycket häftigt även när man är på väg att svimma men jag ser inte ljuset, jag ser myrorna på TV.
Vi får alltså tolka det som så att Skorpan i sina feberdrömmar efter Jonatans död hallucinerar om att de träffas igen och slutligen kastar sig nerför stupet.
Sagotanten var diskbänksrealist. Hon har lurat oss allihop.
