Varken utseendet eller storleken spelar roll

Man med feministisk faiblesse för att urinera sittande och med dragning åt medelålders ADHD-labila white trash-kvinnor i förorten kan meddela sitt intresse på mymlan72 snabela gmail dot com.

Det skulle aldrig falla mig in att göra upp önskelistor om potentiella partners. Han ska ha: och så rabbla upp egenskaper, inre och yttre. Jag bryr mig inte om utseende – jag är blank vad gäller utseende. Alla jag älskar blir vackra och jag älskar ingen för deras skönhets skull. Det kan bero på att jag är så monogam och hundlik till min karaktär. Det bästa med hundar sägs vara att de älskar en oberoende av hur man ser ut, oberoende av personliga tillkortakommanden, felaktiga fysiska attribut etc. Frågan man nu kan ställa sig är vilket som är värst: Att ratas på grund av utseende och ålder (alla utom asiatiskor mellan 20 och 30 går fetbort – det är att ha ett öppet sinne) eller ratas på grund av sin personlighet (hundrafemtioelva punkter som man inte kan leva upp till)? Att vara rätt själ i fel kropp eller fel själ i rätt kropp? Och varför det tar så hårt att få negativa kommentarer om sin kropp när man vet att det inte är kroppen som är det väsentliga? Inte för mig. För andra.

Allting är ju tämligen ohjälpligt. Sin ålder kan man inte göra något åt och hur man än fejjar med fejjan så är grundproblemet detsamma. Personligheten kan man kämpa med, men som den gode Strindberg skrev om den unge Johan/August: ”Och sådan gick han ut i livet! För att utveckla sig, och lika fullt alltid förbli sådan han var.”

Nej, jag har inga andra krav än att de ska vara snälla, inte rösta på SD och inte kalla en hora när de blir upprörda.

Ekonomi betyder ingenting. Var och en har sin.

Jag hade kunnat vara tillsammans med en läkare, han var både snygg och trevlig och vi kom utmärkt överens överallt – utom i sängen. Alltså kunde jag inte vara tillsammans med honom. Hellre en fattiglapp med en kronisk sjukdom, bara det stämmer. Bara jag älskar honom. Bara jag.