Vi hade trevligt i hovrätten, lokalerna var mycket ljusare, vädret vackert utanför fönstren och tonfallet mellan parterna ett helt annat än i tingsrätten.
När jag tänker på Svea hovrätt tänker jag på de fängelsehålor där Anckarström förvarades innan han avrättades. De ligger vägg i vägg med vaktmästeriet. En märklig arbetsmiljö.
Den unge Guillou, inte fyllda 30, framstår som huvudpersonen i sin egen agentroman när han skildrar hur han fick tillgång till IB:s post. IB var en underrättelsetjänst så hemlig att dess existens länge förnekades, den sysslade bl.a. med olaglig åsiktsregistrering av företrädesvis kommunister. (Dvs. Vietnamdemonstranter.) Det tyckte alla riksdagspartier utom VPK var bra.
Gösta Bohman hamnade i visst bryderi.
Deras dilemma var att de å ena sidan sympatiserade med allt vad IB företog sig, både på hemmafronten och internationellt. Å andra sidan var moderaterna lite upprörda över att regeringen dolt en hel spionorganisation för riksdagen och dessutom byggt upp den som en förlängning av det egna partiet. Moderaterna fick ändå nöja sig med att gnissla tänder i tysthet, eftersom en öppen kritik kunde framstå som att man ställde sig på kommunisternas sida.
Yttrandefriheten är missförstådd i den meningen att vi inbillar oss att den är till för alla med undantag av fienden. Då var det kommunister, idag är det nazister. Eller pedofiler. Deras frihet (efter fängelsestraffet) är mindre värd än andras. Även om det har mer med frihet än yttrande att göra.
Guillou hade fått reda på att IB hade en postbox på Nybrogatans postkontor, hans eget. Av de ca 60 anställda på det kontoret var det inte omöjligt – tvärtom högst sannolikt – att någon var FNL:are eller SKP:are. Det gällde bara att hitta honom. Posten kom klockan 10 och klockade 13 hämtade IB den. Däremellan gick Guillou på postkontoret, valde den lucka där hans kompis satt och gick hem med IB:s post som han lät en annan kompis, en arab från Syrien expert på brevcensur, ånga upp åt honom. Därefter återlämnades posten i sitt skenbart ursprungliga skick, redo att öppnas av IB:s män.
Det är en av de få gånger jag blir riktigt orolig för honom. Vad håller han på med? Och vad håller hans källa, den postanställde, på med? Den stackarn riskerade inte enbart att bli av med jobbet, han riskerade ett fängelsestraff. Journalister röjer aldrig en källa. Men detta var brottsligt. Hur vågade de?
Det är det som ska ge upphov till anklagelsen att Peter Bratt var en golbög. Den som läst eller skummat artiklarna eller bara sett rubrikerna på Newsmill kände kanske liksom jag en stor trötthet. Vem orkar, utom de själva, engagera sig i vad som hände eller inte hände för 35 år sedan? Enligt Bratt ljuger Guillou och enligt Guillou ljuger Bratt.
Till Guillous försvar måste sägas att han boken igenom är mild i omdömet om Bratt. Inledningsvis betraktas han som rörande naiv. Det kan ses som en elakhet men lika gärna som en ömsinthet. Det var hans troskyldiga överklassidealism som gjorde honom oemotståndlig. Han kom till Folket i Bild/Kulturfront i ett lovvärt syfte:
För inte så länge sedan hade han arbetat som förlagsredaktör och hans förlag hade kommit på en ny grej, att man skulle skriva korta, snabbutgivna debattböcker och på så vis hade han debuterat med en liten skrift där han kunde avslöja något häpnadsväckande, att socialdemokratin hade svikit sina ursprungliga ideal!
Och efter att ha debuterat som författare lämnade han förlagstjänsten, hade försökt sig på journalistiken och sökt jobb på TRU (föregångaren till UR, Utbildningsradion), som var ett hårt kontrollerat socialdemokratiskt fäste inom det statliga radio- och tevemonopolet. Och där på TRU hade han försökt göra en reportageserie om hur LO hade svikit arbetarklassen. Och vet ni vad som hände då?
Nää! Vad hände då? svarade vi fascinerat.
Jo! De vägrade att sända avslöjandet om fackföreningsrörelsens svek mot arbetarklassen!
Va?! sade vi, hur kunde dom understå sig!
En variant av god min i elakt spel.
Peter Bratts indignation över upptäckten att socialdemokraterna var socialdemokrater var helt enkelt bedårande.
Men nu hade han blivit socialist, typ. Fast, meddelade han redan vid första mötet, kunde inte förmå sig till att gå i demonstrationer, inte ens Vietnamdemonstrationer, eftersom man då reducerades som individ.
Det var som en sketch från Monty Python: ”Ni är alla individer”, säger Jesus. ”Inte jag!” säger Brian.
Han bröts ner i häktet/isoleringscellen. Det är otäckt att läsa. Kvällen innan de häktas framträder de gemensamt inför studenterna i Lund, totalt ovetande om att de dagen efter ska gripas och anklagas för spioneri.
När vi tog farväl den kvällen var det sista gången jag såg den Peter Bratt jag lärt känna, han med det sociala självförtroendet, den ironiskt lite vårdslösa humorn och charmen som var så mycket bättre anpassad till salonger än talarstolar. Honom skulle jag aldrig återse.
De förberedde reportagen i månader och pendlade mellan att tro att det skulle bli ”dånande tyst” (Jan Myrdals teori) eller att helvetet skulle braka lös.
De var så smarta att de inte släppte alla sanningarna på en och samma gång, de körde först ett reportage utan alltför många fakta, så att dementimaskinen skulle gå igång, detta har aldrig hänt, IB finns inte, avskummen ljuger; i nästa nummer, efter två veckor, släppte de alla hårda fakta, varpå makten stod med rumpan bar.
När Jan Guillou och Peter Bratt återses på rättegångens första dag är det uppenbart enligt Guillou att de ”knäckt honom” – de hotade honom indirekt med stryk, att han skulle hamna på fängelser där han var lika illa sedd som våldtäktsmän. Bratt pallade inte trycket och Guillou dömer honom inte.
Hans fru Philippe grät och anklagade honom för barnens lidande och besvor honom att göra vadhelst som krävdes för att komma hem så fort som möjligt och hon struntade fullkomligt i all politik och journalistisk heroism. Hans far, högermannen och SAF-direktören, befallde honom att efter bästa förmåga sona sina synder mot samhället och reda ut saken, stå för vad han hade gjort och ta sitt straff. Det kan mycket väl ha varit så att den skenbara generositet som åklagaren visade när han beviljade Peter dessa besök hade rent cyniskt taktiska motiv.
Den tredje personen, IB-källan Håkan Isacson, mötte sin frälsare i cellen och om det har Guillou några vackra ord att säga:
Själv är jag på intet sätt troende, och var det inte heller vid den här tiden, men det är mig fullkomligt främmande att ironisera över människors religiösa upplevelser.
I vår tid betraktar alla ateister alla religiösa som idioter. Om de bär kors eller sjal, om det är Jesus eller Muhammed som är deras bäste vän, kvittar fullkomligt. Dö ska de. Åtminstone andligt.
En sak är i alla fall kristallklar. De extrema erfarenheter Peter och Håkan hade under den långa häktningstiden, att bli en Judas eller att möta Jesus Kristus, säger oss mer om långa förhör hos Säkerhetspolisen än det säger om Peter och Håkan. De var högst ofrivilliga, och ovilliga, martyrer.
Peter Bratt skvallrade om Guillous posthantering.
…en golbög som man säger inne i fängelsevärlden.
Han måste konstatera det. Så var fallet (i hans av Bratt ifrågasatta version). Det är mest en parentes. Som han förklarar med nedbrytningen av Peter Bratts person. Betydligt större var det svek som Göran Elwin, ni minns honom från TV, utsatte dem för. Han begick mened så docent i straffrätt han var. Vad han inte kan ha vetat är att alla hade tillgång till hans egenhändigt författade PM. Ett PM som Guillou & Co bett om inför publiceringen av den första artikeln: Är det eller kan det vara straffbart? De funderade aldrigi termer av spioneri utan i termer av tryckfrihetsbrott. Möjligen, men knappast, förtal, konkluderade Elwin. Bara för att inse att när brottet var spioneribrott så kom han själv i betydligt sämre dager, han måste nämligen anmäla ett sådant brott om han kunde misstänka ett sådant brott. Därav de kalla fötterna.
Som i alla brottmål ville Guillou ha fram sitt icke-uppsåt, att han inte hade för avsikt att begå brott, det var därför han vidtagit försiktighetsåtgärder och frågat Elwin. Alla var övertygade om att när väl materialet gått i tryck var de skyddade av tryckfrihetsförordningen. Till en början hade han Riksåklagaren och Justitiekanslern på sin sida. Då hittade statsmakterna ett annat skäl att döma honom, han hade skadat rikets säkerhet genom att publicera hemligt material. Kan ryssar läsa? Om svaret är ja på den frågan är svaret på frågan om uppsåt också ja.
Det spelade ingen roll att Guillou ingick i den Myrdalsvänster som hatade Sovjetunionen ungefär lika mycket som den hatade USA. IB:s illegala existens försvann snabbt som diskussionsämne om de rådande fick råda.
Guillou sov över på soffan hos en bekant i Lund och vaknar av två par skor. Han tror att det är israeler som nu – slutligen – fått tag i honom och ska döda honom. Det är ”bara Säpo”. På kvällen i cellen hör han långt ifrån rop som ökar i styrka: SLÄPP DE POLITISKA FÅNGARNA FRIA och han faller i gråt.
Fruktan för israeler var inte direkt ogrundad. De hade för vana att mörda oskyldiga. Guillou var inte oskyldig i det att han tog ställning för det 1969 helt bortglömda palestinska folket. 1969 när han första gången besökte ett palestinskt flyktingläger fanns ingen palestinsk sak.
Ghassan Kanafani mördades för det han skrev.
Israel var och är en mördarstat, de opererar långt utanför den demokratiska statens arm. De lyckades ta fel på man i Lillehammer. Om jag inte missminner mig fick hans änka skadestånd för några år sedan, tre decennier för sent. Riktade mord, kallas det.
Agenten Gunnar Ekberg smög sig in i de svenska Palestinagrupperna och avslöjades så småningom. Hade jag varit politisk aktivist i Sverige på 70-talet och samarbetat intimt med någon som visade sig vara israelisk agent hade jag velat slå honom på käften. Men på den punkten är Guillou förvånansvärt förlåtande. Eller bara luttrad. Spioner och agenter och säkerhetspoliser finns överallt. Det gick inte att tala i telefon.
