Andreas Malm skriver inte historia, han skriver ideologi

Alla som skriver historia skriver ideologi, men Andreas Malm skriver mer ideologi än historia. Efter att ha tagit del av hans kapitel om Bosnienkriget i Hatet mot muslimer är jag tacksam att det inte är vid historiska institutionen i Lund han är inskriven som doktorand.

I dag tycks det mig som om kriget i Bosnien har en ny, obehaglig aktualitet. Kapitel nio påminner om vad som hände och gör en nyläsning av de idéer som vägledde våldet. Syftet är att följa en viss dynamik i synen på och behandlingen av muslimer: det är på intet sätt fråga om en fullständig analys av det bosniska kriget. Många aspekter har lämnat därhän helt eller delvis.

Just därför blir det en helt snedvriden framställning. Han lyckas verkligen framställa serberna som ondskans kreatur. Ta bara massvåldtäkterna. Han är ju inte dum så han konstaterar först att massvåldtäkter är normalt i krig. Men serberna införde något nytt i världshistorien, de införde löpande band-principen. Kvinnorna våldtogs ”på ett fabriksmässigt, industrimässigt sätt”. Vad hjälper det då att Röda armén enligt propagandan våldtog alla mellan åtta och åttio efter andra världskrigets slut? Vad hjälper det att blodiga massvåldtäkter i detta nu pågår i östra Kongo? Nej nej nej, det är baaara serberna i heeela världen som satt våldtäkter i industriellt systeeem!

De kom nämligen på att man kunde göra kvinnorna med serbbarn. Muslimska kvinnor kan föda serbiska barn! Så praktiskt.

Det finns en förklaring. I de serbiska traditionerna ärvs nationaliteten på fädernet. Barn till en serbisk man är serb. I den judiska traditionen är barn till en judisk mor jude.

Nazisterna uppfann det industriella massmordet. Serbnationalisterna uppfann den industriella våldtäkten.

Malm säger att de våldtogs mekaniskt och organiserat, som om det aldrig hänt förr. Han kallar det för ”våldtäktsindustri”. Produktionsmålet i våldtäktsfabriken var tvångsbefruktning för att utplåna den muslimska befolkningen. När den serbiske mannen våldtog den muslimska kvinnan var han besjälad av denna uppgift. Det var grundorsaken till hans drift och kommenderat från högre ort. Tillåt mig tvivla. Inte på att det fanns inslag av detta, det visste vi redan under kriget, men på att det var huvudskälet till våldtäkterna. ”Nu omsattes fantasin om muslimernas massförökning i praktisk, köttslig politik.” Andreas Malms egen fantasi är det heller inget fel på. Den flödar understundom över.

Att våldtäkterna i Bosnien blivit så uppmärksammade beror bl.a. på krigstribunalen i Haag. Det fanns en gymnastiksal som är känd som ”våldtäktsläger” (en serbisk uppfinning?). När det gäller det mest kända lägret, Partizan-hallen i Foca, togs kvinnorna som fångar och separerades från männen vid den bosniska stadens erövring. I denna sporthall, där alltifrån små barn till gamla kvinnor hölls, började snart de systematiska våldtäkterna, därav ordet våldtäktsläger. Ett av offren berättar:

Två soldater som jag inte kände kom dit och en av dem var Zoran Vukovic. Han tog mig till en lägenhet. Jag antog att den var övergiven för jag såg ingen där. Där fanns en stor säng och nu hände det igen; jag blev våldtagen igen.

När han hade gjort vad han ville göra — jag menar, när han hade våldtagit mig, satte han sig ner och tände en cigarrett, och han sa att han kunde göra mera, mycket mera, men att jag var lika gammal som hans dotter och därför skulle han inte göra mer den här gången.

Nästa gång var när jag togs till ett hus. Huset låg mitt emot busstationen i Foca. En grupp soldater tog med mig tillsammans med tre andra flickor från Partizan. De tog oss till ett hus, som var — hur ska jag beskriva det? Det var plundrat, saker låg spridda överallt. Man kunde se att ingen bodde där. Och det första de beordrade oss var att städa upp stället. De gick och när de kom tillbaka var de ännu fler. Det var folk som jag inte kände eller hade sett förr, och några var inte alls från Foca. Och de våldtog oss där. Var och en av dem våldtog den flicka han ville våldta, och så många gånger som han ville. Alla valde och vrakade. De sade: ’Kom, du där’ eller ’Vi går upp på övervåningen’, för huset hade rum både på bottenvåningen och på övervåningen. Så vi var där nere tills de hämtade oss för att våldta oss, till ett annat rum. Närhelst de ville valde de den flicka de ville ha och våldtog henne. Jag tror att jag blev våldtagen tre gånger, kanske mer. Jag minns inte precis hur många gånger, men det var förfärligt. De turades om, den ena efter den andra. De tog pauser på en kvart eller kanske en timme, så länge de ville, men det hände förfärliga saker där. Det var smutsiga män och druckna män och de förde bort min väninna. De våldtog henne och sedan våldtog de mig. Men de gjorde sitt bästa för att våldta oss alla, så att var och en blev våldtagen i tur och ordning.

60-70 kvinnor i en gymnastiksal, tre serbiska kommendanter som ständigt kommer för att våldta dem, det var verkligheten. För männen motsvarades våldtäkterna av misshandel och tortyr; inte sällan med dödlig utgång. En av de serber som dömdes för våldtäkt angav detta till sitt försvar: han kunde ha dödat dem.

När Andras Malm skriver Bosniens krigshistoria ser han bara serbiska våldtäkter, serbiska koncentrationsläger och muslimska offer. Läsare som inte har en aning om krigen i det forna Jugoslavien måste bli förvånade om man påtalar att det parallellt med de serbiska lägren fanns både muslimska och kroatiska. Dit bjöds inte pressen in och följaktligen spreds inga bilder av utmärglade fångar över världen. Det hade ändå bara varit serbiska fångar.

Han måste tvunget återge hur de skrålar:

”I den lilla skogens glänta knullar serben en muslimsk kvinna – hon täcks av blod, serben var hennes förste man.”

Det blir någon sorts krigspornografi, ju värre, desto bättre. Jag lovar er, man kan göra så med alla krig och alla parter i alla krig. Malm gör det bara med serberna och får serberna att framstå som unika.

Jag får känslan av att han tagit den serbiska rasismen mot muslimer och vänt den mot de rasistiska serberna så till den milda grad att han själv framstår som en förvrängd rasist – serberna är i hans ögon vad muslimerna var i serbernas – barbarer:

I deras kroppar [de muslimska kvinnornas] uppenbarades ett avklätt, genomborrat, söndertrasat folk, samtidigt som en het dröm gick i uppfyllelse: ingen hinna, ingen slöja, ingen barriär kunde längre stå i vägen för den serbiske mannens åtrå.

Den serbiske mannen blir mytisk. Fullkomligt obegriplig. Ahistorisk. Den serbiske mannen är galen!

Dock friades regimen i Belgrad från folkmordsanklagelserna. Sådana petitesser bryr sig inte Malm om. Det var serberna under yttersta ledning av Milosevic som skapade och upprätthöll kriget. Ingenting annat. Han gör en god insats för att förmedla deras rasism – han har letat upp vartenda rasistiskt citat värt namnet. Men ser han inte själv att det blir lite parodiskt? Serberna var inga nazister, muslimerna var inga judar. Det går inte att jämföra på det förenklade sättet.

Om man inte heter Malm. Hans motsats Johnstone gör precis tvärtom. Hon letar upp allting som talar till serbernas fördel. De lider av samma sjuka. De vill inte förstå, de vill förbanna. De drar slutsatsen först och belägger den sen. Johnstones tes är att Nato ville ha ett storkrig på Balkan. Malms tes är att serberna ville utplåna muslimerna – att det var krigets själva syfte.

Man kan inte säga att han inte är bombastisk:

Så syntetiserade och förverkligade våldtäktslägren två element i vår tids hat mot muslimer: kravet på ett slut för den muslimska befolkningstillväxten och begäret efter deflorering av den muslimska kvinnan.

I några förvirrade hjärnor, ja. Krigets mål för serberna var ursprungligen att bevara Jugoslavien intakt. Målet för bosnienserberna var att skapa ett serbiskt territorium i Bosnien.

”Muslimerna” är oskyldiga och rena som barn och ”serbnationalisterna” är som vi redan sett rasistiska våldtäktsmän. Allting de anklagar andra för har de blott själva gjort sig skyldiga till. Antingen är Andreas Malm korkad (naiv) eller så är han slug och beräknande. Jag misstänker det senare. (Frågan i grunden är om man betraktar de jugoslaviska krigen som inbördeskrig till följd av utbrytningar eller som angreppskrig mot självständiga stater. För den förstnämnda tolkningen, se Wijk: ”Det är alltså mitt bestämda intryck att serberna ansvarade för flest övergrepp under konflikten, men det är en kvantitativ skillnad. Olika sorters övergrepp, mord, etnisk rensning, våldtäkter förekom på alla sidor.”) 

Ingen folkmördare framställer sig som den värsta förbrytare mänskligheten känner: det ligger i propagandisternas själva uppdrag att förväxla rollerna.

Ja, och det ligger i Andreas Malms uppdrag att berätta onda sagor för barn. Mer ger jag inte för hans historieberättande.