Vi hyser alla en irrationell skräck för att bli liggande döda i lägenheten i flera månader där det enda som händer är att räkningar trillar in och liklukten så småningom tränger ut genom dörren.
Det är lika irrationellt som att vara rädd för att man ska frysa i kistan.
Jag är så gammaldags att jag tänker mig en kistbegravning, jag vill begravas som De Gamla – mormor och morfar, farmor och farfar - i jorden. Den nuvarande likbränningen är en barbarisk storstadssedvänja som vi på landet aldrig kommer att vänja oss vid. Här sänker vi ner våra döda och står snyftande vid kanten, beredda att falla efter.
Nå, i dagsläget är det ingen risk att jag blir liggande någon längre tid. Inte så länge jag är fast anställd och har ett fast förhållande.
Men. Jag föreställer mig en situation där jag överlevt de s.k. aktiva åren och är pensionär och lever på kattmat. Utan fast anställning och fast förhållande skulle jag redan idag kunna bli liggande i flera månader utan att någon skulle undra vart jag tagit vägen. Vi förutsätter att föräldrarna är döda. Det är de när jag är 65. Annars får min far bli 99, han skulle då slå farmors rekord på 98.
Som det ser ut har jag nästan ingen kontakt med andra människor än de absolut närmaste. Rättare sagt, jag har det väldigt sällan. Malin brukar ringa sådär var tredje fjärde vecka eller skicka sms. Cec och jag hörs en gång i halvåret. Marie träffar jag mest i släktsammanhang, hon är ingift i samma släkt. Åsa som jag betraktar som en extremt nära vän har jag inte talat med på flera år (jag ska, jag ska!) men hon finns ständigt i mina tankar. EC träffar jag på somrarna när hon är i stan. Regina tog sin hand ifrån mig. Sol och jag mailar någon enstaka gång och säger att vi ”måste ses”, det måste vi inte alls. Jag kollar aldrig min mail om jag inte mailat själv, det är aldrig någon som mailar.
När man blir äldre dör också människor ifrån en, om man lyckas bli äldre. Alltså ännu färre människor som skulle kunna hålla reda på en. ”Barnen har sina liv” som man brukar säga. Syskonbarnen.
Jag frågade min bror hur han skulle göra om nu morsan har polyper. Han skulle låta undersöka sig. Han känner väl att han som far måste ta sitt ansvar. Jag är betydligt mer tveksam. Jag har kommit att omfatta tesen ”händer det så händer det” – dör man så dör man. Gynekologen mumlade någonting om någonting jag hade på livmodern sist, jag kommer inte ihåg vad det hette, men jag åkte hem halvt avsvimmad och slog upp det på nätet, det var någonting som kunde växa sig stort och opereras bort. Jag tänker nu att det väl får växa då och att man först vid svåra plågor får uppsöka sjukvården.
Och att jag inte kommer att gå på några fler cellkontroller. De plågar en bara i onödan. Hittar något skumt och tar nya cellprover.
Så tänker jag nu. Jag sa till min bror att den här förhöjda cancerrisken de upptäckt i släkten nog är någonting som finns i alla släkter, det är bara en nitisk chefsöverläkare som fått för sig att vi måste undersökas. För att vi är en stor släkt. Om fem av mammas elva syskon har polyper och/eller cancer är det inte så konstigt om någon reagerar. Har man bara två syskon och en som har cancer börjar man inte rota i det.
Så är det nog, sa jag till min bror som stod borta vid diskbänken i föräldrahemmet. Och förresten ska en tredjedel av alla svenskar drabbas av cancer i någon form. Man ska ju dö av nåt, sa han. Precis, sa jag.
På min moster och gudmor började det i tarmen och spred sig till levern.
Säg nu att jag är en fattig pensionär. Säg att den fattiga pensionären har hund som enda glädjeämne. Säg att den fattiga pensionären en morgon dör – av okänd anledning. Säg att veckorna går. Då kommer hunden att börja äta på mitt lik. Det är sant. Vad ska den göra?
Den här ensamheten är till mycket stor del självvald, det är inte bara så att folk inte vill umgås med mig, det är också så att jag inte vill umgås med dem. Jag trivs bäst i min egen ensamhet.
Det hindrar inte att man önskar att man var annorlunda, precis som man kan önska att man var höger istället för vänster, hur lättare skulle inte livet vara! Om man var en idiot som von Holstein.
