Kalsipp på = dåligt tecken

Kalsipp av = bra tecken.

(Bra tecken här nu.)

God natt, bloggälskare. Sov gott.

Salladsdjävulen

Vi har haft hälsovecka. Hälsoföreläsningar, hälsoyoga, hälsogolf. Avslutades idag med hälsosallad. Alla hade i god tid fått ta ställning till om de ville ha kycklingsallad, räksallad eller någon annan sallad. Jag valde efter viss tvekan rostbiff med potatissallad – minst sallad. Trodde jag.

När vi alla slog oss ner i solen med våra salladsdjävlar och H tyckte att min sallad såg änna god ut insåg jag att jag skulle ha gjort som hon och tagit räksallad. Den såg änna godare ut. Den var nämligen ordnad på ett rent sätt: räkorna i en hög, morötterna i en hög, majsen (oätligt) i en hög etc. På min tallrik låg rostbiffen överst, under den i mitten låg potatissalladen och under och runt och i flödade själva salladen. Efter att ha ätit upp rostbiffen och smuttat lite på potatissalladen bedömde jag det hela som omöjligt att äta upp. Det var ingen idé att ens försöka. Alla dessa tomater, denna sallad, denna grönsallad; alltihop i en makaber röra. Jag äter inte tomat och jag tycker inte om sallad. Jag stod inte ut. Jag reste mig och gick och slängde alltihop när ingen såg.

Ni kan gå upp nu, meddelade jag de närmast sörjande, redo att äta varsin räksallad, och gick raka vägen till godisautomaten och köpte en Dajm, halsade en Cola och öppnade en Gott & Blandat.

Jag har alltså svårt för grönsaker. Jag kan äta vanliga salladsblad, okokta morötter och i värsta fall en gurka. Jag kan inte äta tomater, varken varma eller kalla, blomkål (aldrig i livet) eller broccoli (aldrig i livet). Jag kan inte heller äta svampstuvning och jag har mycket svårt för ärtor. Alla kokta grönsaker gör mig mer eller mindre illamående och då menar jag spyfärdig.

Jag är medveten om att svamp inte är en grönsak. Det var bara ett exempel, Helge.

Som vuxen bestämmer man i allmänhet själv. Jag har i vuxen ålder aldrig ätit blomkål eller broccoli. Det finns de som tror att jag kommer att dö av vitamin- och mineralbrist.

Men, och nu kommer finalen, när jag var barn tvingades jag äta dessa saker – grönsaker. Det gick alltid till på samma sätt. Familjen skulle äta. Det var inga problem för familjen, det var bara problem för mig. Jag åt så långsamt, så långsamt. De suckade och stönade. De fick börja på efterrätten. Jag satt med mina ärtor och de satt med sina körsbär. Det var i sig ett nederlag. Meningen var inte att en i familjen skulle komma i otakt. Därav suckandena och stönandena.

När alla hade ätit fick alla gå. Min far, min trygghet, försvann då omedelbart ut i garaget eller trädgården. Min bror försvann någon annanstans. Kvar satt jag, övervakad av min fångvaktare. Jag hade under hela middagen försökt svälja grönsakerna med mjölk. På den tiden drack man mjölk till maten. Fångvaktaren satte alltid in mjölken i kylen efter ett glas och det kom inte på fråga att be om ett till. De grönsaker som jag inte lyckades svälja ner gömde jag i servetten, som jag sedan gömde i fickan. Under en middag kunde man gå på toaletten en gång, två verkade misstänkt. Där tömde jag grönsakerna i toalettstolen och spolade ner dem. Det var uppfinningsrikt av mig, tycker jag nu. Då var det bara en kamp för överlevnaden. Jag var en mycket rädd liten flicka. Jag var så rädd att jag i flera år – medan min hjärna ännu inte var fullt utvecklad – fantiserade om att någon skulle kunna spåra dessa grönsaker till denna vår adress och då skulle min fångvaktare ta livet av mig, jag var helt övertygad om att det var det enda rätta straffet för ett sådant brott. Jag måste vara försiktig. Rädslan för att Hon skulle kunna döda mig var konkret. Folk kan nu säga att det var dumt: Inte hade hon dödat dig! Hon var kanske lite hård, men hon var ingen bödel! Hon var inte alkoholiserad, inte galen. Bara lite hård. Men förklara det för ett barn.

Detta var på helgerna. På kvällarna hade hon under en period pippi på att göra gröt, rosa gröt, det kunde jag inte heller äta. Jag fick kväljningar. Vid ett tillfälle rusade jag upp och spydde i köksvasken. Det bevekade inte hennes hårda hjärta. (Ack!) Barn ska äta, de kan ju dö annars – av vitaminbrist.

Idag tänker jag att en mindre hård förälder kanske skulle ha låtit ungen äta rivna morötter istället för kokta om nu ungen hade lättare för det. Men innerst inne tänker jag att en sådan som jag inte förtjänar annat. Gud, vad jag önskade att jag kunde äta grönsaker! All my trials, Lord, soon be over.

Det lustiga var att hon också kunde bestraffa med utebliven mat. Jag minns hungerkänslorna när jag låg i sängen och hon straffat mig genom att inte ge mig någon kvällsmat alls. Ja, jag ville ju ändå inte äta. Det var logiskt.

Det här berättar jag inte för att någon ska tycka synd om mig, för det första tycker ingen synd om mig och för det andra är det som en bris jämfört med den storm som så många andra barn lever i – det är ingenting. Men säg det till barnet: försök trösta barnet med att andra har det värre och försök hjälpa barnet med hoppet om att andra har det bättre – barnet känner ingenting annat än sin egen verklighet.

Jag tänkte på det bara för att jag känner mig olik, alla de som kan äta sallad, som kan äta rosa gröt, som kan äta kokta grönsaker. Som inte måste gå på toaletten och inte måste känna sig annorlunda och avvikande.

Romantiska griller

Älskar man någon vill man väl vara tillsammans så mycket som möjligt med den personen?

Tack, men man kan mycket väl älska en människa utan att vilja vara tillsammans med honom dygnet runt.

Det bekräftar bara mina fördomar om andras fördomar: riktig kärlek är att bo ihop.

På jobbet har vi en man som har sin fru och dotter i en annan stad. Det anses en aning suspekt. Men de verkar nöjda och belåtna.

Jag är fruktansvärt led vid frågan om jag inte har några samboplaner. Den är tio gånger värre än om jag inte har några barnplaner. Nej, jag har varken det ena eller det andra och har aldrig haft.

Den samhälleliga normen är så vansinnigt stark att ingen kan hålla sig; två människor som är ihop ska bo ihop. Det är första steget. Andra steget är barn. Tredje steget är separation.

Det slog er heller aldrig att man är två om samboskapet? Och att man visserligen är ensam om barnafödandet men inte ensam om barnagörandet? Och att jag inte har för vana att lägga mig med okända karlar i syfte att bli gravid?

Nu när jag snart ska bli en sunkig 40-åring (som darrar av rädsla för konkurrensen från de yngre förmågorna, klaga månde Elektra! äh, jag har aldrig varit något att ha) är fertiliteten stadigt på utdöende. Men det är väl först när man är 47 som man kan börja koppla av ordentligt.

Ni då? Ni har inga planer på att skilja er? Flytta isär? Jag har hört att det är väldigt vanligt att sådana där förhållanden spricker. Som era.

Jaja, jag menar inte att man inte får fråga mig. Jag menar bara att det är tröttsamt.

Kort och försenat svar

På långt och gammalt mail som gick ut på att

- tabut kring sex med barn är ideologiskt och kulturellt betingat (sedan tvåhundra år tillbaka)
- ”skadan” är skapad och konstruerad (vilket bevisas av de hundratals kulturer där sex med barn inte leder till några problem)
- det artriktiga beteendet är att börja utöva och träna sex redan som barn (tillsammans med vuxna)
- det är ett lika artriktigt beteende att värja sig mot tvång och våld

Det ena är att barn kan ta skada för att den vuxne inte fattat att barnet tagit skada. Det andra är att om sex med barn ska ske på vuxnas villkor (och hur skulle det annars kunna ske?) så måste sex vara jämförbart med saker som läxläsning och tandborstning. Det är inget övergrepp att ”tvinga” ett barn att borsta tänderna – trots att barnet varken kan eller vågar göra motstånd, inte vill. Barnet borstar tänderna för att den vuxne är en auktoritet som barnet har respekt för. Det är det jag inte får att stämma: Om vi betraktar sex som bygger på den enes frivillighet men inte den andres som ett övergrepp i alla andra sammanhang, hur ska det barn som inte vågar eller kan göra motstånd – på grund av bristande fysisk och psykisk styrka – kunna betraktas som något annat än våldtaget? Och hur ska den våldtäkten kunna ledas i bevis om kraven på att ha våldtagit ett barn är lika stora som kraven på att ha våldtagit en vuxen? Om vi inte kollektivt bedömer alla barn före en viss ålder som oförmögna att ge sitt samtycke? I vilket fall före puberteten. En absolut riktlinje.

Man får inte aga barn, man får däremot aga vuxna. Jag får ge någon en örfil med dennes samtycke. (Hårda tag i sängen etc.) Jag får inte aga ett barn – ett barn kan inte ge sitt samtycke till lättare misshandel. 

Alltså, hur ska barn kunna visa att de vill eller inte vill?

Det tredje är att barn kan känna obehag och starkt obehag vid sexuella närmanden, som inte behöver vara övergrepp, även om den vuxne är snäll och inte tvingar en till något, även om han bara vill att man ska göra det ena eller andra. Var kommer det obehaget ifrån? Det kan inte möjligen ha med det faktum att man inte är könsmogen att göra? Inte bara med den stora samhällskonspirationen?

Man kan lika gärna påstå att naturen skulle ha gjort oss könsmogna från födseln om vi skulle ha sex från födseln. Könsmognad är en perfekt ”ursäkt” att ha sex.

Jag tycker inte att sexualliberaler ska ha samma inställning till barnsex och barnporr som till djursex och djurporr; att det bara är om djuret/barnet tvingas och mår dåligt som det är förkastligt. Djur är till skillnad från människor inga grubblande varelser. De lever i nuet och det är deras smala lycka. Barn ska inte bara leva i nuet utan i framtiden, de ska bli vuxna. För den som ur Eden förbannats är Eden ett Eden ändå, skrev den sorgsne Fröding. Omvänt: För den som sluppit ur helvetet är inte helvetet över bara för att helvetet tagit slut.

Hej snubbar, fula gubbar

Jag välkomnar försöken att dämpa hysterin. Och jag tror säkert att det är ”trasiga ungdomar” som tenderar att råka illa ut. Åtminstone var det så vad gällde Alexandramannen. Det är självklart för mig att de behöver lagligt skydd, de behöver en lag som säger att det som hände dig inte var rätt.

Faktum kvarstår: förövaren är nästan alltid någon det lilla barnet känner. På samma sätt är våldtäktsmannen oftast någon den vuxna kvinnan känner och inte någon som överfaller henne i en park. Lik förbannat blåses dessa fall upp, som om de vore typiska. För man kan inte varna barn för deras egen far, bror, kusin, farbror eller morbror. Man kan inte varna tjejer för deras egna killkompisar.

Tuff skit, men de flesta barn får gå igenom sitt helvete utan att någon kan göra något åt det. Barn tiger – inte sällan. De ser det som en oundviklig strategi. Det finns inga alternativ till tystnaden. Jag tvivlar också starkt på att man som barn skulle må så jävla mycket bättre av att hela apparaten drogs igång. Det enda positiva med det skulle vara att övergreppen upphör.

Brott ska beivras, det är lätt att tycka, rent generellt. Men inte i alla enskilda fall. Upp till 25 års ålder och ännu senare om brottet är riktigt grovt kan man anmäla sexuella övergrepp som skett under barndomen – det hade ju varit något. Jag hade inte gjort det om jag så fått betalt.

Vissa saker blir värre av att ältas. De mår bäst av att begravas. Vore det inte för att jag finner den sexualpolitiska debatten intressant i sig själv skulle jag aldrig komma dragande med egna erfarenheter. Men när man nu har dem blir ämnet ännu intressantare.

Jag talar aldrig om detta. Jag bara skriver.

Man kan ju tycka att min inställning är en aning uppgiven. Vi ska inte jaga pedofiler och ungarna får finna sig i att bli våldtagna – det är livets gång. Kanske har jag fel, kanske är det ett svek från vuxenvärlden att vi lever i en ”förnekelsekultur” som en insändarskribent i Aftonbladet påstod häromdagen, och chockade mig svårt när hon avslutade med att incest är den vanligaste formen av sexuella övergrepp. Ja, om vi begränsar det till barn (vilket är underförstått) och om vi låter det gälla alla biologiska släktingar och inte bara de närmaste familjemedlemmarna. Men på vilket sätt hade hon tänkt sig att vi skulle komma undan ekvationen ”att antalet misstänkta pedofiler som går fria är betydligt fler än de som påstår sig vara oskyldigt dömda”?

Vad hon menade var att vi måste erkänna att incest är ett fenomen som pågår mitt ibland oss istället för att framställa ”pedofili som en anomali”. Slutsatsen av det resonemanget blir att ”vanliga män” misstänkliggörs in absurdum. Det är sant att pedofiler är vanliga män, de är ändå lite ovanliga. Vi föredrar att tro att de flesta fäder inte begår övergrepp på sina döttrar och att tonårspojkar som sitter barnvakt inte har för avsikt att… Brott är inte det normala. Att gå omkring och misstänka människor för brott är ett värre brott än själva det misstänkta brottet – kan jag nog tycka i dessa tider.

Sexuella övergrepp är inte ovanliga, men det är betydligt fler flickor (och pojkar) som klarar sig än som inte klarar sig. De mest tillförlitliga uppgifterna är att det drabbar 5-8 % av flickorna och 1-3 % av pojkarna. Det är inte jättemånga. Man känner sig rätt ensam om man i en folksamling på hundra personer har sällskap av sju. 92 står i andra hörnet.

Krig i vår tid

Marit inte bara glömde hela Balkankriget, hon glömde EU som dess pådrivande orsak. EU har sannerligen bidragit till att skapa krig i vår tid.

För övrigt…

…träffade jag min bror idag. Jag låg utsträckt på rygg på en strandmadrass på hans torp när han närmade sig. Jag mådde uselt. Hur är det, sa han. Sådär, sa jag. Förtydligade mig: ”Söndag.” Det är bara på fredagkvällen du kan koppla av, sa han. Ja, sa jag (och fnittrade ofrivilligt). Efter första groggen, sa han. Jag trodde du trivdes på ditt jobb. Nej, sa jag. Bytte ämne: ”Vi träffade Rolle [farbror] igår. Han blir mer och mer lik farfar.”

Sen tänkte jag säga att ”det blir du också” men det sa jag inte. Jag hejdade mig.

Lite sur och lite ledsen

Efter tio års samboskap skulle min bror gifta sig i Stockholms stadshus den elfte juli i år. När jag och min s. k. pojkvän fick veta detta genom Föräldrarna, broderns och min kommunikation går numera nästan uteslutande genom dem, visade vi genast en oerhörd handlingskraft, planerade in semester, bokade husbil etc.

Föräldrarna kunde åka med. Om inte Föräldrarna snart gett ett annat besked: bröllopet var inställt, brudparet hade ångrat sig. Fel datum, fel tid. De skulle fortfarande gifta sig, men var, när, hur var det ingen som visste. Då blev jag *lite sur* och lät meddela att det inte alls var säkert att vi kunde komma vid något annat tillfälle. Vad var det för jävla sätt? Om de nu inte hade tänkt igenom saken, varför basunera ut det i hela släkten?

Min mor lät hälsa tillbaka att min bror blivit ”lite ledsen” av dessa hårda ord och jag fick kalla fötter. Hoppsan! Inte göra någon ledsen! Allraminst ens eget kött och blod! Vi syskon måste hålla ihop! Vi har bara varandra! När vi träffas låtsas vi som om det aldrig hade hänt. Jag har inte blivit lite sur och han har inte blivit lite ledsen. Och eftersom vi aldrig talar direkt med varandra kan vi inte direkt såra varandra och behöver aldrig direkt be om ursäkt!

Gud så fruktansvärt

Jag och min fru slutade ha sex efter tredje barnet. (Fem år sedan.) Jag försöker ibland få henne att vilja men hon tittar bara på mig och säger att jag får sköta det där själv. /Förvirrad

Vi har inte haft sex på tre år. Jag har glömt hur man gör. Det är för jävligt. /Lars

Min sambo har vestibulit. /Bamse, 28 år

Jag kommer att vara singel tills jag hittar en tjej som gillar sex på riktigt och som inte bara låtsas för att få mig på kroken. /Pelle

Det enda vi har tillsammans är ett hus och gemensamma räkningar att betala. /Magnus

Om jag hade levt i ett förhållande där senaste gången jag hade sex var för flera veckor år sedan… say no more.

— — —

P.S. Hetsar också upp mig. Men då inte av lust utan av irritation.”…hälsosamt återhållande av tidig promiskuitet…” Ta dig i häcken, Frigyes!

Sminkskolan

Här rör vi oss fritt mellan folkmord och smink!

Jag tillhör varken de som aldrig sminkar sig eller de som alltid sminkar sig. På helgerna är jag oftast sminklös. På vardagarna har jag en enkel variant och en något mindre enkel.

Den enkla är dagkräm, om det nu ingår i sminkskolan, ögonpenna och mascara – ingenting mer.

En dagkräm, en nattkräm och en ögonkräm är obligatoriskt. Också där är jag allmänt inkonsekvent, jag köper det billigaste jag kan hitta eller så köper jag dyra antirynkkrämer – fast de här var inte så farliga, inköpta på Apoteket till nedsatt pris. Inklusive serum!

Varför åldras min ena ansiktshalva fortare än den andra? Jag hyste en from förhoppning att detta serum skulle tränga ner i den fåra jag har under höger men inte under vänster öga och göra mig fräsch som en nyponros igen. Efter några veckors behandling måste jag göra er besvikna. Skillnaden är obefintlig.

Faaaaaaaaaaaaaaaaaaaaan.

När man på morgonen smörjt in sig med dagkrämen tar man sin Isadora Colormatic Eye Pen 22 Dark Brown och lägger en linje under ögat. Inte hela vägen (fråga mig inte varför, det är en smaksak) utan drygt halva. Det braiga med den pennan är att man slipper vässa den men den är ändå inte lika ”hård” som en flytande eyeliner. Den är perfekt!

Då har man egentligen redan tagit en gammal mascaraborste som man inte längre använder, som inte längre har någon färg, doppat den i vatten och dragit igenom fransarna. Mina har en tendens att krulla sig under natten. De har aldrig varit av bästa kvalitet. (En mig närstående person, jag säger inte vem, har nedåtvända ögonfransar. Alla andras pekar uppåt i en båge, hans pekar nedåt: som en konvex rullgardin. Jag har frågat om det inte inverkar menligt på synen… men bara fått hummanden till svar.)

Därefter går man lös med mascaran. Vilken mascara? Det är med mascaror som med vin (och män), man vet vad man har men inte vad man får. Frågan, varje gång man står inför sminkhyllan, är om man ska hålla sig till den pålitliga sorten som man vet att man älskar eller om man ska testa något nytt?

Nerköp.

OK.

Nej, efter alla dessa år rekommenderar jag Max Factor Masterpiece Volume & Definition Mascara. Den köper man när det är rea på H&M. (Jag lägger mascara både på de övre och de undre fransarna. Inom parentes.)

Som jag sagt, minst tre gånger, är mina ögonbryn inte av den typen att de behöver förstärkas eller framhävas. Jag noppar mina ögonbryn lite men det är ändå Brooke Shields-varning på dem, jag vill inte noppa dem för mycket, det blir bara jobbigt.

Ögonbrynspenna använder jag lika sällan som ögonskugga. Ungefär en gång i halvåret.

Ska jag nu gå till jobbet och inte vill nöja mig med bara mascara och ögonpenna så lägger jag även på make up-kräm och rouge. Diskret. All sminkning ska vara diskret.

Väl på jobbet har jag läppstiftet i handväskan och det händer att jag lägger på det. Läppstift är det smink som jag haft mest motstånd mot. Läppstift känns tantigt. Min mor har alltid gått omkring med rött läppstift. (Alltså, det är som med bilar, om ni nödvändigtvis ska ha en röd bil, ha då en mörkröd bil! En blodröd bil.) Här köps inga röda läppstift, här köps mindre allvarliga läppstift.

Så. Då var vi färdigsminkade för idag.