Våtheten och kåtheten

Nu är jag på s. 253, kapitel 2.

En kvinna vid namn Pieke Biermann skrev en bok som hette Wir sind Frauen wie andere auch som handlade om prostituerade kvinnor. Alla har en desillusionerad inställning till sex med män: det finns ingen glädje att få. Sex är ett manligt intresse. Sex är arbete för kvinnan och hobby, en kul fritidssysselsättning, verkar det som, för mannen. Den här inställningen och uppfattningen hade också kvinnorna i LfH-rörelsen (lön för hushållsarbete). Alla kvinnor är prostituerade, ingen njuter. Men vi lider inte heller: att hålla sig stilla i några minuter i väntan på ”det stora ögonblicket” (för honom) tar ingen skada av. Särskilt inte om man får en bunt pengar i näven:

Den som vill fundera över prostitutionen måste vänja sig vid det faktum, att prostituerade inte bara går på gatan eftersom de ”är tvungna” – utan också eftersom de vill någonting annat. Mer.

Det är svårt att inte känna ömhet. De är så illusionslösa, så befriade från alla förväntningar och förhoppningar. Som en Monika:

När jag ändå inte får någon orgasm, när det inte ger mig någonting, då kan jag lika gärna göra det för pengar.

Jag gillar inte projiceringen på all världens kvinnor – ”vi tycker att sex är meningslöst, det gör ni också” – men i övrigt förstår jag dem, så gott man nu kan förstå någon man inte förstår. Utifrån deras premisser förstår jag dem. De varken njuter eller lider av sex så varför skulle det inte vara som ett jobb för dem? Det värsta är när kunden tror att han ska tillfredsställa henne, ge någonting tillbaka, det gör henne bara äcklad. Stopp och belägg. Det räcker att du kommer.

Vad jag inte förstår är hur det kan vara behagligt (inte obehagligt) att ha sexuellt umgänge utan att vara sexuellt upphetsad. Själv (och nu blir jag otäckt privat igen) har jag väldigt lätt för att bli våt. Det räcker att nån tittar på mig, höll jag på att säga, för att det ska rinna till. Men de gånger jag varit torr eller varit våt och blivit torr är det ingen skön känsla. Det är en direkt oskön känsla. Lite som att promenera med skoskav. Eller blir de våta automatiskt? Det är ju ett plågsamt faktum att vi inte kan styra över vår egen sexualitet. De som inte kräks av porr blir kåta, vare sig de vill det eller ej och även om denna insikt inte når deras hjärna. Det rör sig i vårt undre liv, för att återknyta till en gammal Wilmer-låt: Vad ska du med teknik när det rör sig i ditt undre liv?

Så kanske är det så att de blir lite våta i alla fall. Våtheten och kåtheten mynnar inte alltid ut i orgasm. Det ska gudarna veta.

——————————————————————————————–

P.S. På s. 214 ff skriver hon om den tyska familjepolitiken och får mig att rysa i hela kroppen. Hundra gånger hellre ekonomiskt beroende av en välfärdsstat än av en man. I’ll never be nobody’s wife!

P.P.S. På s. 207 ff behandlar hon makarna Myrdal och kallar dem Myrdalarna. Hade de hetat Lundberg hade hon således kallat dem Lundbergarna?

Det är fint att ta kvällspromenader nu

Fåglarna kvittrar vackert,
vitsipporna har inte blommat över än,
luften är lagom ljum…

När jag körde hem till invandrarghettot idag

hade alla träden slagit ut

Konfliktens kärna

Det här är intressant:

Konflikten inom utredningen berodde enligt [Leif G W] Persson till stora delar på att de sakkunniga inte delade [Inger] Lindquists liberala syn på människan, som bl.a. kom till uttryck i att Lindquist menade att de prostituerade som säger att de själva har valt att prostituera sig måste tas på orden. (Är sex arbete? s. 124)

Här har vi konfliktens kärna. Jag är mycket för att ta människor på orden. Jag gillar inte att tolka människor. Säger de att de har valt någonting för att de ville det tror jag dem, vad skulle jag annars tro?

Det är både en tillgång och en brist. Jag sympatiserar med den liberala hållningen till människan i ovannämnda mening: att inte ifrågasätta henne. Jag vill inte själv bli ifrågasatt. Det är ren självbevarelsedrift som får mig att ta människor på orden. De kanske ljuger, men jag ljuger sällan… så jag förutsätter att de inte heller gör det.

Bristen är att människor är så mycket mer än ord. Om en människa säger till mig: ”Jag är inte alls nervös” och samtidigt skakar av nervositet eller vad som förefaller vara nervositet har jag en tendens att bara höra orden. Jag ser inte bakom. Jag fattar inte att alla människor är ”rädda” – de verkar ju så tuffa? Min bror sa en gång: ”alla är nervösa när de börjar ett nytt jobb” – som om det vore en självklar sanning. Antingen har han fel eller så har jag fel, men nog fan har jag träffat människor som tagit över hela fikabordet redan första dagen. Som bara dundrat in. De kan också vara nervösa, säger folk då. Inte fan vet jag!

Om ni också är ensamma
så syns det inte på er åtminstone,
inte på samma sätt,
så där nedrans tydligt.

(Sonja Åkesson)

Människor är så skickliga skådespelare. Man vet inte om människor spelar eller är äkta.

Jag satt på en rättegång där minst fem ungdomar skulle vittna om en misshandel som deras ”kompis” gjort sig skyldig till mot deras ”kompis”. Vem som var kompis med vem vet jag inte riktigt. Den unge mannen hade misshandlat sin f.d. flickvän. En efter en ropades de in och alla var de lika tappra. Det är ändå en skrämmande miljö att komma ensam in genom dörren och stå inför podiet och lova att tala sanning. Du talar under straffansvar! Men om någon frågat mig om de verkat nervösa hade jag svarat nej. Alla svarade lika klokt och redigt. Min slutsats skulle ha blivit att ingen var nervös. Det verkade ju inte så.

Hur troligt är det på en skala?

Det är bara jag som är ensam och liten och rädd, alla andra är stora och starka. Den föreställningen kan jag aldrig riktigt frigöra mig från.

Våldtäktssiffrorna

I TT:s artikel framstår Sverige med sina 80% fällande domar i våldtäktsmål som ”bättre” eller ”sämre”, beroende på hur man ser det, än England med sina knappa femtio. Det låter som om 80% är en hög siffra och det är det i jämförelse med England som har en annan lagstiftning och ett annat system. Men siffran 80% ska relateras till åklagarmyndighetens egen undersökning och egen slutsats; de undersökte domar under 2006 och 2007 och kom fram till följande:

Ett stort antal åtal för våldtäkt har ogillats

Av 372 granskade åtalspunkter har 161 avsett åtal för våldtäkt. 44 av dessa 161 åtalspunkter (27,3 %) har ogillats. Övriga 117 åtalspunkter (72,7 %) har helt eller delvis bifallits. När det gäller åtal för grov våldtäkt har 12 av 35 granskade åtalspunkter (34,3 %) ogillats.

När de säger ”stort antal” måste de rimligen jämföra med andra åtal. Utgångspunkten när åklagaren väcker åtal är att den man väcker åtal mot ska bli fälld. Människor som blir åtalade befinner sig alltid i ett taskigt läge. De har advokaten på sin sida och deras skuld ska bevisas, men åklagaren har gjort bedömningen att brott kan styrkas och åklagaren är objektiv. Han ska ta hänsyn både till det som talar för och det som talar mot den tilltalades skuld. Advokaten behöver bara ta hänsyn till det som talar mot. Det betyder att åklagaren i de flesta fall vinner målen. Det måste vara så.

Att ett stort antal våldtäktsåtal ogillats beror på det svåra bevisläget och det som retar mig mest är att det ständigt framhålls hur lätt det är att bli dragen inför domstol och fälld. Det räcker med en anklagelse så får man skaka galler. Hur då förklara att endast 13% av anmälningarna leder till åtal? Och detta gigantiska mörkertal…

1976 års sexualbrottsutredning ville slopa begreppet våldtäkt för allting som inte var utstuderat rått. Endast de värsta övergreppen skulle kallas våldtäkt. Idag går man till den andra ytterligheten och vill kalla allting våldtäkt, från minsta övergrepp till största och faktiskt också sexuellt umgänge som inte är något övergrepp, liksom man diskuterar att kalla prostitution för köpt våldtäkt. Både den 70-talsaktiga ”avdramatiseringen” av våldtäkt och vår tids formliga hysteri är verklighetsfrämmande och ideologiskt obehaglig.

Snacka om misslyckat

Vi skulle ha förhandling med telefonförhör av en fransos i Paris. När folk ska telefonförhöras får de sitta och vänta eftersom de aldrig vet när de blir uppringda. Så, vi hade kommit överens om att protokollföraren skulle ringa mig när det var dags för mig att ringa honom. Först kommer inte tolken, han har missuppfattat alltihop, och vi får fixa en annan tolk som får ta sig dit på tio minuter. Sen ska jag ringa upp fransosen, jag hör hur han svarar och hur han ersätts av en kvinnlig röst som rabblar något obegripligt på franska, en inspelad dam. Typiskt. Jag ringer upp igen och lyckas framföra mitt budskap på dålig engelska, ringer in till domaren i salen och ska koppla. Det funkar inte. Vi försöker tre gånger och jag rusar runt och försöker få tag i en notarie på tingsrätten, hur fan gör man: Ingen vet. I normala fall ringer protokollföraren själv upp, men utlandssamtal funkar inte från tingssalarna. Och nu funkar det inte att koppla till dem heller. Något ljushuvud kommer på att testa en annan telefon men när jag ska säga ”lägg på luren” till fransosen kommer jag inte på vad det heter: Lägg på luren? I’ll call you again. Bye bye. Ringer upp, ringer in, kopplar. Halleluja, vad ljus över griften, det fungerar.

Urk.

Skrattar man inte på jobbet gråter man. Den förfärliga ensamhetskänslan slog ner på förmiddagen som en bomb i bröstet och gjorde ögonen vattniga. Jag sa till mig själv: Nu skärper du till dig. Tänk på de verkliga offren. Det verkliga lidandet. Visualisera en bild. Jag hamnade då i första världskrigets skyttegravar. Frågan är om man blir så mycket gladare av det. Tanken var att gå ur sig själv och fokusera på de som verkligen har problem här i världen. Hade. Första världskriget tycktes mig lite väl länge sen. Jag koncentrerade mig istället på de tyska koncentrationslägren bara för att övergå till de jugoslaviska: jag tänkte på han som brändes levande i Omarska. ”Det enda ni har är brutalitet” sa han till barbarerna som tog honom på orden och släpade honom till ”Vita huset” – tortyrcentret. Ett passande namn.

Den här metoden, att fokusera på svårt lidande människor, har jag uppfunnit helt själv. Är det därför den funkar så dåligt?

”…men jag, jag har ingen” lät det i bröstet. Alla har någon utom ingen som har ingen. Du vet att det går över, sa jag till mig. Du vet. Men det är så outhärdligt nu! gnällde bröstet, samtidigt som bröstet gick på toaletten.

Jag måste försöka uppträda normalt. Det är illa nog att gapskratta i luren. Man kan inte storgråta: ”Välkommen… *snyft*… till… *snyft*…”

Det är inte bara katten som har nio liv

Jag hade en gång vaga planer på att tävla i agility.

Men jag tycker inte om att bli betittad.

Jag känner mig som Kalle Anka i badkaret på julafton:

naken.

- Vad glor ni på?

”Röven”

Som barn trodde man alltid att alla ens problem skulle lösas bara man fick en hund

Det hade i alla fall inte gjort saken värre.

- Ser inte ut som man skulle få nån egen hund så länge man lever, sa Lillebror bittert den där dan, när allting var så avigt. Du, mamma, du har pappa, och Bosse och Bettan håller ihop jämt, men jag, jag har ingen. - Älskade Lillebror, du har ju oss allihop, sa mamma. - Det har jag väl inte visst det, sa Lillebror ännu bittrare, för det kändes plötsligt som om han inte hade någon i hela världen.

Den där övergivenhetskänslan går aldrig över.

Badlands Hyena

Man får inte bloggläsa på jobbet men det gjorde jag och det skulle jag aldrig ha gjort. De ledde till att när jag svarade skrattade jag rakt in i luren: Välkommen… hahaha… till… hahaha… Jag bad inte ens om ursäkt, jag gjorde som Gerald Ford när han ramlade nerför flygplanstrappan, låtsades som om det aldrig hänt.

Cornelis var inte heller rojalist

Detta är stor poesi och stor humor:

Hoppsan, sa Hans till sin adjutant,
hoppsan för tusan bövlar!
Stå inte där och dregla, din fjant,
på mina nya stövlar.

Dessutom shejkar han bra! På danshaket Alexandra.

Men det är det där med Hans Majestät…

När blev hängbröst ett brott?

Män som hatar kvinnor hatar också hängbröst. De talar om hängbröst som om de vore självvalda. De anklagar kvinnor med hängbröst som om de personligen kunde stå till svars för dem. Se här någon som hatar kvinnor för att de är kvinnor. Jag förstår det inte. Vad ska man göra när man drabbas av hängbröst? Man ska hånas för dem och hatas för dem. Det är som att vara ful. Alla vet att fula kvinnor inte har någon talan. ”Fula kvinnor” är värdelösa kvinnor. Eftersom alla kvinnor, även de vackraste, blir fula med stigande ålder, blir alla kvinnor automatiskt hatade för sina klimakteriebesvär, sina rynkor, sina celluliter, sina slappa underliv och sina hängiga bröst.

Det är ingen vacker framtidsutsikt.

Jag hatar ju inte män bara för att de blir impotenta. Eller bara för att de får ölmage. Eller grånat hår. Om de överhuvudtaget har något hår. De brukar tappa det i 30-årsåldern.

Varför hatas människor för saker de inte kan hjälpa? Det är den barnsliga frågan. Varför föraktas de för någonting de  inte kan rå för? Det vill barnet i mig veta.

Jag tål inte könskriget. Jag har aldrig fattat varför män ska hata kvinnor och kvinnor män, varför kvinnor ska vara kärringar för män och män vara gubbar för kvinnor, varför  vi ska se på varandra med ömsesidigt förakt och mäta kukstorlek och pattstorlek. Jag skiter i det, folk får ha vilken kukstorlek och pattstorlek de vill för mig, de får operera sig om de inte är nöjda, jag följer Cornelis linje: Här är vi alla lika goda, ska du veta, korta och långa, beniga och feta! Men det var på Den Gyldene Freden.