Om man har problem med relationer är det bara en sak som gäller. Total avhållsamhet. En del människor måste man bryta med, andra drar man sig bara undan. Enligt min erfarenhet är det den enda bot mot smärta som finns. Den är överlägsen. Det är för att det är ett beroende av något slag och det säger sig självt att alkisen måste sluta dricka om alkisen inte ska förbli alkis.
De problemfria relationerna är de ömsesidiga. Båda är lika nöjda. Liknöjda.
De smärtsamma relationerna kräver ett svar: är det värt smärtan? Nja, brukar man svara då. Sen svarar man nej. Och sen är det slut.
Det finns ingen människa som jag lämnat bakom mig som jag fortfarande saknar i någon livsavgörande mening. Möjligen lätt sörjer.
Alltså funkar tricket. Varje gång.
Ta rökare. M hade rökt sen han var tretton och slutade häromåret när han fyllt 40. Efter ett halvår testade han – till min stora fasa – en cigarett på krogen och tyckte – tack och lov – att den var äcklig. Han var botad.
Det är svårare att bli av med saknaden efter döda än levande människor, jag vet inte varför, det borde vara tvärtom. Jag saknar både farfar och mormor och känner sting av smärta. Farfar har varit död i två decennier och mormor i över tio år. Det vill inte riktigt gå över. Där finns en evig saknad, en evig smärta. Den lugnar sig den också med åren men den är ständigt där. Bara man gräver tillräckligt djupt. Jag misstänker att det beror på att de ”alltid funnits” – ”han har funnits jämt”. De var där när man föddes och låg som en idiot i deras knän. Farfar var så märklig. Och så barnslig. Han sitter och sparkar mig på benen när vi spelar in honom på band, han började bli senil då så det gällde att snabba sig, han skulle berätta om sin ambulerande uppväxt. Men han var mer intresserad av att reta mig. Barn roade honom mer än vuxna. Vi barn, kusiner, blev alltid placerade i köket och de vuxna i vardagsrummet och farfar var ensam om att frivilligt komma ut till oss. Han trivdes i vårt sällskap. Han var som pappa som trivdes i mitt. Under över alla under.
Hur klen är inte trösten då att sorgen och saknaden efter de levande läker ut med tiden? Jag har aldrig kunnat ersätta människor med människor, eller hundar med hundar, så jag får vackert gå ensam genom saknaden. Det är en sjukdom, man tillfrisknar så småningom.
I min ungdom hade jag en bitter relation som tog fem år eller nåt sånt av intensiv smärta innan den började blekna bort. Ungdomen är förfärlig, Hjalmar Söderberg hade rätt. Det blir bättre med åren, men… det finns någonting som inte blir bättre, som tvärtom gör saken värre, och det är vad Kafka kallade ”sårets ålder mer än dess djup”. Det lätt igenkännliga såret som går upp på nytt och på nytt och på nytt!
När man är barn och ung går man igenom helvetet för första gången och det är det som gör barn och unga så sårbara. De har inga verktyg, inga redskap. De har bara sin förbannade smärta som de inte kan hantera. Nu kan vi hantera den, men vi är jävligt trötta på den, den uppträder som en gammal oentusiastisk skådespelare som tröttnat på sin egen roll.
Den här smärtan är inte ny, den är som alla de andra. De genomgår samma mönster. Samma början och samma slut. Jag fäster mig vid någon och fäster mig för mycket och måste sårad som ett djur slicka mina sår i ensamhet. Normala människor kan behålla sina normala relationer, de flesta relationer är normala. Jag tycks återskapa den onormala (smärtsamma) relationen gång på gång på gång.
Men hoppet föds i handling
Det vet jag att du vet
(Så kom hem till mig så gör vi nåt ihop.) Jag kan inte komma hem till någon och göra något ihop. Hoppet ligger i den aktiva handlingen att hålla sig borta från det som ökar ens plåga. Om du saknar Svante, närma dig då inte Svante (och låt inte Svante närma sig dig). Begrav Svante symboliskt och lev med honom som om han vore död. †
