Handlingskraftig

Rea: 70%.

Pappa tycker att jag har en underbar kropp.
Men hur är det med pappas egen kropp?
Ser den inte lite plufsig ut? Han är som en katt;
går upp på vintern och ner på sommarn.
Det bero på att han inte arbetar i trädgården på vintern.
Allting har sin naturliga förklaring.

Det hemska hände

Jag satte mig framför hans dator. Vill du att Firefox ska återställa sessionen? Aningslöst svarade jag ja. Och kastas rakt in en porrsida. Nu är mitt äktenskap slut. Han har bedragit mig. Jag måste gå. Han har syndat, både i tanke och gärning. Jag kan inte längre vara en del av denna förnedring, jag kan inte nöja mig med att komma i andra hand. Det är över! Igen.

De boklösa hyllorna

Själva har de i sina fina hem nu kanske hyllor; men inte för böcker.

Självmord

När jag var nitton år satt jag hemma hos L och talade med honom. Han var olycklig. Han talade om sin olycka. Han ville hänga sig. Efter tre timmar hade han övertygat mig. Så som han var och så som han upplevde världen och så som hans framtid skulle komma att gestalta sig vore det rationellt att hänga sig. När han sade att han skulle gå upp på vinden och hänga sig tog jag avsked av honom, skakade hand och gick. Människan har sin frihet att välja.

Han gick upp på vinden och hängde sig. Våra gemensamma vänner som teoretiskt alltid sagt sig hylla valfriheten och förnuftet förstod inte mitt handlande.

- Fattar ni inte att jag har respekt för mina vänners integritet? sade jag.

Men så upplevde de det inte.

L blev nedskuren. Inte av mig. Jag hade gått innan han hängde sig. Nedskuren av en tillfällighet. Hans var inte ett demonstrationssjälvmord. Hans mor – som var lärarinna – hade fått ledigt på eftermiddagen på grund av ett oförutsett missöde i klassen, hon kom hem två timmar tidigare än vanligt och när hon gick upp på vinden för att hämta tvätten hittade hon L.

Så blev L nedskuren. Han kom på sinnessjukhus; han fick insulinchocker och elektrochocker och man gjorde frontallobotomi och satte honom i narkoanalys och psykoanalys och gav honom psykolog- och kuratorsvård. Sedan släpptes han ut efter några år. Det sägs att han nu är helt i stånd att klä sig utan hjälp.

Vem skrev det då? Någon som kan gissa. Boken kom ut på 60-talet, det är en av svensk vänsters viktigaste böcker, Alis och min favoritbok, och han gjorde en Strindberg när han skrev den, en Inferno, han lät trycka den inte på franska utan på engelska för översättning till svenska. På engelska hette den Confessions of a Disloyal European och på svenska heter den i min tappning En illojal europés bekännelser – även känd som Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell. Nu vet ni vem det är.

Det sägs att han nu är helt i stånd att klä sig utan hjälp.

Helt i stånd att klä sig utan hjälp.
Helt i stånd att klä sig -
Helt i stånd att -

Ok, det låter bra. Vi får en bild av författaren. En stark man, en man som står för sina övertygelser. Som har så stor respekt för sina vänners integritet att han t.o.m. låter dem dö.

Så enkelt var det inte. På nästa sida ger han en annan version. L har pratat om sina homosexuella erfarenheter. Hans osäkerhet på sig själv. (Det var 40-tal!) Han kände inte sin egen roll. Vem var han?

Jag försökte säga honom att det inte betydde särskilt mycket. Han kunde välja den. Den homosexuella rollen är något svårare i vår kultur men i Sverige är den åtminstone inte kriminell. Det är således en svår men inte omöjlig roll.

Sen kommer det:

Historien jag berättat om L och hängningen var riktig. Men jag lät den färgas av min fullständiga övertygelse om att jag hade rätt. I själva verket hade jag ingen sådan övertygelse.

Några sidor senare:

I den situationen rådde jag vännen L att hänga sig. Själv levde jag vidare.

Egentligen handlar boken om ett annat självmord. En kvinnlig bekant. En som Jan försökte hjälpa. Men inte hjälpa tillräckligt.

Hon hade i dödskampen spytt blod över korkmattan så att hyresvärden skrev till mig och klagade. Han sörjde sin korkmatta.

Hade man telefonfobi har man det inte längre

Det går inte att förbli fobisk när man tvingas lyfta luren tjugofem gånger om dagen. Det kallas chockterapi.

Telefon ringer. Jag svarar: ”Välkommen till…” så snällt jag kan. Genomlider samtalet. Lägger på. Telefon ringer direkt. Jag svär: Helvete! Lyfter luren. Svarar vänligt. Avslutar samtal. Det ringer. Jag svär: Fan! Svarar vänligt. Det gäller att skifta blixtsnabbt mellan känslan av att vilja slå ihjäl den ringande personen till spelad trevlighet.

Ibland tycker de att jag är trevlig. Då blir jag nervös, ingenting gör mig så nervös som komplimanger.

Ibland blir de personliga. Idag: ”Har du barn?” Igår: ”Kommer du från Göteborg?” (Dialekten drar däråt.) Jag får smått panik när de säger så. Jag är förhandsinställd på att alla omdömen om min person är negativa – hukar mig för att parera slagen – duckar. Misstänksam: Ska de nu säga att jag har en ful dialekt, i den mån jag har en? Så elaka är sällan människor, men den gamla rädslan sitter i. Nu säger de någonting obehagligt igen. Snart kommer det. Snart, snart.

Då kanske de istället säger: ”Du har så go dialekt” – och gör en totalförvirrad. Man förväntar sig någonting obehagligt och får någonting behagligt och vänjer sig aldrig. Som Cornelis, fast tvärtom: han förväntade sig en fitta och fick en kuk – undra på att han blev rasande. ”…får nånting i handen som man inte vill ha…” Jag är beredd på en örfil och får en kram. Det är svårt det också.

Tele2… Telia… Pest… Kolera…

Efter att ha levt i ett taskigt förhållande med Tele2 i flera år, varav det senaste halvåret helt utan telefonsex, ringer jag för att säga upp det kvarvarande abonnemanget: Internet + TV. Nu ska jag ha bredbandstelefon genom Telia istället. Mitt bostadsbolag har tecknat avtal med Telia och Teliagubbarna har varit i min lägenhet och installerat den nya fiberoptiska modellen.

Fiberoptik, vad är det?

Jag frågade min pojkvän, men  det är ingen idé att jag ställer sådana frågor – jag glömmer bara bort svaren. Faktum är att jag knappt ens lyssnar. Jag minns inte vad han sa. Han sa någonting, det minns jag.

”Vi har valt”, säger Tele2-mannen, som jag väntat en halvtimme på att få tala med, ”att inte använda den tekniken. Det är väldigt mycket klagomål. Väldigt mycket strul.” Samma Tele2 som alltså servade mig med en död telefon. Kunde jag prata i den var tredje vecka fick jag vara glad. I tio minuter innan samtalet bröts.

Med andra ord säger hustrumisshandlaren Tele2 till mig att jag inte ska gifta mig med Telia. Ett mycket dåligt parti!

- Vi har själva usel teknik, vi uttalar oss likväl om andras. – Jag har inte lyckats ge en enda kvinna orgasm, jag uttalar mig ändå som orgasmexpert.

Det är makabert.

Tänk om de gillar sitt kvinnoförtryck

DO:s tillämpning av diskrimineringslagarna är inget annat än ett stöd för diskriminering av kvinnorna, eftersom den stöder och uppmuntrar ett klädtvång som endast gäller kvinnor.

Kjol bärs i vårt samhälle enbart av kvinnor. Om enbart kvinnor gillar kjol, om det enbart ses som ett kvinnlig plagg, om kvinnor så har anammat seden att bära kjol att de inte kan tänka sig att skilja sig från den, bör vi verkligen uppmuntra dem att gå omkring i kjol? De säger att de gillar kjol, trots att det bara är kvinnor som har kjol. De trivs i sin kjol.

Jag hatade kjol när jag var barn. Jag var en s.k. pojkflicka.

Jag hatade den där kjolen så intensivt att jag föredrog min mors vrede framför att ta på mig den. Jag hade två val: ta på mig kjolen och vinna min mors gillande eller ta på mig byxorna och drabbas av min mors vrede. Det var bara det att om jag tog på mig kjolen vann jag ju en falsk kärlek – det var inte mig hon gillade, det var kjolen. Jag kunde lika gärna ta på mig byxorna.

Porträtt av bloggaren som valp

Min morsa måste ha legat med en kines.

Min brorsdotter är den bästa av alla brorsdöttrar

Den överlägset mest intelligenta.

Hon har konsten i blodet.

Nina Björk / Fria själar

Nina Björk skriver om John Lockes Two Treatises of Government från 1690, som var en reaktion på Robert Filmers Patriarcha från 1680.

s. 46 Det är idag inte längre möjligt, och Locke var en av dem som gjorde det omöjligt, att se på kvinnors underordning som naturlig eller given av Gud – men det är fortfarande möjligt att se den som opolitisk. Ytterst är det ett resultat av att frågan om ägande inte ses som en politisk fråga; att ekonomisk makt inte ses som politisk. Det har visat sig att liberaler lika ogärna som John Locke överhuvudtaget talar om ekonomisk makt. I stället hålls begreppen åtskilda så att vi får ekonomiska frågor å ena sidan och frågor om politik och makt å andra.

s. 49 En människa som enbart äger sin egen kropp är för Locke lika fri som den som äger mark, jord och produktionsmedel – även i ett ekonomiskt system som bygger på att individer, för att överhuvudtaget kunna äta sig mätta, måste få tillgång till det som enbart några äger, det vill säga till mark, jord och produktionsmedel.

s. 52 Om jag hårdrar det: i fall Robert Filmer sa att antingen åtlyder tjänaren hans av Gud bestämda herre, eller så har herren rätt att slå ihjäl honom, så säger John Locke att antingen åtlyder tjänaren den herre som äger det tjänaren behöver för att överleva, eller så svälter tjänaren ihjäl – men av fri vilja. Det ena har vi valt att kalla omodern feodalism – det andra modern liberalism.

Vem kan då undgå, i vår moderna tid, att tänka på sexköpare – sexsäljare?

s. 52 Det överläge som finns i att den ägande herren [sexköparen] har någonting som den fattiga tiggaren [sexsäljaren] vill ha hellre än att svälta, medan den fattiga inte besitter något motsvarande, spelar ingen roll för Locke. Uppgörelsen mellan herre och tjänare kan ändå sägas vittna om jämlikhet och rättvisa, herren kan ju inte göra anspråk på mer makt över tjänaren än vad denne själv accepterar. Herren äger alltså ingen absolut makt…

Man ser det aldrig som ett problem, att den ene har pengar och den andre inte. Den som inte har pengar har ju (sin) kropp.

I krig och fattigdom ökar antalet kvinnor som säljer sexuella tjänster. Inte för att de vill det utan för att de måste det eller känner sig tvingade (för att överleva). Man kan säga att det inte är konstigare än att vi måste gå på arbetsförmedlingens kurser och praktiker om vi är arbetslösa – vi har inget verkligt val. Eller ta ett trist och utslitande fabriksjobb. Dö i förtid. Men sexsäljandet är ändå annorlunda för oss; också om vi tänker bort sexköpslagen (ingen ska behöva tvingas – i ett civiliserat samhälle kan man inte med hotmedel säga åt medborgarna att ligga med andra för sin försörjning – inte om man inte vill slopa hela våldtäktslagstiftningen). Alla är inte så bra på att ha sex med okända, heterosexuella vill i allmänhet inte ha sex med homosexuella osv. – varför sexjobb alltid måste vara alldeles frivilligt, det får inte tvingas på någon. Samhället erkänner den distinktionen: alla kan inte, alla klarar inte. Vissa skulle ta skada. Mer skada än om de gjort något ”neutralt” – som t.ex. stå på fabrik eller sälja hamburgare.

Den stora frågan är: Varför förstår inte liberaler, i Lockes efterföljd, att det att en har pengar och en annan inte kan leda till ett maktpolitiskt problem? ”Du får si och så mycket om du har sex med si och så många.” Äsch, varför skulle de förstå… Nej, jag tror inte att de ser det som att den som har pengar har övertaget – oavsett hur fattig den fattige är. De ser det som två jämbördiga parter eller tvärtom; att säljaren har övertaget. Hon bestämmer. Om det blir något.

s. 55 Eftersom Locke utgår från att alla människor föds fria och jämlika kan en människas makt över en annan enbart vara legitim om den underordnade frivilligt har accepterat den överordnades makt. Det är därför han talar om just ett samhälleligt kontrakt, alltså om ett avtal mellan två jämlika parter.

Marx talade om arbetsköpare. De som köper andra människors arbetskraft. Liberalerna ( i ett kapitalistiskt samhälle är liberalismen överideologi  – socialism och sån skit är med nödvändighet underideologi – det har inte liberalerna heller fattat – de tror att de lever i sosseland = socialistland för att de inte kan köpa sprit okontrollerat) talar om arbetsgivare respektive arbetstagare. Arbetsgivaren ger arbetet, som den goda kapitalist han är, och du tar det som du får. Tack, tack, snälla arbetsgivarn! För att jag fick den stora glädjen att slita ut mig i din fabrik. Medan du dog av matfrossa som Jan Stenbeck.

I princip kan man argumentera för att sexsäljaren inte står i något annat förhållande till sexköparen än – med liberal terminologi – arbetstagaren till arbetsgivaren. Men det löser inte problemet med fattigdomen. En liberal skulle säga att det är rätt att köpa någon annans njure – bara han själv bjuder ut den. En socialist skulle säga: Det kan omöjligt vara rätt. Det kan inte vara meningen att vissa ska köpa andras njurar. Aldrig i helvete. (Men världen är just helvetet… som Schopenhauer sa. Och människorna är både änglar och djävlar.)

Nu skulle jag inte argumentera för den svenska sexköpslagen. På just den punkten, i den enda frågan, har liberalerna vunnit mig.

s. 57 …enligt Locke äger alltså varje människa sin kropp och sin person – hon är inte denna sin kropp och sin person. Man skulle kunna uttrycka Lockes tanke som att en människas kropp är hennes egendom men inte hennes jag.

s. 74 Eftersom människan mer äger än är sin kropp blir hennes tillfälliga försäljning av denna kropp, i ett kontrakt om arbete, inte en försäljning av henne själv, av hennes person – det mänskliga jaget går nämligen att skilja från den mänskliga kroppen.

Jag tror att det är många människor som inte kan skilja sitt jag från sin kropp. Fråga barnarbetarna.

Eller de våldtagna kvinnorna i Kongo. Det finns en punkt där gränsen mellan jag och kropp suddas ut – som när man får underlivet sönderskjutet.

Det är klart lättare att separera jaget från kroppen om kroppen inte svälter.