Tolva

Det kunde lika gärna ha varit tolv andra:

1. Bon Jovi – Bed of Roses. Jag vet ingenting om Bon Jovi och jag har inte låten i min ägo. Jag bara hör den ibland och blir sorgset glad.

2. Bob Dylan – I Want You. För att det var första låten på en av de första LP-skivorna jag fick. Häromveckan när jag satt på tåget lade jag märke till en ung man snett emot mig, han var ovanligt snygg och ovanligt välklädd och ur hans öron strömmade… jag hörde det nog… just det…

Now your dancing child with his Chinese suit,
He spoke to me, I took his flute.
No, I wasn’t very cute
To him, was I?
But I did it, though, because he lied
Because he took you for a ride
And because time was on his side
And because I . . .

I want you, I want you,
I want you so bad,
Honey, I want you.

3. Neil Young. Rockin’ in the Free World. Neil Young upptäckte P och jag på Rust Never Sleeps. Neil är störst.

4. Lou Reed. Ångesten i Waves of Fear kan få vem som helst att klättra på väggarna. Den mannen kan skriva! Hans texter går att läsa. I cringe at my terror, I hate my own smell, I know where I must be, I must be in hell

5. Bruce Springsteen. Såklart. Grabben i graven bredvid.

6. Rolling Stones. Dead Flowers. Stenarna var bäst på 60-talet, men jag är omåttligt svag för Mick Jagger och fullkomligt älskar de (dekadenta) raderna:

Well, when you’re sitting back
In your rose pink Cadillac
Making bets on Kentucky Derby Day
I’ll be in my basement room
With a needle and a spoon
And another girl to take my pain away

7. Johnny Cash. Country Trash.

8. Men var är brudarna? Sinead O’Connor. För allt vad hon är (och alltid kommer att vara).

9. Beautiful South. Don’t Marry Her (Fuck Me). Älsklingslåt.

10. Madonna. Måste finnas representerad. Jag gillar den här versionen av Don McLeans gamla hit. Videon också.

11. Marlene Dietrich. En av de underbaraste divorna någonsin.

12. Um Kalthoum. För att jag en gång satt i knät på en arab.

Och då har jag ändå inte fått med en enda bluesgubbe…