Det kan väcka förundran, att Georg Brandes framhärdade i sitt begär att besitta Victoria Benedictsson…
(Fredrik Böök 1949. Citerad i Lisbeth Larsson: Hennes döda kropp)
Översatt till modernt språkbruk kan det väcka förundran att GB framhärdade i sitt begär att sätta på VB och alltså ägnade sig åt tjatsex.
…sedan han fått full klarhet över hennes hälsotillstånd; ännu efter självmordsförsöket, på sin födelsedag den 4 februari 1888, ville han besegra hennes motstånd.
Men en man vore inte en man om han inte sökte förstå sin man:
…vill man bedöma Brandes’ handlingssätt rättvist, bör man nog komma ihåg, att han ansåg henne vara hysterisk; enligt tidens språkbruk betydde det sjuk på grund av otillfredsställd könsdrift, och det finns sålunda inget hinder för antagandet, att i hans åtrå blandade sig medkänsla och välvilja. Inte heller torde man kunna bestrida att det i diagnosen fanns något riktigt.
Det var således en akt om inte av kärlek så av medlidande. Stackars Victoria onanerade väl inte ens. Hon behövde en karl som kunde stoppa sin hårda *** i hennes mjuka ***** (han hård/stark/självsäker, hon mjuk/vek/skräckslagen). Klitorisorgasmen var ju inte riktigt uppfunnen än. Det är tveksamt om Georg Brandes visste vad det var. Det är ännu mer tveksamt om postmästaren i Hörby, Victorias 28 år äldre man, visste vad det var.
Om postmästarens simpla kärleksteknik skrev tidningarna redan 1928. En journalist klandrade uttryckligen Christian Benedictsson för att han inte höll sitt löfte till den unga Victoria Bruzelius – från Fru Alstads socken på Söderslätt i Skåne – om ett vitt äktenskap och därmed förstörde hennes liv. (Så olika det kan vara! En del blir lidande av brist på kärlek. En del blir lidande av…)
Inte mindre än två gånger gjorde postmästaren Victoria på smällen. Den ena ungen dog till Victorias stora glädje – hon försökte själv driva ut fostret – och den andra ungen överlämnade hon till sin egen mor, som hon hatade av hela sitt hjärta. Ja, så lite älskade Victoria sina barn. (Det är det jag säger, olyckliga människor ska inte ha barn.)
Ivar Harrie i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning fällde den slutliga domen över postmästaren när han kallade honom för en mycket liten man.
Georg Brandes var både i sina egna och Victorias och allmänhetens ögon en mycket stor man. Han hade gett sig fan på att få Victoria i säng. Varför det var så jävla viktigt förblir ett mysterium. Det fanns ju ingen brist på små kvinnor som ville ligga med den store Georg Brandes. Det var väl just det att Vickan var så svårfångad som retade honom. Det gick hans ära förnär.
För honom tedde sig det hela som en bagatell; i varje fall var det ett misstag.
Så fort Victoria dött – och han kallats till hotellet men vägrat se Liget – skrev han till sin sin bror Edvard, redaktör för Politiken, att han måtte mörka självmordet:
Lad der – hvis du kan forhindre det – ikke staa i ‘Politiken’ at og hvor hun draebt sig. Tjen mig i at skrive en Notits, der siger at denne Forfatterinde, der ogsaa her i Danmark havde skaffet sig mange Venner ved sit Talent, og som syntes at have en smuk Fremtid for sig er bleven bortrevet ved Døden.
Han skyndade sig att påminna Edvard om att dennes negativa recension av Fru Marianne ledde till ett självmordsförsök. Han var inte dum, Georg. Han måste rädda sitt eget skinn.
Men Victoria hade en triumf i döden. Sina dagböcker.
I Sverige lägger vi numera – ett resultat av den feministiska litteraturforskningen – skulden på Georg Brandes i detta drama medan de i det chauvinistiska Danmark ”ser Victoria som stalkare”.
Nå. Precis som mördare bär skulden för det liv de tar av andra bär självmördare ansvaret för sin egen död. När Victoria skar fyra på tvärs gående snitt över höger sida av halsen, varav det näst översta träffade rätt, och förblödde till döds på hotellrumsgolvet, uppfyllde hon en gammal önskan. Dagböckerna är också fulla av självförakt. Hon kunde inte, hon klarade inte.
De outsinliga försöken att förklara hennes självmord – ett självmord måste alltid förklaras – är präglade av respektive tidsuppfattning. ”Tidens diskurser har skrivit sina texter på och med Victoria Benedictssons döda kropp”, konkluderar Lisbeth Larsson:
Modediagnoserna har fastnat på hennes kropp som klisterklappar. Hysteri kring förra sekelskiftet, narcissism, latent homosexualitet och frigiditet under mellankrigstiden, incest kring sekelskiftet 2000.
Den döda kroppen lever. Nu även utsatt för sexuella övergrepp som barn.
