Anonyma bloggare

Hoppsan, jag råkade se att någon länkat till mig, och inte bara till mig. Jag blir naturligtvis glad över att en moderat ersättare i Tyresö kommun sett min lilla blogg och skriver så snällt om den, det är trots allt lite roligt att uppskattas av det politiska motståndslägret. Helt ärligt. Jag gillar ju även folk vars åsikter jag inte gillar. Och livet har lärt oss att vi ibland är överens. Men Blogge är som bekant inte anonym, bara för de som har Internet Explorer i äldre version. Så han kunde genast försvara sig. Jag kan inte försvara mig. Jag vet inte vad det skulle göra för skillnad: Varför ska jag ”stå” för någonting? Jag står för mig själv. Det skulle inte vara värt priset att blogga helt oanonymt, det hämmar mig kraftigt och då avstår jag hellre. Jag avstår hellre än står – i så fall. Med bästa vilja i världen kan jag inte se mig själv som en människa ”med seriösa, väl genomtänkta och välformulerade åsikter som ändå bloggar under pseudonym” – så egentligen ser jag inte att det rör mig. För övrigt lever jag dubbelliv.

En person blir inte trovärdigare i mina ögon för att det går att slå upp honom i telefonkatalogen. Vi bedriver ingen politisk verksamhet i den meningen att de ska rösta på oss i personval så vad spelar det för roll? Det är en av de stora friheterna med nätet att man inte måste skrika ut sitt namn. Jag har aldrig förstått när någon bemöter någon annan med orden: Om du har så starka åsikter och inte ens kan tala om vem du är… Vad skulle det hjälpa? Skulle man ringa hem till honom då? Vad är vitsen med för- och efternamn? Exakt vad är det man är ute efter? En bekräftelse på att människan finns på riktigt? Existerar i sinnevärlden? Att jag, när jag stänger av den här datorn, har ett liv som alla andra? Är det inte på nätet vi lever?

Jag menar, jag har aldrig träffat någon i verkligheten som jag träffat på nätet, dock vet jag att det är en mycket livaktig kultur. Folk knyter band på nätet och brinner av längtan att träffas. Jag har alltid hållit isär dessa båda verkligheter. Ja, Internet är verkligt för mig – verkliga människor med verkliga liv. Men jag förstår inte vad jag ska med dem till utanför denna verklighet.

Ge mig ett bra skäl till varför en bloggare måste skylta med namn. Måste visa sitt ansikte. Måste visa sin familj.

Man bloggar anonymt, eller skenbart anonymt, av det enkla skälet att möjligheten ges.

Ett annat skäl är att inte göra det alltför lätt för gamarna.

Jag såg igår på jobbet att bloggen nu på allvar gjort entré i rättssalen. Det är bara att planka någons blogg och stryka under vissa ord i syfte att få honom att framstå som en usel förälder. Om dessa ord ständigt återkommer, är det då inte ett riktigt svin?

Jag skulle t.ex. inte kunna sitta här och skriva om jag visste att mamsen och papsen satt och stirrade på mig. Eller om arbetskamrater gjorde det. Nu finns en liten chans att de håller sig borta.

Ja, jag blir så jävla trött

Är det inte Victoria Benedictsson så är det Marianne Höök. Vad har de gemensamt?

1. Att de var kvinnor
2. Att de var skrivande kvinnor
3. Att de begick självmord

De har också det gemensamt att deras kvinnliga biografiförfattare letat incestuösa motiv till självmordet. Det finns inga ”bevis” för att någon av dem blivit utsatt för sexuella övergrepp, men tanken är så kittlande att man bara måste leka med den. VB:s helvete skulle ha bottnat i *vild spekulation* fadersövergrepp (någon ——— troligen fadern, kan ha förgripit sig på henne) och MH:s helvete skulle ha bottnat i *vild spekulation* prästincest (morfadern ——— skulle ha förgripit sig på henne).

Herregud! Låt liken vara.

Om ni på fullaste allvar tror att ett enstaka övergrepp vid ett enstaka tillfälle plågar dessa kvinnor i decennier säger det mer om er egen desperation än om deras. Det finns hur många faktiska omständigheter som helst att tala om. Så varför fabulera?

Livet är långt om man är olycklig

Men leva orkade Marianne Höök bara i 51 år.

Bara och bara.

Det var en gång en trasig människa med stor begåvning och höga ambitioner som inte klarade av att leva.

Bara tills hon blev 51.

Varför folk tar livet av sig tycks alltid vara ett stort mysterium. Någonting fullkomligt ofattbart. Tabubelagt dessutom. Ingenting man kan prata med någon annan om.

Men, det är inte så märkligt. Som allergier. Man börjar nysa vid exponering för vissa ämnen. Får en reaktion. En del människor kan vara olyckliga utan att vilja dö, kan vara förtvivlade utan att längta efter döden, för andra kommer självmordstankarna med automatik. Livet är o-ut-härdligt.

En gen? Känsligt barn i kombination med dåligt arv? Självmord i familjen? Depression?

Varför kan vissa bära sin smärta och inte andra?

Det finns inget svar på det. Lika meningsfullt som att fråga varför vissa är kattallergiker och inte andra. Jag är kattallergiker med katt; hon har härdat mig. Det är som livet. Jag är i grunden en livsallergiker som lärt sig tåla livet. Ibland blir jag sjuk, då vill jag dö. Igen. (Och igen och igen.) Är jag född så vill jag leva, konstaterade Bellman, och det gäller alla varelser. Men det finns ett men: …och må väl på bästa vis / som en Adam med sin Eva /uti paradis.

Den som bokstavligen upplever sig bo i helvetet kan trösta sig med döden. Som Marianne Höök.

Khajuraho är berömt för sina skulpturer. Men dess skulpturer från tusentalet i vår tideräkning är inte bara kvinnoskildringar i allmänhet; kvinnor som vaknar, badar, klär av sig och dansar; de är direkt och påtagligt sexuella. Samlag i alla tänkbara – och en hel del otänkbara – variationer huggna på skönaste sätt i sten av förfarna stenmästare.

Den svenske statsministern och hans hustru tittade och tittade och guiden förklarade och förklarade. Erlander nickade och lyssnade så där lite framåtlutat andäktigt som man gör i kyrkor.

Efteråt frågade Marianne Höök:

- Nå, har du nu hört vad det är ni sett?

- Ja, sade Tage Erlander, det är mycket intressant. Det är en djupt religiös konst. Mithuna-bilderna visar hinduismens grundtanke om mångfaldens enhet och skall samtidigt med realistiska bilder tjäna till att avskräcka de troende från de jordiska njutningarna samtidigt som de invigda förstår dem som själens stigande mot det gudomliga.

- Tror du verkligen på det? frågade Marianne Höök. Det där med själen och den djupa symboliken och att de skall avskräcka?

- Nja, sade Tage Erlander, jag vet inte så noga.

I det hade han rätt. Vi vet inte så noga vi i norra Europa efter två medelklassens anständiga sekel eller i Kina efter långt fler ämbetsmännens anständiga sekel. Det är inte att undra på att en stor del av det som kallas erotisk bild och film och text i sådana tider och kulturer som vår utgörs av skildringar hur man tvingar och binder och skär och pryglar. Det piskas och binds och skärs såväl i det som kallas porr som det som kallas konst. Fast det inte är särskilt många bland oss som blir upphetsade av det. Jag har aldrig träffat någon i varje fall.

Då föredrar jag Khajuraho.

Men Khajuraho nere i slättlandet är dock skön konst skapad åt feodalherrar. Kvinnorna där saknar muskler och liv.

Högre upp mot bergen, i Kathmandudalen under Himalaja finns en annan erotisk konst. Den tillhör samma stora tradition. Men den är friskare. Den är frisk som Döderhultarns figurer.

Jan Myrdal / Döderhultaren i Kathmandu eller om erotiken i helgedomarna (Nepal, 1960)

…och pissar i Göteborg

Idag fick tågpassagerarna det ofördelaktiga beskedet att de måste hålla sig mellan Halmstad och Göteborg. Tåget hade tömts på vatten (!) och därmed trädde toaletterna ur funktion. Men som pappa brukar säga:

Jag skiter i hela världen och pissar i Göteborg.

Skål för den staden! Skål Göteborg!
Där kan man vandra ostörd på gator och torg!

Bara så att ni vet…

…så finns det program som man kan installera i datorn så att den söker av vilka porrsidor den respektive varit inne på, om han är en sån som suddar efter sig.

Var inte det en utmärkt idé? Lite som att sätta en GPS-sändare i bakfickan på honom när han går ut så man vet var man har honom.

För ett tag sen frågade han om jag ville ha lösenord på hans dator. Han menade för min skull. Med tanke på att allting ligger öppet. Tack, sa jag, men nej tack. Jag har inget behov av lösenord. Det hjälper inte mot bloggen -

Och jag anser att otrogenhet i porrsurfandet är som otrogenhet i onanin, dvs. obefintlig. Det är väl fint om han kan få utlopp för allt det som annars förvägras honom? Unga, vackra kroppar?

Jag är en självisk typ. Både i meningen:

I’m so hard to handle
I’m selfish and I’m sad
Now I’ve gone and lost the best baby
that I ever had

…och i meningen själv, ensam; att jag ser mig som en enskild individ med enskilda behov. Så länge det inte skadar någon, säger liberalerna och syftar på någon annan. Jag kan rimligen inte skada någon om det inte finns någon att skada. Utom mig själv då, och det är min sak.

Rent teoretiskt kan jag förstå att en kvinna med små bröst kan bli sårad av att hennes man surfar på jättebröst men vore jag psykolog skulle jag fråga henne vad hon tror det beror på att han inte är ihop med jättebrösten? Att hon fick duga? Ja, då duger hon ju.

Skulle en småbröstad kvinna bli glad om han surfade på småbröstade kvinnor? Skulle hon ta det som intäkt för att hon duger i hans ögon?

Jag vet inte. Eftersom jag inte har problemet har jag ingen lösning.

Fattades bara det

A:

”midja”: 72
mage 83
rumpa: 94
lår: 50

I:

”midja”: 74
mage: 83
rumpa: 97
lår: 55

Höst

Blä… Bloggpaus

Det ska fan sitta här och skriva skit!

Men ta på dig jackan så går vi ut och går

Sexualbrott mot barn

Men vem kan säga: Jag är fri från allt som hänt en gång

Då och då, i skilda sammanhang, görs försök att avdramatisera sexuellt tvång och våld. Om vi inte vore så fixerade vid att det är så särskilt fruktansvärt att bli våldtagen skulle vi lättare kunna hantera det. Katrine Kielos skrev om det för länge sen. Nu har hon skrivit en hel bok om våldtäkt och blivit kritiserad för att hon föreställer sig vara en våldtagen kvinna. ”Det är många som slåss om oss våldtagna” som Ann Heberlein uttryckte det i sin recension.

Det vore ju bra om det fungerade så. Du blir rånad och säger till dig själv: Det kunde varit värre. Du blir misshandlad: Det kunde varit värre. Du får cancer: Det kunde varit värre.

För även om man anser och inser att det är ett absurt förhållningssätt att våldtäkt skulle vara värre än mord så kan det för vissa av dem som våldtas upplevas som ett stilla mord; ett dödande av den personliga integriteten.

Extra känsligt blir det när det gäller barn. Man får som vuxen höra att det är bland det värsta som kan hända. Då tänker man: Javisst var det något alldeles förfärligt hemskt, men hur har det påverkat en? Har det gjort en rädd för män? Har det satt djupa spår och gett djupa sår? Varje gång kommer man till samma slutsats: Nej, det är inte därför man är rädd. 

Man är jag. Det är så många därute som diskuterar ämnet. Somliga med erfarenhet, andra utan. Erfarenheter gör en inte till expert på någon annan än sig själv. Jag ser barndomen som en serie händelser, det behöver inte vara händelserna i sig som skapar trauman, det är sammanhangen de ingår i. Alla har hemska barndomsminnen, men alla har inte hemska barndomar.

Ett av mina starkaste minnen, som jag ständigt återkommer till, är när de ”glömde” mig på stranden. Jag är uppvuxen vid havet och vi hade väl varit och badat och det var min familj och min moster och morbror och deras barn. De tror att jag ska åka med mina föräldrar och mina föräldrar tror att jag ska åka med dem. Det är ju den största skräcken för ett barn som är för litet för att klara sig själv i stora världen: att bli övergiven. Gråtande ungar på B&W som kommit bort och efterlystes i högtalarna… Här fanns inga högtalare. Det var ingen som efterlyste mig. Vad gör en liten flicka då? Hon börjar gå.

Havsbadsallén. Så mycket visste jag men sen visste jag inte mer. Jag går där och gråter av rädsla. I nästa ögonblick sitter jag i en bil och då är jag ännu räddare. En främmande människa har plockat upp mig och planerar att kidnappa mig. Jag måste ha vetat min bostadsadress, men inte hur man tog sig dit. Det lyckades kidnapparen själv lista ut. Hon körde mig ända hem.

Eftersom detta var en exceptionell händelse kan jag inte tänka mig att den påverkat mig nämnvärt. Det är bara ett otäckt minne.

Så förhåller jag mig till de sexuella övergreppen. Det är plågsamma minnen utan livsavgörande betydelse. Det förekom inte i mitt eget hem, mina föräldrar var inte inblandade. Det fanns ingen systematik även om det fanns en viss kontinuitet. Jag tror mer på vardagens terror, den ständigt pågående, från vilken man aldrig kan fly. Demonteringen. Blickarna och orden. Knäckandet av självkänslan. Icke-kärleken. Middagarna. Det är minnen som blir mer än minnen, som äter sig in i en. Att leva med ångesten för att äta middag - hur ofta äter man inte middag? – fräter hål i hjärtat. 

Det vore annars en fin formel. Enkel och logisk: sexuella övergrepp > sexuella problem. Istället ser det ut ungefär så: hård och bestraffande därtill deprimerad mor skrämmer skiten ur sin egen unge som hatar sig själv och måste gå tio år i terapi för överhuvudtaget våga närma sig en annan människa.

De blivit män i staten, de forna pojkarne. Han plågade mig och gjorde illa mig, men han har inte skadat mig på riktigt, han har inte kommit åt mig.

Han tog ingen skada, han behövde inte lida. Han har sitt på det torra.

Jag med:

And you are on dry land.
You made it there somehow.
You’re a big girl now. 

Men vi vet hur det är med läskiga minnen, de lämnar oss aldrig.

I dagarna kunde man läsa om vad som kan hända med en 10-årig flicka, som var sju när det började, som utsätts för sexuella övergrepp. Åtta är genomsnittsåldern. Jag vet inte hur gammal jag var men jag har alltid gissat på mellan sex och åtta eller sju och nio. Jag vet ju inte ens hur länge det pågick, jag är förlorad i dimman. Det borde ha varit med månaders mellanrum och följaktligen kan det ha rört sig om ett år eller två. Allting är väldigt dunkelt och suddigt. Mitt medvetande, alltså, minnena är förvånansvärt klara. 

Jag minns också att jag gick omkring och fruktade - det gällde att undvika alla situationer där vi blev ensamma. Men det gick ju inte…

De är smarta, de där. Särskilt svårt är det heller inte att bli ensam med en sjuåring om det är vad man vill. Det finns ingen vuxen människa som misstänker någonting. Det finns ingen anledning. Tvärtom!

En tredjedel av alla sexualbrott begås av ungdomar. Inte sällan mot barn. Han var också ett ”barn”: 15, 16, 17. Tonåringar är barn, inte barn som barn men ”barn” – de är inte fullvuxna. Vilket är förklaringen till de höga våldtäktstalen i de åldersgrupperna. Ett typexempel på sexualbrott mot barn i Sverige är således jag: 7-8-åring utnyttjad av ung förövare.

Hennes öde är annorlunda. Jag hade aldrig berättat och jag mådde dåligt även utan detta. Det finns inget före-efter: glad-ledsen. Jag var redan ledsen. Och det är möjligt att övergreppen mot henne var objektivt ”värre”, vad vet jag.

…de flesta sexuella övergreppen mot barn sker inom familjen*. Barnet är beroende av förövaren, det har en känslomässig bindning till förövaren** och det är dessutom hänvisat till just den miljö, det hem och de personer, där det utsätts för brott. Det ligger i sakens natur att vad som möjliggör brottsligheten är just denna slutenhet och tystnad och dessa relationer. Samma omständigheter medför att det ofta blir fråga om kontinuerliga övergrepp.

*släkten/bekantskapskretsen
**vet att andra har känslomässiga bindningar till förövaren

Pedofilargument och andra argument

Pedofiler framhåller ofta att det är samhällets fördömande som gör att barnen mår dåligt, inte det sexuella mötet i sig. Barn påverkas och är beroende av sin omgivning. Självklart kan de därför må dåligt av att de varit med om något som andra tycker är fasansfullt. Men det är viktigt att komma ihåg att de flesta sexuella övergrepp mot barn inte kommer till omgivningens kännedom, och därför kan inte heller omgivningen reagera.

Pedofilerna menar att det kan vara lustfyllt för barnet. Andra menar att det visserligen är ett övergrepp och därmed fel men att offren i största allmänhet skulle lida mer av hur de blir behandlade (”stigmatiserade”) efteråt. Jag antar att denna reaktion, att fördömandet av barnaga, förlåt sexuella övergrepp, skulle orsaka större skada än själva barnagan, förlåt det sexuella övergreppet, kommer sig av den extrema ståndpunkten att alla som fått sina könsdelar berörda eller penetrerade som barn nog är lite skadade, lite obotligt skadade. Vilken tur då att jag kan skilja på min egen upplevelse och på andras uppfattningar och åsikter. De kan varken förstärka eller försvaga smärtan.

Om den personliga erfarenheten är att det börjar vackert, det ska tittas och kännas, och det redan då skapar en form av obehag, en form av olust, vad svarar pedofilerna på det? Att det var ett överkänsligt barn?

Nu nöjer sig förövarna, eller vad vi ska kalla dem, sällan med detta tittande och kännande. Detta försiktiga. De går vidare. De upptäcker att barnet inte är roat, att barnet inte vill, att barnet (som jag) försöker fly. Då återstår ingenting annat än att ta i med hårdhandskarna. Låsa in det. Betvinga det.

Om könsmognaden är naturens sätt att säga till unga människor att de vill ha sex borde motsatsen vara motsatsen. Vi vill inte ha sex när vi är för små för att förstå vad det innebär.

Om pedofilerna utgör en liten grupp kan man undra hur stor den som hävdar ”värre än döden”-argumentet är. Vilka är ni som tröstar kvinnor med att det inte finns någon bot? Eller vill hänga folk för att de tafsat på barn? Kom fram då, jag vill se er. En känd företrädare, inte Aftonbladets lynchmobb. I folkdjupet existerar alla föreställningar: från att tjejer förtjänar att bli våldtagna till att sexbrottslingar, samtliga, har förverkat sin rätt att leva.

Var och varannan ska komma ut nu och säga: ”Hellre våldtagen än mördad.” Vem har uttryckligen bett oss välja?