Det går lika bra med alptoppar

Jag orkar inte egentligen skriva, jag hänvisar till A. Jag vidhåller att det finns biologiska skillnader mellan könen och en av dem är att kvinnor är mindre intresserade av mäns utseenden än män är intresserade av kvinnors. Vill man förneka det kan man göra det och är det så att man finner mäns könsorgan så ytterligt vackra och intressanta att man inte kan få nog av dem så fyll bloggarna med dem. Leve inte bara den nakna kvinnokroppen utan den nakna manskroppen.

Pappas flicka

Vi är två.

 Han har haft henne i garaget så länge jag kan minnas. 

Vid jul kom almanackorna från leverantörerna. Han satte upp sin på kontorsväggen. Det var kvinnor med gigantiska bröst som åmade sig i bikini på en sandstrand, en för varje månad. När bilmekanikerna gick på dass brukade de läsa FiB-Aktuellt och Lektyr (som företaget prenumererade på). Det var också gigantiska bröst, konstiga annonser och läsarberättelser.

Mamma, som jobbade på bank, hade ingen snygg man sittande på en spargris i badrummet. Varför hade hon inte det?

Män är visuella djur. Män är aktiva varelser. Den kombinationen!

Kvinnor tittar lika gärna på alptoppar.

Män  har en icke-förbjuden sexualitet. De skäms inte för den medan vi får smyga med vår. Det i sin tur, ska ni veta, har med den biologiska utformningen av respektive kön att göra. Men det tar jag en annan gång. Det tar jag när jag ska avhandla den biologiska grunden för våldtäkt.

Singularis, pluralis…

Att vara ledsen på jobbet är som att vara ledsen i skolan, man är ledsen dygnet runt.

I fredags fyllde modern 66. Vi åkte dit med rosor och marsipan. Farbror Bernt hade tyckt att jag såg moloken ut.

Han som brukade titta gillande på mig och önska att han var 30 år yngre!

Det var inte bra. Det sätter sig i ansiktet. Jag måste skärpa till mig, jag måste rycka upp mig. Jag måste försöka tycka att det är roligt att gå till jobbet.

Men fan vet hur det ska gå till…

Idag träffade jag stjärnadvokaten. Han stack in huvudet genom luckan och frågade efter sin akt. Den låg på bordet med en lapp: ”Advokat NN. Rör ej.” Jag vågade knappt ta den.

Man får inte låta livet förstöras av lite massiv kritik! Nåt bra gjorde man väl nån gång. Men senast idag ringde de upprörda från Länsstyrelsen, jag (eller någon annan, jag var huvudmisstänkt) hade slarvat bort ett originalpapper. Hon som tog samtalet rusade in till mig och började rota i mina kartonger. Ambitionen var att ha en kartong för sekretess och en för icke sekretess men eftersom jag aldrig kommer ihåg vilken som är vilken blir allting sekretess.

Jag borde inte hålla på med papper, jag är så gränslöst slarvig. Nästan lika slarvig som jag är asocial. Jag föredrar på riktigt att sitta ensam i lunchrummet. Hellre det än med fem andra personer. Jag skulle vilja jobba ensam eller med ensamma människor, jag skulle vilja ha ett yrke typ hårfrisörska eller fotterapeut där man träffar ett hår eller en fot i taget och framför allt skulle jag vilja vara min egen boss. Jag är utmärkt bra på att kritisera mig själv.

En kompis, som inte haft det så lätt här i livet, hennes mor begick självmord, hennes far blev sjukpensionär och hennes bror nykristen, drog den dramatiska slutsatsen att har man en gång fötts in i ensamheten kommer man aldrig ur den. Har man blivit övergiven vid födseln så har man. She was stolen from her mother, sjunger Dylan, when she was three days old.

Min bror hävdade en gång att vi inte fick ge upp, se på mormor! Hon blommade upp efter morfars död. Så länge han levde var hon tyst och stilla och födde hans barn och lagade hans mat. Sen var det som om hon kom in i en andra andning. De sista tjugo åren är bäst!

Mormor
1904-1996

Jag tänker att om jag bara kunde härda ut till pensionen och om inte Gud tagit livet av mig innan dess kanske jag också kan bli en lycklig människa? Skaffa hund och gå i skogen och leva i celibat?

Antingen får man ta den här tjuren vid hornen och riskera att stångas ihjäl eller får man ge upp. Inse att det bästa alternativet är att leva både i ensamhet och celibat. Det är ju fan samma. Vad yrar jag om?

Svart-vitt

En ung kvinna i en småstad i Sverige, från kristen miljö, konverterade till islam. Hon försökte bära sjal, men kände sig inte bekväm. En av anledningarna var att hon blev så illa behandlad. Ignorerad för en enkel fråga.

Claes Malmberg som är sambo med en kvinna från Västindien får brev om att negerhoran borde hängas upp i närmsta lyktstolpe och det har blivit uppenbart för honom att människor med mörk hud i Sverige betraktas som potentiella tjuvar när de går in i affärer.

Oprah Winfrey gjorde ett av de mer pedagogiska program som sänts i TV när hon spökade ut svarta män till vita. Först var de som vanligt, dvs. svarta, och ställdes upp i ett gathörn i Chicago. Mycket vänligt frågade de efter vad klockan var. De fick sällan svar. Fick de svar var det korta svar. Som när de frågade efter vägen. De vita som behagade svara viftade lite med handen i rätt riktning. Detta var de vana vid. Det var inget nytt. En av dem tittade in i kameran i det han skakade på huvudet: ”No time.” Ingen hade tid och ingen hade tiden.

Deras livs häftigaste upplevelse var när de sminkades som vita och fick peruk och mustasch och ingen tittade misstänksamt på dem, ingen utgick från att de skulle stjäla i affärerna. Folk stannade och vevade ner rutan och gav detaljerade vägbeskrivningar. Så är det alltså att vara vit.

Upprinnelsen till programmet var en annan. På 60-talet gjorde en vit man experimentet att leva som svart och nu ville ytterligare en vit man göra detsamma. På 60-talet var det bevisligen ett stort problem att vara svart i Amerikas Förenta Stater, de hade ännu inte släppt slaveriet. Men idag? Den unge mannen stoppade i sig groteska piller som långsamt gjorde honom mörkare i hyn, rakade av sig håret och satte sig på närmsta buss till södra USA. Där gick han omkring och det dröjde inte länge innan han blev stoppad vid ett övergångsställe. Det hade hade aldrig hänt honom förr. Ingen polis hade någonsin stoppat honom för att ”titta” på honom.

Efter en vecka fick han nog. En vecka? sa Oprah. Så har jag haft det hela livet.

Han bekräftade den amerikanska rasismen. De svarta visste mer om de svartas situation än de vita. Det borde inte vara ett kontroversiellt uttalande – vem känner bäst sig själv? – men det är det. I högsta grad.

Svarta ska inte gnälla. De ska rycka tag i sina liv och sluta skylla allt på samhället. De är inte diskriminerade, de är bara känsliga.

Det är lika lätt att vara svart som vit och kallar man en svart för neger ska han inte bli ledsen, han ska skratta åt den vites skämt, han är ju ändå bara en liten neger. Ha, ha!

Skulle det mot förmodan göra ont i honom är det bara att kvitta med något för den vita rasen mindre smickrande epitet.

Detta är härskarinställningen. Jag som vit vet bättre än du som svart. Du beklagar dig i onödan.

Jag ger upp

Självklart blir män lika bedömda för sina utseenden som kvinnor, självklart, självklart. Varenda man har ett personligt exempel så det stämmer säkert. Kvinnor är inte alls mer utsatta, mer föremål för bedömning av utseende. Alla har vi det lika jävligt, kvinnor som män. Det är synd om MÄNniskorna!

Er August

Förakt för förakt

Anne på Grönkulla var övertygad om att hon aldrig skulle kunna bli riktigt lycklig på grund av sitt röda hår. Det var med det röda håret som med puffärmarna. Hon försöker föreställa sig att hon har puffärmar, men så fort hon ser verkliga flickor med verkliga puffärmar dör puffärmsdrömmen, den upplöses i ett slag.

Ingen vill vara ful och det är svårt att värja sig mot att bli kallad ful. Vad ska man svara? Jag tycker själv att jag är vacker? Hur vacker är du själv?

Den som uttalar sig om andra människors fulhet har uppenbarligen så tjockt skal att inga nålstick kan skada honom. Den som sårar är osårbar.

Män sårar kvinnor genom att kalla dem fula. Det är lätt att göra – de diskuterar kvinnors utseenden och därmed inte sina egna. Att de ska kunna identifiera sig med kvinnor är för mycket begärt.

Nu ska jag erkänna en sak. Jag tycker inte om när kvinnor kallar män för gubbar. Det är ett jävla tjat om (fula) gubbar. Så fort män uppnått en viss ålder är de gubbar. De upphör att vara män och blir gubbar, som kvinnor tanter.

Jag såg i alla fall en jävligt snygg gubbe på TV häromdan. Det gråa håret var silvrigt vackert.

Hur känsliga är vi då när det gäller våra egna utseenden? Det varierar. En god regel är att utgå från att andra är känsliga – så slipper man vakna kallsvettig: Hur kunde jag vara så äckligt elak? En mobbare på skolgården?

Hur det nu är så har det sina stora poänger att vara mobbad. Man är offret och offret har inte gjort något fel. Alla de stackars barn som vaknar med magont varje morgon för att de vet att nu ska de bli mobbade igen har rätten – och skönheten! – på sin sida. De mobbas för att de finns och det är inget brott att finnas.

Det är naturligtvis en klen tröst att trösta sig med – att du var den som blev utsatt, inte den som utsatte. Att du var den som plågades, inte plågade. Det finns ingen himmel dit de mobbade kommer och inget helvete dit mobbarna hör.

Jag läste vad en psykolog tyckte att man skulle göra med en högstadiekille som lade ut en tjej på nätet och spred taskiga saker om henne. Dels skulle man polisanmäla honom. Dels skulle man samla alla till möte, alla skulle få reda på vad han gjort. Det uttryckliga syftet var att få honom och hans föräldrar att skämmas. En modern stupstock.

Just detta att han skulle skämmas offentligt… kändes lite… vad ska man säga… osvenskt.

Kalle har gjort bort sig, hela världen ska få veta. Kalle har betett sig som ett riktigt svin.

Dvs. ungefär som vuxna människor på nätet. Som anser att det är en mänsklig och särskilt manlig rättighet att hänsynslöst få kommentera utseenden.

Är man mycket känslig är det bäst att inte lägga ut några bilder på sig själv alternativt ha en liten blogg. Men även små bloggar kan bli sedda! Man kan inte gardera sig. Jag vet, som har få läsare, att få läsare ger få kommentarer och få kommentarer ger ännu färre elaka.

Min distans till mina ben, mina fötter, mina höfter, mina bröst, min rygg och min bak är tillräckligt stor för att jag inte ska dö mentalt om någon skriver något fult.

Apropå höfter är det inte alla som har höfter. Vi var hemma hos en tidigare arbetskamrat och hans fru och frun var väldigt lång och väldigt smal och när vi gick därifrån kommenterade jag detta. Herregud vilken mage! Alldeles platt. Och hon hade ändå fött tre barn. Inga höfter, sa min ”gubbe” då. (Är man gubbe vid 43?) Det hade jag inte noterat. Jag blev tvungen att fråga om jag hade höfter, tänk om jag inte heller har några höfter? Det kändes bra att ha höfter. Och det kändes bra att även höftlösa kvinnor kan bli gifta och få tre barn.

Jag kan leva med att jag inte har världens vackraste höfter.

Men jag vill inte bli kallad ful på grund av mitt ansikte. Det är ju så, att det som verkligen sårar är det vi verkligen känner. Det vi verkligen inte vill känna.

Som Anne på Grönkulla.

Det hjälpte troligen inte att det fanns de som tyckte och sa och menade att rött hår är vackert i deras ögon – det man inte själv känner kan inte andra hjälpa en att känna. Det hjälpte definitivt inte att andra också tyckte att det var fult.

Lördag

Vikten av ett fullgott mensskydd kan inte nog understrykas.

Jag gillar den här Gudrun Ensslin/Marianne Faithfull-frissan.

Om fler människor var som Snoddas…

Livet är en lång väntan.

I bästa fall får man en låda vin.

Skogsagility

Boerboel – sydafrikansk ras

Icke godkänd av FCI och SKK

Fyra månader

Tio år

And if you’re downright disgusted

And life ain’t worth a dime
Get a girl with far away eyes

Men bara om min älskade väntar

Jag är väldigt dålig på att kommunicera.

Om min älskade frågar: ”Är du ledsen?” svarar jag inte.

Det är för övrigt ganska uppenbart eftersom jag ligger med kläderna på under överkast och täcke. Sorgen är ordlös. Den är som en tyngd.

Och jag hade redan klagat, så han visste.

Han tröstar mig. ”Du är en stor tröst” tänker jag i mörkret, men jag säger det inte. Don’t give yourself away!

T.o.m. i mörkret gömmer jag mig.

Skitsnack om skitsnackarna

Jag tycker inte om att tala illa om mitt eget kön men just nu tycker jag inte om det. Jag vet inte vad de håller på med. De snackar bara skit. Om andra. Med andra. Vilka de andra är varierar.

Håller män på så? Samlas män i små grupper, sänker rösten och analyserar ett visst beteende? Eller brist på beteende, alltid är det ju något.

Nu när jag förstått att det finns spioner på arbetsplatsen får jag anstränga mig varje sekund – storebror ser dig inte, men storemor, hon lägger märke till varje steg du tar. Det är inte av kärlek hon följer efter dig.

Kvinnor älskar helt enkelt att snacka skit, att fästa sig vid ovidkommande saker, att ägna sitt liv åt andras liv. Jag är helt säker på att de kan reta sig på om någon doppar sin tepåse för länge i tekoppen. Eller om någon slafsar runt i sandaler istället för höga klackar. Och vissa människor, som aldrig gjort eller sagt något ont, är ju vidriga genom sin blotta existens. De borde skjutas.

Med glädje betalar de för sitt eget skitsnackande genom att själva bli skitsnackade om. Ena dagen är det Berit och Tok-Lisa som snackar skit om Anna-Stina och nästa dag är det Anna-Stina och Tok-Lisa som har en deal.

Jag föredrar män, män som inte idisslar andra män. Som har annat att göra än betygsätta sina medmänniskor. Som sitter djupt försjunkna i sina arbetsuppgifter.

Men just nu vill jag vara fyrvaktare på en öde ö. Fyrvaktare på öde öar, finns de?