Mönstret för heterosexuella tvåsamhetsrelationer är i regel följande. Pojke möter flicka. Ljuv musik uppstår. Efter ett tag, när den ljuva musiken avklingat något, börjar problemen. Hon vill ha sex varje dag, han vill bara ha sex en gång i veckan. Han vill bli sambo, det vill inte hon. Hon vill ha barn, det vill inte han. Hon vill gifta sig i kyrkan, han vill inte gifta sig överhuvudtaget. Han älskar att titta på tv, hon hatar att titta på tv. Han är pedant, hon är slarvig. Han röker, hon lider av astma. Hon blir kattallergisk, han har katt. Han vill ha andra kvinnor, hon vill inte ha andra män. Han föredrar randiga gardiner, hon rutiga. Han röstar vänster, hon höger.
Kärleken inte bara förde dem samman, kärleken håller dem samman. Så länge de är fast i kärleken är de oförmögna att gå.
Hur skulle du själv reagera om din älskade efter ett halvårs pacifistiskt förhållande gav dig en snyting? Skulle du tänka: Nu måste jag omedelbart packa alla mina saker och lämna den här idioten.
Ni har ju en mack ihop. Och han ångrar sig så vackert.
Anledningen till att misshandlade kvinnor inte går efter första slaget är att de måste igenom de fyra stadierna.
1. Jag älskar honom
2. Jag hatar honom
3. Jag tycker synd om honom
4. Jag är likgiltig för honom
I det första stadiet är det för nästan alla människor omöjligt att lämna, om kärleken har någon betydelse för en. I det andra stadiet kan man lämna men dras inte sällan tillbaka – hatet är ju bara omvänd kärlek; en reaktion på att den man älskar gjort en illa. Man älskar fortfarande. I det tredje stadiet börjar hatet ersättas av ett ”tycka synd om”. Han behöver mig, han tar livet av sig utan mig. Han gråter. Det är först när man uppnått det fjärde och sista stadiet som man kan säga att man är fri.
Tillkommer så de direkta hoten mot kvinnans liv i de verkligt farliga relationerna. Alltså kan man inte begära av misshandlade kvinnor att de ska ta ansvar för sitt partnerval, de är offer som strider för att komma ur en helvetisk tillvaro. Det är inget brott att bli misshandlad (eller våldtagen) men i vår perversa ”det finns inga offer”-kultur vänder man på skulden och vill framställa de misshandlade kvinnorna som skyldiga till sin egen tragedi. På ett sätt är vi ju alla ansvariga, ända ut i fingerspetsarna.
Den mobbade eleven på skolgården har också ett ansvar. Hans föräldrar har ett ansvar. Alla har ett ansvar.
Ingenstans står att denna mun som kanske kan känna ömhet i ett slag är en kvinnas mun, vi ser det som symbolik, ett poetiskt anslag, att försöka ta i vårt eget mörker o smärta.
Nej, det var först i nästa mening
Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor ———
som det blev uppenbart att det var kvinnor som åsyftades. Alla vet att det grova partnervåldet står fler män än kvinnor för. De män som de facto blir misshandlade av kvinnor (här ett tortyrexempel) tjänar ingenting på en ideologi som säger att vi får ta ansvar för andras slag. Eller att du ska känna ”ömhet”. Det var symboliskt, säger Jessica och Cecilia. Symboliskt!
”Slag över munnen” finns ingen symbolik i. Slag över munnen är slag över munnen och misshandlade kvinnor, som Jessica och Cecilia vill trösta med försoningsknull, är och förblir misshandlade kvinnor. Men det hör också till eländet att misshandlade kvinnor inte alltid uppfattar sig som misshandlade. De kan ha fått slag över munnen, blivit örfilade, knuffade i väggen och dragna i håret och allmänt våldsamt behandlade men för dem är våld gärningar som andra utsätts för – de som badar i blod och ligger döende på golvet.
Mitt i denna symbolik drar de in nazisterna. ”Har vi redan glömt att nazisterna var så säkra på vår lojalitet att de inte ens behövde invadera oss?” Åhå.
De vackraste kvinnorna, får vi vidare veta, sitter i väntrummen och väntar på de farligaste internerna. Om du bara tillräckligt djupt utforskar din kvinnlighet ska du se att du vill ha en farlig man! Om du är vacker vill säga. De fula kvinnorna, vad ska de göra? Vilken man ska de dras till? Det blir väl mesarna med barnvagn då.
Sen kom vad jag misstänkte, Jessica själv misshandlad. Det ger henne alibi. Tror hon.
Om de hade vågat förespråka kvinnomisshandel hade de haft lite intellektuell hederlighet kvar i kroppen. Nu är de som småbarn. Upprörda över en reaktion som de själva skapat. Man får både äta och kräkas upp sina egna ord, visste de inte det?
9 svar so far ↓
smyg // augusti 29, 2008 vid 7:22 f m
Wow, Ia, fantastiskt inlägg, som ger sådana som mig lite att tänka på. Tack! Och nej, jag är inte ironisk. Däremot är det synd att du sätter en sådan rubrik (”fyllebloggande”). Det är bara slarvigt (alternativt medveten härskarteknik?) och flyttar fokus från din starka argumentation i sak.
thomastvivlaren.se // augusti 29, 2008 vid 7:34 f m
Instämmer i mycket men med några kompletteringar.
”Anledningen till att misshandlade kvinnor inte går efter första slaget är att de måste igenom de fyra stadierna.”
Jag skulle stryka ”kvinnor” från ovanstående. Det där gäller generellt i relationer med partnerrelaterat våld. Sedan skulle jag ersätta ”första slaget” med ”första misshandelstillfället”. Det stora problemet med synen på misshandel och kanske i synnerhet denna typ av misshandel är att man glömmer att det är en komponent av två faktorer, dvs fysiska och psykiska övergrepp eller ageranden av respektlöshet. Detta gör att man som utomstående bara associerar misshandel till blåmärken, skärsår och spruckna läppar och ögonbryn. Nyssnämnda läker i regel alltid. Den mentala biten läker ibland aldrig och i den mån de ändå gör det så lämnar de ruggig ärrbildning.
De 4 stadierna och att ta sig igenom dem är definitivt en anledning till att misshandlade stannar. Lika viktigt att komma ihåg är dock hur misshandeln ofta kommer krypande gradvis. Ofta på ett sätt som är oerhört att svårt att försvara sig emot. Den där nedlåtande kommentaren kan av det kärleksberusade undermedvetna viftas bort med ”ja han/hon har ju lite speciell humor”. På samma sätt kan ett verbalt raseriutbrott nonchaleras med ”hoppsan, det är den veckan i månaden” eller ”han har ju så stressigt på jobbet nu”. Förändringen i misshandelns karaktär och intensitet sker på detta vis övergående och gradvis och till slut har man som utsatt lagt grunden och normaliserat något som är långt ifrån normalt och i allra högsta grad destruktivt.
När nyssnämnda dessutom varvas med ”toppar”, dvs fina stunder och höjdpunkter då föremålet för ens känslor verkligen är den ideale partnern så har man en fantastisk mylla för att odla en långvarig misshandelsrelation.
Den här psykologiska och destruktiva dynamiken gör det i många fall omöjligt att ta sig ur innan de 4 stegen är avverkade. Saken underlättas inte direkt av omgivningsfaktorerna som bidrar till känslan av att hela ens personliga värld går under. Med omgivningsfaktorer menar jag ekonomiskt beroende då man har gemensamma tillgångar ex. i form av bostad, gemensamt socialt beroende där man ”delar” på vänskapskretsen etc.
Dock ligger ju ansvaret för att genomgå detta alltid på den drabbade. Skulden är dock alltid förövarens. Orättvist som fasen…men så är det.
För 45 år sedan hade någon en dröm « strötankar och sentenser // augusti 29, 2008 vid 7:44 f m
[...] Zaida hävdar att projektet för en motion mot FRA inte är dött, Ia bloggar om fyllebloggande, Emma tvivlar på kopplingen mellan ärlighet och politik, Sakine undrar varför [...]
thomastvivlaren.se // augusti 29, 2008 vid 7:45 f m
Glömde påpeka en viktig sak i anslutning till ”toppar” respektive dalar. Det finns en oerhört stark och snudd på drogliknande psykologisk effekt i detta. Ty potentiell lycka är alltid kopplad till normaltillståndet och ens syn på detta. Ett tankeexempel för att förklara vad jag menar är det fattiga gatubarnet som plötsligt får nya kläder, god mat och tak över huvudet. Skillnaden mellan normaltillståndet och det goda som tillförts är gigantiskt större för exempelvis ett barn som ser kläder, mat och tak över huvudet som absoluta självklarheter och därför inte reagerar nämnvärt.
Kort och gott, den misshandlade har normaliserat sin bedrövliga situation och när ”topparna” kommer så blir upplevelseskillnaden så stor att den tillfälliga, flyktiga och falska lycka man känner får en aura av overklighet och snudd på överjordiskhet…vilket då, av fler anledningar än en, ofta kopplas till ens partner.
Matte // augusti 29, 2008 vid 1:42 e m
Ja, varje gång jag har fått ett slag på käften har jag då blivit jävligt öm iaf. Skämt åsido, jag hade faktiskt något som liknade respekt för Jessica Zandén som skådespelare och människa innan hon började svamla om det här, nu känns det bara som hon är ett jävla stolpskott. Ursäkta ordvalet, men jag orkar inte uppbåda finare nyanser och analyser just nu. Ville ändå uppmärksamma din text, visa att jag faktiskt bryr mig. Men det är så långt ifrån min horisont det här, vad håller folk på med egentligen?! Vad vill Jessica och Cecilia uppnå med det här? Jag fattar ingenting. Trevlig helg då!
Ia // augusti 31, 2008 vid 4:24 e m
Det har du nog rätt i, Thomas. Jag är ju ingen expert, jag återger bara vad jag läst och det jag själv kan relatera till. Jag hade ett sjukt – eller sjukligt – förhållande en gång, jag skäms bara jag tänker på det, så jag känner att jag kan relatera till ”psykisk misshandel” även om jag inte kan relatera till fysisk och de kvinnor som blivit fysiskt misshandlade talar ofta om den psykiska misshandeln som allra värst. (Se Holmberg, Carin: ”Varför går hon?”)
Aldrig varit så beroende av någon som jag var av honom och heller aldrig upplevt att någon varit så beroende av mig. (Bara det…) När det är bra är det skitbra och när det är dåligt är det skitdåligt. Mer jämna, vettiga förhållanden bygger på någon sorts lagomhet. Man går varken ner sig i helvetet eller svävar i sjunde himlen.
Det hopplösa vad gäller misshandel av män, särskilt i relationer, är att de blir ännu mer skuldbelagda än kvinnor: Varför går inte han då? Han borde ju verkligen…
Och självklart har man ett ansvar för sitt liv men det kan ta tid att bli den ansvarstagande varelse som man måste bli om man inte ska gå under. Alla destruktiva förhållanden bygger på att man måste komma till insikt. Jmf alkoholisten (och hans förhållande till flaskan).
marianne // augusti 31, 2008 vid 11:11 e m
hej.
jag hittade din blogg nyss och ville bara berätta att du gav mig dagens skratt .
//Varför går inte han då? Han borde ju verkligen… //
Det kommer att få mig att dra på mungiporna under de närmaste dagarna.
tack
thomastvivlaren.se // september 1, 2008 vid 7:45 f m
Visst är det väl intressant och skrämmande att du som utsatt i den relation du nämner skäms?
”Mer jämna, vettiga förhållanden bygger på någon sorts lagomhet.”
Mycket insiktsfullt och bra beskrivet. Nackdelen med att lämna en destruktiv relation som den jag beskrivit ovan är också att man behöver en period för ”avprogrammering” där man ”hittar sig själv”. När definitionen på en relation normaliserats till en slags kickarnas berg och dalbana är det inte särskilt lätt att ingå ”normala” relationer. Känslan av att något fattas kan hänga med ett tag.
”Det hopplösa vad gäller misshandel av män, särskilt i relationer, är att de blir ännu mer skuldbelagda än kvinnor: Varför går inte han då? Han borde ju verkligen…”
Ja för att inte tala om känslan av att konstant bli ifrågasatt med mellan-raderna-insinuationer som bygger på ”men du är ju man och dubbelt så stor som din partner” från poliser och andra myndighetspersoner? Samma personer som utan tvekan skulle tolka motvärn och eventuell fysisk skada därav på den angripande som solklar misshandel. I synnerhet om anklagelsen framförs av en gråtande kvinna vars mörka sida aldrig visas för någon annan än partnern.
Ia // september 2, 2008 vid 5:22 e m
Man skäms för sin egen delaktighet.
Kvinnor har en offerfördel, men det är ändå djupt skamligt – för båda könen.
Det som fick mig att lämna det bakom mig, att sluta gräma mig, var de enkla orden: ”Man kan inte ge någon dåligt samvete som inte har det.” Fullständigt omöjligt och det som är fullständigt omöjligt får man ju ge upp. Man hyser ett hopp om att den som gjort en illa i lagens mening – alltså i uppenbar mening – åtminstone ska ta på sig den moraliska skulden, åtminstone erkänna sitt brott. (Vare sig det är misshandel, våldtäkt eller ”bara” hemfridsbrott.) Men det kan man inte hoppas på och det smärtar mer än själva brottet. Att de inte tar på sig det, att de låtsas att det var den andres fel. ”Hon bjöd in mig” – trots att hon gjorde aktivt motstånd och sen gav efter. Då gills inte motståndet. Och även om man kryper ihop i ett hörn av rädsla så ser han det inte. Låtsas inte om det. Nej, det är märkligt.
Likt banken efter kl 15 är kommentarsfunktionen stängd.