Jag blev rörd när jag läste intervjuerna med de unga tjejerna. Hon som fortfarande inte kan ha sex utan en kudde för ansiktet, hon hade det när hon blev knullad av Alexandramannen. Så nu kan hon inte ha sex med sin egen pojkvän utan denna kudde. Han har efter den initiala chocken, att hon måste dölja sitt ansikte, lärt sig acceptera situationen. Det är som det är. Eller hon som vill att någon ska bry sig om just henne och tvingas inse att hon bara är ”en i mängden” – en av 58 flickor som är målsägande i målet. En polis är extra snäll, han verkar bekymra sig om henne på riktigt, men… Hon återkommer till att hon bara är ”en i mängden” och den känslan, när man har den, kan vara ganska hopplös: Hur skulle jag kunna känna mig betydelsefull? Det är lätt att dra slutsatsen att man är helt betydelselös, man drunknar i det stora havet av andra människor. Särskilt vi som har små hjärtan, som bara orkar omfatta ett fåtal, tenderar väl att uppleva det så. De som har stora hjärtan, med plats för många, de får också mer kärlek tillbaka. Kvantitativt åtminstone.
J, som var sjutton år när ”Alexandra” raggade upp henne på nätet och tjatade sig till sex mot betalning, sammanfattar sitt öde så här:
Det finns de som säger att det jag varit med om har hur många tjejer som helst varit med om. Att det inte är något speciellt. De kan inte sätta sig in i hur det är för mig som person, hur det känns inombords för mig. Och jag förstår att det kan vara svårt för andra att förstå. Jag åkte självmant ner till Malmö, jag har gjort allt på egen vilja, jag hade kunnat säga nej, men jag var så dum och manipulerad att jag gjorde det ändå. Jag hade kunnat välja bort det, men det gjorde jag inte. Jag lägger mycket skuld på mig själv. Det gör ont inombords när jag tänker på det som hände under de där juldagarna. Jag skäms så oändligt mycket. Jag känner mig mindre värd.
Den kvinnliga journalisten, som skrivit boken, får en vink om varför de unga tjejerna (vissa 12, 13) lät sig manipuleras, hon intervjuar honom på häktet och han är ett verkligt tjatmonster, han ger sig aldrig. I sina egna ögon är han ”en extremt snäll kille”. Det brukar våldtäktsmän tycka om sig själva. Människor jämför sig med de som är värre och kriminella är inga undantag. Vad består det brottsliga i att tjata sig till sex av en tonåring när man är snäll nog att betala för det? …fattar inte ”Alexandra” som han låtsades vara på nätet. Han erbjöd tjejer till sig själv. Det är lättare att vinna unga tjejers förtroende om man är en äldre tjej som de kan se upp till, som lyssnar och kommer med kreativa förslag: Du har det taskigt hemma? Du känner dig fattig? Du är rädd för din låga ålder? Var inte orolig, jag var också tolv när jag började sälja sex! Nu är jag 25 och en framgångsrik modell.
Alexandramannen dömdes före lagskärpningen 2005 och ju strängare krav, desto högre rättssäkerhet, även om det svider i mig. Tingsrätten kan inte säga om det var det milda våldet eller övertalningsförsöken som gör att J har sex med honom och därför kan han inte dömas för våldtäkt. Han dömdes heller inte för att hon vaknade av att han hade samlag med henne. Det är däremot en lagändring att vara tacksam för:
Till slut gick jag med på det han ville. Jag orkade liksom inte säga emot längre. Det skulle vara en gång före maten, en gång efter, en gång senare på kvällen och en gång på morgonen, annars skulle jag inte få några pengar. Jag kände mig verkligen tvungen att gå med på det. När vi skulle göra det efter maten hade jag så ont att jag inte klarade mer. Jag sa att jag inte kunde. Han tog med mig in i sovrummet, klädde av mig och sa att jag bara kunde ligga stilla så körde han på tills han fick utlösning. Jag gjorde inget motstånd, det var bara att stå ut. Jag fick ju skylla mig själv som hade åkt dit. Vid ett tillfälle höll han mig med armarna runt huvudet, han var ganska hårdhänt. Han tog tag i mitt hår hårt någon gång. Jag vet inte vad syftet var, han kanske tände på att hålla så. Efter varje gång gick jag och duschade. Jag kände mig så jävla äcklad.
På natten var jag söndertrasad, det var hemskt. Jag kände att jag inte kunde mer, det gjorde så ont.
Jag vaknade på morgonen av att han var inne i mig. Han körde på tills det gick för honom. Vilket uppvaknande. Fy fan. Fy fan.
Istället för våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande/tvång blir det förförelse av ungdom. Han lyckas med sin eminenta övertalningsförmåga få henne att suga av honom i bilen för tusen spänn innan hon slutligen gör sig fri.
Jag kände mig så jävla äcklad av mig själv och ville hem och duscha och borsta tänderna.
Alla känner sig äcklade. Ändå gör de det och ändå gjorde de det. Den stora frågan inställer sig då: Varför?
Författaren ställer den frågan till objektet självt. Han skiter i den, det är utgångspunkten för hans resonemang. De är om inte vuxna och inte myndiga så fullt kapabla att ta ansvar för sig själva och om andra kan ta ansvar för sig själva, hur skulle jag, som en dadda, kunna ta ansvar åt dem, på deras bekostnad? Det är på något sätt vår tids nyliberala credo; tydligast uttryckt på s. 153.
Varför, tror du?
- Hon behöver pengar.
Undrade du varför?
- Det är inte min sak.
Okej för att du inte tycker att det är din sak, men undrade du aldrig?
- Det kan ha varit för att hon ville ha ett par snygga byxor, eller kanske för att hon inte hade mat för dagen. Men det är inte min sak. Det är en privatsak.
En del av mig anser och inser att han har rätt (hur skulle en köpare kunna ta ansvar för en säljare) och en annan del att han har åt helvete fel, han är det barnsligaste av barn, han har aldrig vuxit upp, aldrig lärt sig att det finns starka och svaga i alla mänskliga relationer, aldrig förstått att man har ett ansvar som man inte kan svära sig fri från, hur mycket man än undflyr det. Ett ansvar att inte tjata sönder någon t.ex. Binda upp någon till sig. Utnyttja dem och sen skylla på att man trodde att hon var 15 och att tjejer idag, det vet ju alla, förlorar oskulden vid 11-12 års ålder: ”Då har de fem år på sig tills de träffar mig när de är sexton.” Hans uppfattning om sexköp är inte det minsta hycklande:
Självklart gjorde hon det [tittade i taket och tänkte på sommarstället]. Hon säljer ju sex. JAG har sex med HENNE – vi har inte sex.
Den sexköpare som kräver att sexsäljaren ska vilja ha sex med honom och njuta på samma villkor, han är som en restauranggäst som kräver inte bara att kocken ska ha lagat maten utan gjort det med glädje. Det säger sig självt att det inte går att få den garantin. Det är det det handlar om. Ett kontrakt.
Vad är det som gör att du tycker att det är okej att ha sex med någon som du inser inte vill?
- De som säljer sex får betalt för att de ställer upp. Det är inte omoraliskt.
Att de var så unga?
Jag som tror och tycker och tänker att barn inte är vuxna, att det är skillnad på att vara 13 och 26, eller 15 och 33, jag känner avsmak inför den vuxenvärld som sätter likhetstecken mellan barn och vuxna och gör dem lika vuxna.
Den unge Werther i Goethes roman ville dö – och skjuta sig – av olycklig kärlek. Några decennier till och han skulle ha förstått att man inte dör av ett brustet hjärta. (Fast somliga lär sig aldrig… se på den äldre Goethe, förälskad som 74-åring i en 19-åring, det höll på att knäcka honom.) Werther dog för att han var både ung och olycklig. En extremt ogynnsam kombination.
Unga människors lidande är i allmänhet större och förmågan att hantera det i allmänhet mindre. De som vill sätta 16-åringar i häkte och fängelse begriper inte det, de är av åsikten att unga som begått lika hemska gärningar som äldre ska bära samma straff. De inser inte att det är grymmare. Eller tar ingen hänsyn till det. Tvärtom; en ung människa som begått ett brott ska behandlas ännu hårdare än en vuxen. Han har liksom svikit dubbelt. Oss som samhälle och oss som föräldrar. Vi uppfostrade dig och du svarade inte på vår uppfostran. Det gör oss väldigt arga. Men du är fortfarande formbar och därför ska du böjas.
Alexandramannen kvittade mot pengar. På så sätt betalade han sin skuld, den som bestod i att han visste att de inte ville. Några gjorde det väldigt tydligt, andra gjorde det mindre tydligt.
Nästa stora fråga: Vad är det som gör att de mår dåligt? Att de blir lidande?
Man kunde ju tänka sig att han tjatat om att de skulle städa hans lägenhet. Tjata tjata tjata – städa städa städa. Det har man inte heller lust till, men vem skulle inte göra det för lite pengar? I synnerhet om man som flera av dessa tjejer har olyckliga och nersupna mödrar och sen barnsben på alla frågor, alla önskningar och alla förväntningar, fått höra: ”Vi har inga pengar.” Det är en fet börda att växa upp under. Visst ja, jag glömde, det finns inget klassamhälle, det är bara som vi inbillar oss. Klasserna är som de gamla gudarna, avskaffade.
Om de hade klippt hans gräsmatta, diskat hans disk, piskat hans mattor, tvättat hans fönster, skurat hans golv, rastat hans hund och inte sugit hans kuk, hade de då duschat för att de var så svettiga eller för att de känt ett intensivt äckel inför sina egna kroppar? Kopplingen sex – äckel är inte rolig för den som drabbas. Sex är ju själva kroppsarbetet personifierat.
Jag kan för mitt liv inte förstå de psykologer som försöker intala en av tjejerna som mår sämre över Alexandramannens personliga svek än över det sexuella utnyttjandet, att hon kommer att må dåligt, det kommer att bli en reaktion. Känner hon inget så känner hon inget och hon ska vara glad att hon känner så! Inte behöva gå och bäva för den psykologiska jordbävningen.
Eller sexuella övergrepp mot prepubertala barn. Vem utom du själv kan tala om vilken skada du lidit? Ingen vet hur djupt vi drack vår barndoms beska vin!
Om du ramlade och slog dig när du var liten och slog dig riktigt illa kan du minnas smärtan, och kommer aldrig att glömma den, men det är bara om du fick bestående men, om du fortfarande lider av sviterna, som du kan säga att du tog verklig skada. Man kan inte förutsätta att man ska ta skada bara för att man blir skadad. Det är två skilda ting. Skada för stunden, skada för livet.
