Med eller utan BH

När jag skulle ta på mig linnet stördes jag av att man såg BH-banden. Är det bra? Beklagade mig.

Han: Det är ingen som tänker på!
(Jag: *tänker* Ingen som tänker på. Vad tänker de då på?)
Han: Det är jättemånga som har det så!

Jag vet inte om jag tycker att det är vackert. Jag är fostrad i de osynliga BH-bandens tid. Jag sliter av mig linnet, drar av mig BH:n och sätter på mig linnet igen.

Sådärja.

Samlevnad

Jag: Jag diskar när vi kommer tillbaka. (Man måste ju försöka.)
Han: Nej! Du diskar nu.
Jag: Attjo! (*nyser*) Varför det? (Kräver rationell förklaring.)
Han: Därför att jag inte vill ha en massa disk liggande.

Förra helgen kom jag krypande. - Skulle du kunna tänka dig att sy i den här knappen?  Jag har liksom glömt hur man gör.

Han syr i mina knappar och jag diskar hans disk och han lagar min mat. Jag lagar inga gemensamma maträtter. Jag anser att den mat jag lagar ska ätas av mig själv.

———————

Han: Har du satt på äggen?
Jag: Nej, jag bäddar sängen. (Bittert triumferande.)

Fy fan vad jag är bra.

Pernilla har en alldeles egen blogg…

…i vilken hon skriver om sin vardag.

- Det är väldigt roligt, förklarar hon. Men tyvärr har jag märkt att jag måste tänka mer på vad jag skriver. Jag hade inte en tanke på att skvallertidningarna kunde hämta stoff i bloggen och förvränga det till tidningsrubriker.

Pernilla Wahlgren, född kändis, uttrycker sin förvåning i Året Runt.

(Men hon gör en bra tolkning av Barbro Hörbergs barnvisa från 70-talet – Förr i världen var himmelen blå)

Lou Reed-fan

Lille Lou växte upp i Brooklyn-gettot.

In alphabetical order, Reagan, Reed and Russo
I still remember the names

Han beundrade sin far.

I wanted to be like, I wanted to act like
I wanted to be just like my old man

Men så växer han till sig.

I was sick of his bullying
And having to hide under a desk on the floor
And when he beat my mother
It made me so mad I could choke

Då var det inte så roligt längre.

And I didn’t want to be like my old man
I, I didn’t even want to look like my old man
I didn’t even want to seem like my old man

Nu kommer det bästa.

And can you believe what he said to me
He said, Lou, act like a man

Kan ni fatta det.

He said, Lou, act like a man

Video

Kvinnorna som gett fyllebloggandet ett ansikte

Hur länge ska vi kvinnor se oss som bara offer och när kan vi börja ta ansvar för våra val av partner.

Mönstret för heterosexuella tvåsamhetsrelationer är i regel följande. Pojke möter flicka. Ljuv musik uppstår. Efter ett tag, när den ljuva musiken avklingat något, börjar problemen. Hon vill ha sex varje dag, han vill bara ha sex en gång i veckan. Han vill bli sambo, det vill inte hon. Hon vill ha barn, det vill inte han. Hon vill gifta sig i kyrkan, han vill inte gifta sig överhuvudtaget. Han älskar att titta på tv, hon hatar att titta på tv. Han är pedant, hon är slarvig. Han röker, hon lider av astma. Hon blir kattallergisk, han har katt. Han vill ha andra kvinnor, hon vill inte ha andra män. Han föredrar randiga gardiner, hon rutiga. Han röstar vänster, hon höger.

Kärleken inte bara förde dem samman, kärleken håller dem samman. Så länge de är fast i kärleken är de oförmögna att gå. 

Hur skulle du själv reagera om din älskade efter ett halvårs pacifistiskt förhållande gav dig en snyting? Skulle du tänka: Nu måste jag omedelbart packa alla mina saker och lämna den här idioten.

Ni har ju en mack ihop. Och han ångrar sig så vackert.

Anledningen till att misshandlade kvinnor inte går efter första slaget är att de måste igenom de fyra stadierna.

1. Jag älskar honom
2. Jag hatar honom
3. Jag tycker synd om honom
4. Jag är likgiltig för honom

I det första stadiet är det för nästan alla människor omöjligt att lämna, om kärleken har någon betydelse för en. I det andra stadiet kan man lämna men dras inte sällan tillbaka – hatet är ju bara omvänd kärlek; en reaktion på att den man älskar gjort en illa. Man älskar fortfarande. I det tredje stadiet börjar hatet ersättas av ett ”tycka synd om”. Han behöver mig, han tar livet av sig utan mig. Han gråter. Det är först när man uppnått det fjärde och sista stadiet som man kan säga att man är fri.

Tillkommer så de direkta hoten mot kvinnans liv i de verkligt farliga relationerna. Alltså kan man inte begära av misshandlade kvinnor att de ska ta ansvar för sitt partnerval, de är offer som strider för att komma ur en helvetisk tillvaro. Det är inget brott att bli misshandlad (eller våldtagen) men i vår perversa ”det finns inga offer”-kultur vänder man på skulden och vill framställa de misshandlade kvinnorna som skyldiga till sin egen tragedi. På ett sätt är vi ju alla ansvariga, ända ut i fingerspetsarna.

Den mobbade eleven på skolgården har också ett ansvar. Hans föräldrar har ett ansvar. Alla har ett ansvar.

Ingenstans står att denna mun som kanske kan känna ömhet i ett slag är en kvinnas mun, vi ser det som symbolik, ett poetiskt anslag, att försöka ta i vårt eget mörker o smärta.

Nej, det var först i nästa mening

Och hur kan vi hjälpa misshandlade kvinnor ———

som det blev uppenbart att det var kvinnor som åsyftades. Alla vet att det grova partnervåldet står fler män än kvinnor för. De män som de facto blir misshandlade av kvinnor (här ett tortyrexempel) tjänar ingenting på en ideologi som säger att vi får ta ansvar för andras slag. Eller att du ska känna ”ömhet”. Det var symboliskt, säger Jessica och Cecilia. Symboliskt!

”Slag över munnen” finns ingen symbolik i. Slag över munnen är slag över munnen och misshandlade kvinnor, som Jessica och Cecilia vill trösta med försoningsknull, är och förblir misshandlade kvinnor. Men det hör också till eländet att misshandlade kvinnor inte alltid uppfattar sig som misshandlade. De kan ha fått slag över munnen, blivit örfilade, knuffade i väggen och dragna i håret och allmänt våldsamt behandlade men för dem är våld gärningar som andra utsätts för – de som badar i blod och ligger döende på golvet.

Mitt i denna symbolik drar de in nazisterna. ”Har vi redan glömt att nazisterna var så säkra på vår lojalitet att de inte ens behövde invadera oss?” Åhå.

De vackraste kvinnorna, får vi vidare veta, sitter i väntrummen och väntar på de farligaste internerna. Om du bara tillräckligt djupt utforskar din kvinnlighet ska du se att du vill ha en farlig man! Om du är vacker vill säga. De fula kvinnorna, vad ska de göra? Vilken man ska de dras till? Det blir väl mesarna med barnvagn då.

Sen kom vad jag misstänkte, Jessica själv misshandlad. Det ger henne alibi. Tror hon.

Om de hade vågat förespråka kvinnomisshandel hade de haft lite intellektuell hederlighet kvar i kroppen. Nu är de som småbarn. Upprörda över en reaktion som de själva skapat. Man får både äta och kräkas upp sina egna ord, visste de inte det?

För övrigt…

…hade jag en mjuk far och en hård mor. Jag har inget minne av att hon någonsin lekte med mig eller läste för mig eller gjorde någonting av värde för mig. Jag minns inte ens att hon sa godnatt. Han missade aldrig ett tillfälle och trivdes ofantligt i mitt sällskap. Självfallet var de inte jämställda men han skämdes inte över sin kärlek. Det är mer än man kan säga om dessa ynkryggar till män och kvinnor som ser något fult i att fäder frivilligt vill umgås med sina barn. Det kan bero på att de är svartsjuka. Hon brukade kasta hatiska blickar på oss när vi roade oss framför ögonen på henne. Som när han stod i ”lilla rummet”, angränsande till köket, och jag stod längst bort i hörnet av köket och sprang rakt emot honom och klättrade uppför hans ben. Oh vad vi älskade varandra och oh vad hon hatade oss för att vi inte var deprimerade som hon. Kvinnor som gnäller på män som älskar sina döttrar är härmed förklarade avundsjuka. Frustrerade idioter utan moderskärlek. Länge leve kärleken! Faderskärleken. Daddy dear, you know you’re still number one.

Jag är så glad att jag inte har barn

Det kanske inte Åsa Mattsson har heller. Hon kan ju inte tända på män som passar sina egna ungar. Den ”nye” mannen. Men hon lyckats i alla fall konstatera att det är jävligt oansvarigt att glorifiera vuxenvåld. Alltid nåt.

Vill hon ha en hård pappa? En som spöar upp både fru och barn och sen sitter och gnäller över de manshatande feministerna som förvandlat honom till en ynklig, blöjbytande och barnvagnskörande, krake.

Nä fy fan. Skaffa inga jävla barn om ni inte tänker ta hand om dem. Använd kondom eller skjut er.

Hur var det på jobbet då?

Det är sådär på jobbet. Hade ett obehagligt samtal med chefen. Det gamla vanliga. Jag måste ”ta för mig”. Det vet jag inte hur man gör. Vare sig sexuellt eller icke-sexuellt.

Jag fick beröm också men det dog i kritiken. Det tog ut vartannat.

Idag satt jag och en kvinna i kuren och väntade. ”Tåget 07.21 från Göteborg…” Ursäkta, sa jag till henne, men var det inte 07.19? Jo, sa hon men de lägger på några minuter när det är försenat. Så gjorde de aldrig när jag var ung. Då sa de 07.19 hur försenat det än var. Hon var ingen morgonmänniska sa hon och jag sa att jag inte sovit inatt och hon sa att det är för att jag inte vant mig än. Jag sov inte på hela natten, kändes det som. Jag sov inte förra natten heller. Och jag kan inte sova när jag kommer hem från jobbet. Jag har förlorat förmågan att sova.

Bara låg och lyssnade på snarkningar. Gick ut och skulle lägga mig på soffan men där låg Inka och snarkade. Kröp tillbaka och bara låg och stirrade. Snark, snark, snark. Timme ut, timme in.

Den jäveln somnar alltid på två sekunder. Men jag ska inte avundas honom. En anledning till att han sover så bra är att sjukdomen suger kraften ur honom. Jag är frisk. Vad jag vet.

Om ingen hemsk cancer håller på att äta upp mig inifrån.

Ska man vara pragmatisk eller ska man vara ideologisk?

Ska man låta de stackars lidande 12-åringarna bli vaxade eller ska man anse det vara sjukt och vägra?

Jag är en värdelös insomnare

Jag får alltid ligga och lyssna på någon annans snarkningar.