Det var som tusan

Regeringens nya giv om påföljd för galningar. De ska inte längre kunna dömas till rättspsykiatrisk vård.

Det berör mig lite extra, jag jobbar ju, indirekt, med de här människorna. Både de som är dömda till rättspsykiatrisk vård och de (icke-brottslingar) som tas in för tvångsvård. I sommar har den sistnämnda skaran exploderat, avdelningarna är fulla av dem och var och varannan överklagar sitt intagningsbeslut till länsrätten.

Jag fick lugna en man som undrade om åklagaren skulle överklaga när han fått sina permissioner beviljade. Glöm det, sa jag. Åklagaren kan överklaga men åklagaren kommer inte att överklaga. Det kändes bra att kunna säga det, jag är i allmänhet på deras sida.

Det är fasansfulla öden. Jag har aldrig sett en utredning vars innehåll inte varit helvetiskt. Om man hamnar där har man i regel en lång historia av psykisk och/eller fysisk tortyr bakom sig.

Just idag satt jag och kände en viss äckelkänsla inför en akt med hela polisens förundersökning. Personen är dömd för mord och jag känner folk som kände den döda. Det var väldigt uppmärksammat och bestialiskt, jag satt och tänkte: bara det inte är några bilder och jag tänkte att jag svimmar kanske, jag kan suggerera fram svimningskänslor (eller kunde, det var länge sen nu). En formidabel slakt.

Så ringer det på telefonen och det är fängelsepersonalen som aldrig säger att det är fängelsepersonalen, det har man lärt sig av erfarenhet: ”Här är någon som vill prata med dig” eller ”Ett ögonblick ska jag koppla samtalet” och fem sekunder senare har jag mördaren i luren.

Hur lät mördaren? Extremt sympatisk. Som min lillebror, om jag hade haft någon.

Han bedömdes inte vara sjuk nog för vård. De kan få vård ändå om deras grundsjukdom är av den arten att fängelsevistelsen bedöms som alltför ångestframkallande. De vårdas då enligt HSL på en psykiatrisk avdelning någonstans i landet.

Det kan vara bra att veta: det är inte så enkelt att den som döms till fängelse också alltid sitter i fängelse och det är inte så enkelt att den som döms till rättspsykiatrisk vård befinner sig på rättspsyk. Flera av ”mina” patienter är ute, de har eget eller annat boende.

Enligt Milton skulle med regeringens nya förslag antalet som döms till rättspsykiatrisk vård och i praktiken betraktas som otillräkneliga, ca 375 stycken om året, minska till mellan 20 och 40. Alla de andra skulle dömas till fängelse. Som vi redan konstaterat är ”sjuk”, vem som är sjuk, en knivig fråga. Vi har en hög tröskel för vad som i lagens mening är en allvarlig psykisk störning och den tröskeln skulle bli ännu högre. Rättsmedicinalverkets orakel, experthönset Kristiansson, bekräftade Miltons gissning. Självaste Hägglund lugnade TV-tittarna med att de som kunde slippa både vård och fängelse skulle vara gravt dementa, kraftigt utvecklingsstörda eller svårt (svårare än svårt) psykotiska. På frågan om kriminalvården har förmåga att hantera alla dessa svårt sjuka svarade en psykolognisse att det gör de ju redan – fängelserna är fulla av psykiskt sjuka. Det dröjde inte länge innan han nämnde Rödeby och då såg jag rött, Rödeby är ett exempel på hur det med nuvarande lagstiftning är fullt möjligt att fria förvirrade personer och låta dem slippa både fängelse och vård – fängelse för att de inte kunde rå för sina handlingar och vård för att de inte är (så) sjuka längre. Ingen har brytt sig om att tillämpa den möjligheten; att man gjorde det i Rödebymålet berodde enbart på att hela svenska folkets reptilhjärna vaknade och det blev politiskt och därmed juridiskt möjligt, det hade inte varit politiskt och därmed inte heller juridiskt möjligt att fria en person som inte haft ”goda skäl” att skjuta utan bara skjutit. När jag googlade på otillräknelig kom Blogges gamla bloggpost upp och jag instämmer till fullo i slutsatsen att brottets art inte borde spela någon roll, men nu kommer det att spela roll: straffvärdet ska relateras till brottsligheten, inte till gärningsmannens psykiska status.

Nå, nu inser alla att vi inte kan ha kompletta dårar till våldsmän fria på stan, vad göra när de varken kan sättas i fängelse eller placeras på slutna avdelningar? Jo, de placerar vi i någon sorts kommunalt boende, typ Tallgläntans Blåsippshem, och låter regeringens skyddsåtgärder träda i kraft. Sverige anses vara ett sjukt land som dömer sjuka människor till vård, men det säger sig självt att de riktigt sjuka också kommer att tas om hand, de ska mötas av ”samhällsskyddande insatser”. Vad blir då den stora skillnaden? Jag vet inte.

Tror någon att kriminalvården kommer att ha bättre förutsättningar att ta hand om de svårast psykiskt sjuka än psykiatrin idag? Tror någon det är han att gratulera till sin optimistiska personlighetsläggning.

Det blir inte roligt för dem som är sjuka, men inte så sjuka att de klassas som otillräkneliga. (Det lilla, lilla antal som begår ”rätt sorts brott”.) De kommer att få sitta sina år och ingen kommer att fråga om de blivit bättre eller sämre. Som det är nu händer det att vårdbehovet upphör och fången – patienten - släpps fri. Det kan sticka i ögonen, men om det sticker i ögonen kan man fundera över vilken syn man har på sjuka människor som tillfrisknat: Ska de straffas i det oändliga? Vård är en form av straff. 

Sammantaget blir det ett ännu hårdare klimat för psykiskt sjuka och det ironiska är att det låter så bra på pappret. De otillräkneliga ska inte kunna hållas ansvariga, men de otillräkneligas antal krymper.