Fin kommentar

För två månader sedan avled min far. Han lämnade bland annat ett hus på landsbygden och en massa mark efter sig. Huset var på intet sätt slösande lyxigt utan snarare lite nedgånget. Men fortfarande ganska fint och gemytligt. Efter ett tag satte vi som brukligt in en annons om hans frånfälle i dagstidningen. Min mor sa lätt oroat till mig, hoppas att inte den här annonsen gör det enklare för potentiella tjuvar. Vi bedömde att värdet av att hedra hans minne var viktigare än den lilla risk vi trodde osss ta. Vi hade fel, för tre dagar senare hade vi inbrott i min fars hus. Alla människors upprördhet runti kring oss handlade i detta fall om ”hur i helvete man kunde nedlåta sig till att stjäla från en död” och så vidare. Inte en enda kommentar har vi behövt ta emot av typen ”skyll dig själv” när man annonserar om möjligheter att stjäla i tisningen. Hur kommer man ens på vinkeln att belysa att Blondinbella har ett ansvar? Det är inget nytt som tas fram, det är ingen som är så dum där ute att han inte är ytterst medveten pom att livet alltid är förenat med risker och att den som absolut inget gör riskerar betydligt mindre.

Be careful out there

Palestina

I princip är frågan mycket enkel. Palestinas folk för en rättfärdig kamp för sitt lands frihet mot utländska ockupanter som där upprättat sin egen sekteristiska stat och fördrivit invånarna.

Utanför Europa och Nordamerika – samt naturligtvis Australien och Nya Zeeland – ser man också frågan på detta sätt. Man kan vara mer eller mindre engagerad i just västasiatiska problem – andra frågor kan vara mer näraliggande – men det finns ingen som helst förståelse för de konstiga ideologiska krumbukter med vilka ockupationen av Palestina försvaras i våra länder. I Tredje världen jämställs Israel med de vita rasisternas Sydafrika. Föreställningen att ryssar och polacker och fransmän från en viss sekt skulle ha någon gudagiven rätt till Palestina i Västasien anses vara en lika abnorm myt som annan rasism. Därfär är också sionismen i Tredje världen bedömd som brottslig rasism.

Detta innebär stöd för Palestinas folk i dess kamp och för PLO som det palestinska folkets representativa organisation. De olika åsikter som finns i Tredje världen om olika delar av PLO:s politik ändrar ingenting i den grundläggande inställningen. Argumentet att det nu finns en generation invandrare som vuxit upp i Palestina möts inte av någon förståelse: Fanns det inte flera sådana generationer i Nordafrika? Finns de inte i Sydafrika? Om de vill vara härskarfolk får de ge sig av: vill de vara som andra kan de väl stanna.

När Förenta Staterna hänvisar till den tyska riksregeringens folkmord under Andra världskriget som legitimation för ockupationen av Palestina möts inte heller detta argument med annat än blank oförståelse. Visst genomförde den tyska riksregeringen ohyggliga massavlivanden; den inledde ett omfattande folkmord. Detta brott anses i Tredje världen inte vara av principiellt annat slag än de folkmord som kolonialisterna och imperialisterna utfört i Tredje världen. Det inledda folkmordet i Europa var ett fasansfullt brott av imperialistiskt slag. Man kan diskutera omfattningen och huruvida det var det hittills värsta bland dessa brott. Om det finns delade meningar i Tredje världen. Men det finns ingen tolkning av lex talionis – vedergällningens lag – som ger någon grupp bland de överlevande från dessa brott i Europa rätt att utkräva hämnd på det helt oskyldiga palestinska folket i Västasien.

I nordamerikanska och europeiska massmedier hävdas att denna Tredje världens syn på den tyska riksregeringens folkmord under Andra världskriget innebär ett förringande av brottens allvar eller rentav en ursäkt för brotten. Det är inte sant. Brottens ohygglighet blir inte mindre för att det visas att de utförts också mot andra än européer. I Tredje världen anser man att skribenter som utnyttjar den tyska riksregeringens folkmord för att skymma imperialismens allmänna folkmord missbrukar den berättigade upprördheten över folkmorden på samma motbjudande sätt som deras företrädare missbrukade föreställningen om Gud och Civilisation när de gav sig ut på plundringståg och erövring från femtonhundratalet och framåt; de ser dessa skribenter och politiker som typiska och föraktliga hycklare.

Jan Myrdal: Palestina. FiB/K nr 19 1981

Jag vet att ni tror att ni har det sötaste syskonbarnet på denna jord

och jag är hemskt ledsen

att behöva ta er ur

den villfarelsen.

Jag kommer att bli våldtagen och det kommer att vara rätt åt mig

Ikväll ska jag gå hem i mörkret.

Vi ska grilla hos föräldrarna. Det är föräldrarna och deras kompisar och kompisarnas dotter med pojkvän och så jag med pojkvän. Vi ska umgås över generationsgränserna.

Jag ska dricka lite vin och ingen ska följa mig hem. Jag ska gå ensam.

Föräldrarna bor i ett idylliskt villaområde. Alla husen byggdes på 70-talet. Det var på den tiden arbetare och folk med bakgrund i arbetarklassen kunde bygga egna hus. Min bästa kompis pappa var byggnadsarbetare och hennes mamma var hemmafru. De hade en lön och tre barn.

Mina var heltidsarbetande båda och sparade och sparade och slog upp huset 74.

 

 Mitt första, tror jag, minne. Flytten.

 

När jag går hem går jag under viadukten eller en annan väg som leder till det sunkiga gettot. Så nära, men ändå så långt ifrån. Det tar tio minuter eller en kvart och jag har en stor svart hund i sällskap. Jag har inte klänning, jag övervägde klänning, men jag känner mig inte helt bekväm i klänning. Jag har jeans som slutar nedanför knäna. Så fort jag sätter foten i mitt eget bostadsområde kommer hemkänslan över mig.

Det är nu jag blir våldtagen.

Och det är nu jag får skylla mig själv.

Visste jag inte:

- att invandrare våldtar mer än svenskar
- att det bor övervägande invandrare i mitt område
- att riskerna ökar på kvällar och nätter
- att en mesig hund inte är något skydd och inte heller ska vara
- att åtta år utan en incident inte har någon betydelse

Antingen skulle jag ha tagit en taxi eller skulle mina pensionärer till föräldrar eller min riddare till pojkvän ha följt mig hem. Jag kan inte leva som om jag hade rätt att gå omkring ensam var som helst mitt i natten. Föräldrarna tar inte sitt ansvar. Hade jag varit 17 hade man kunnat klandra dem. Men barn blir ju aldrig vuxna i föräldrarnas ögon. Pappa tycker fortfarande att jag är söt.

Den magiska 18-årsgränsen är överträdd och jag har att välja: taxi eller våldtäkt.

Det är då jag blir våldtagen i taxin. Taxichauffören visade sig vara våldtäktsman.

Jag skulle ha tagit tjejtaxi.

Ända fram till porten.

 

Blondinbella – med rätt att våldtas

Bäst bloggat

Levercancer

Några minuter in i samtalet förändras mammas röst.

”Jag ringde egentligen för att säga att I är inte så bra som vi trodde.”

Jag stålsätter mig.

”De har hittat en cancertumör på levern.”

Jag stålsätter mig ännu mer. Det här klarar jag. – Jag är tuffare än somliga tror!

Sen börjar tårarna droppa. En ur ena ögat och en ur andra.

Löser man ett problem får man ett annat. Nu har de fixat tarmen, nu får de fixa levern.

Men de dör som flugor i min föräldrageneration.

Sååå toleranta vi är

Detta med homosexuella och arbetsplatser. Jag vet inte om det är en generationsfråga eller en personfråga. Arbetskamraterna kan prata med varandra och använda ordet ”äckligt”. De ”ryser”. Men, som jag hörde igår, ”de är ju människor de också”.

De homosexuella är äckliga, men de får finnas till. Det är kontentan.

När de sitter där på fikarasten och talar om De Andra, tänker jag att det är fantastiskt hur man kan känna sig så säker, så självsäker, så övertygad om att 1) Det finns inga homosexuella ibland oss. 2) Ingen kan därför ta illa upp.

Jag tar ställföreträdande illa upp.

Vi hade en homosexuell man på jobbet, han försvann. Vi var några stycken som kände till det. Någon frågade vid ett vått tillfälle om han var bög.

Heterosar säger ibland att det är fånigt av homosexuella att inte gå ut med att de är homosexuella. Man får väl stå för den man är. Jag tycker då att de kan göra den enkla tankeövningen att placera sig själva i dennes kläder: Jag är en äcklig person, jag vistas bland folk som tycker att jag är äcklig, jag borde verkligen första dagen på jobbet presentera mig: Hej, jag heter Sune och jag är äcklig. Alla de oäckliga kommer då att svara: Hej Sune, vi är inte äckliga men vi accepterar naturligtvis dig ändå. Känn dig välkommen.

På arbetsplatser brukar det framgå om man är gift och har barn eller lever ensam. På den förra arbetplatsen, där det också fanns en homosexuell man, var det aldrig någonting han nämnde. Han dolde sin sambo väl. Vi visste det för att vi visste det, för att någon annan visste.

Att han var homo kröp också fram genom hans penistittande på arbetstid. Den kvinnliga delen av personalen kände då ett ännu djupare äckel. Och hade någon sorts teori om att homosexuella är mer sexfixerade än andra, liksom de har teorin att man kan se på någon att hon/han är homosexuell.

Vad jag menar är att vårt - de heterosexuellas – förhållande till de homosexuella kunde vara bättre.

Lib. kontra soc.

Att sexualbrottslingar skyller på offren tycker jag inte är så märkligt med tanke på att vi lever i en manlig kultur som i teorin alltid fördömer våldtäkt men i praktiken alltid blir betydligt luddigare. Som kvinna ska man också resa sig snabbt och inte gräva ner sig för länge om man blir utsatt för verkligt sexuellt tvång/våld. Man ska helst inte uppleva sig som ett offer. Idealet är att man dagen efter den grova gruppvåldtäkten slår näven i bordet och fastslår: ”Jag är inget offer!” Offerideologin är död. Det är särskilt uttalat när det gäller brott mot person, a.k.a kvinnor. De ska allra minst se sig som offer.

Jag vet inte vad det är för liberal ideologi, jag vet bara att det är en liberal ideologi. Det är en tydlig skillnad på höger – vänster – liberal – socialistisk.

Människor är offer, verkliga offer, och de blir inte mindre offer för att andra inte vågar erkänna deras svaghet; det är svagt att vara offer och må dåligt och lida. Den liberala människan är stark och förlitar sig inte på andra. Hon behöver ingen.

Liberaler skiter, som Alexander Bard, i om folk är lyckliga eller ej. Socialister delar i och för sig den inställningen. Klassamhället är en ekonomisk och social fråga, inte en psykologisk. (Eftersom liberaler alltid kan säga att deras arbetarklassmorsa mådde betydligt bättre än den alkoholiserade granndirektören.) Men vi skiter inte i arbetsskador eller vilka det är som främst slits ut på sina jobb. Vi anser inte att det är upp till var och en att byta jobb. Det är fint att du kan göra det, Kalle eller Stina, men det kommer ständigt nya Kallor och Stinor. När båten tar in vatten är det du som får hoppa. Då tittar de alla på dig Svensson. När skeppet Sverige började sjunka i början av 90-talet var det du som måste betala. Anne Wibble upprepade med en dåres envishet att ”alla måste vara med och betala” samtidigt som ”alla skulle ha en årslön på banken”. Det gick ju jävligt bra ihop. De sjuka blev sjukare och de arbetslösa blev arbetslösare.

Lärdomen är att det finns inga individuella lösningar på kollektiva problem. Vi kan inte vara liberaler. Så fort vi säger att det finns en klassmässig skillnad och en klassmässig orättvisa som reproduceras år efter år och generation efter generation tar de bara sina snickarexempel.

Ann Heberlein konstaterar å ena sidan att jämställdheten i äktenskapen lämnar en hel del att önska, å andra sidan att vi får skilja oss om vi inte står ut. Hon predikar status quo.

De liberala kvinnorna kommer inte att förändra världen, de kommer att studera sina egna navlar. - Se så bra det går för mig!

Varför ska man älska idioter

Och jag syftar inte på min egen snubbe. Jag syftar på andra snubbar (och snubbor).

Varför kan man inte välja sina offer bättre? Varför älskar jag inte Esbati? Han och jag är ju överens om nästan allt. Ett underbart par!

Men skulle jag dö för honom? Skulle jag vakna mitt i natten och ta en långpromenad? Skulle jag sörja länge och honom personligen om han plötsligt försvann?

Jag vill ha semester nu

Jag är trött. Jag ska jobba tre dagar till, sen ska jag gå med barnen på Liseberg och åka husbil till Hälsingland. Det är jag värd.

 

Att sitta i en källare
långt upp i Hälsingland
och vänta på länsman
som kommer ibland
och skruva på apparaten
som det sakta droppar ur
det kan man inte göra
på Côte d’Azur 

 

För övrigt är det väl ungefär
samma unkna kvinnosyn här som där.