Jag skulle aldrig ha en sån där Bloggar som ofta länkar hit-grej.
Dels för att jag inte tror att det finns några bloggar som ofta länkar hit och dels för att det kryper i mig av obehag vid tanken på att exponera mig så. Jag är inte en grå liten tingsnotarie men jag är en grå liten mus! Så sant.
”Kommentarer är ändå bara jobbiga” som A, en annan ljusskygg individ, deklarerat. Antingen för att man inte får dem eller för att man inte vill ha dem. Få kommentarer är bra kommentarer!
Men Jimpan, som jag alltid uppfattat som genuint snäll, har till min stora förvåning länkat hit. Och några till. Det har jag sett. Annars är jag dålig på att se. Enda gången jag studerat min statistik var när Blogge B. varit i farten. Nu jävlar, tänkte jag, ger det utslag. Och det gjorde det. Man stiger som en raket och sjunker som en pannkaka. Blogge har magiska egenskaper.
Nu har han tafsat på A också. A i sin tur har låtit förstå att hon har en hemlig blogg på engelska (till skillnad från Paradigm som har en ohemlig) där hon skriver sånt som vi inte får läsa. Det alltför privata!
Yesterday I smashed my mother in the face.
A ska veta det att om hon länkar till B blir det synligt för alla på hans blogg. Länkar B till A lämnar det inga yttre spår på A:s blogg.
Ja, det är ett intrikat system.
I bloggens barndom förstod man inte att allt man gjorde på nätet kunde (jag sa kunde) hamna i Rapport. Att man är lika osynlig som en skränande mås som släpper sina skitar överallt. Det går inte att utesluta att någon blir träffad.
Det bästa med WP är att man slipper se besökssiffrorna som på Passagen låg helt öppna. Har man inga läsare kan man bli ledsen och känna sig ensam och har man flera kan man bli nervös och få ångest. Nej, det är bäst att inte veta. Skit samma!
