Enligt Barnkonventionen är man barn tills man fyllt 18 år. I Israel är man barn tills man fyllt 16 och på de ockuperade områdena daltar man inte med barn och ungdomar. Barn arresteras varje dag och eftersom bestraffningen till sin natur är kollektiv, inte så noga vem som eventuellt gjort vad, åker de dit när de minst anar det, som när de är ute och promenerar med sin far.
Vi skulle vilja låna din son ett tag, säger de israeliska soldaterna. Fadern vägrar ända tills de hotar att skjuta benet av honom.
Det hände 15-årige Qais. Han togs ifrån sin familj under två månader och torterades av soldaterna. De misstänkte att han kastat en molotovcocktail i sin egen by – Sebastiya. ”Någon” hade ju gjort det. ”Någon” hade haft samma sandaler (sic) som Qais.
Till slut erkände Qais brottet, som han inte begått, så går det till i en sann rättsstat, för att slippa sitta i fängelse i mer än två månader.
Erfarenheten att sitta i israeliskt fängelse har 800 000 palestinier gjort sedan 1967 så Qais är inte ensam.
Advokatnotan gick på 50 000. En stor utgift för en arbetslös far som inte kan jobba i Israel längre. I praktiken är många palestinska familjer fångna i sina egna byar. Israelerna susar dagligen förbi på vägarna, de kan hälsa på vem de vill och åka vart de vill. – Jag vill se många nya platser, säger Qais. Det kan han drömma om. Han får inte ens åka till Nablus 13 kilometer bort.
Att kasta sten är ett svårt brott enligt den israeliska staten. Det är det inte; det är ett legitimt uppror mot en illegal ockupationsmakt. Intifada betyder ”skaka av sig” – det israeliska förtrycket.
En halv miljon palestinier berörs av den stora Muren som likt en skallerorm slingrar sig genom Västbanken och skiljer jordbrukare från jordbruksmark och släkt och vänner från varandra.
En palestinsk kvinna som vill jobba som dagisfröken får räkna med att lägga halva dagen i en vägspärr. Så uppmuntrar man kvinnlig självständighet och frigörelse!
17-åriga Leila har ett citat på väggen:
Always forgive your enemies. Nothing annoys them so much.
Oavsett hur otrevliga soldaterna är mot henne – några är trevliga – är hon alltid lika trevlig.
Bosättarna är snälla, tycker Ali: Vi hälsar alltid på dem och säger Shalom på hebreiska och då svarar de. Andra gillar att plåga palestinier och hotar med att de ska dö och kastar sten (även israeler kan kasta sten!) på dem. Leila förstår inte hur de kan känna sådant hat. Bosättarna är bosättare av religiösa och ideologiska skäl; de anser att Västbanken är en gåva till judarna från Gud. De har all rätt i världen att bosätta sig där. Inte enligt internationell lag men enligt sin egen – Guds – lag. För att skydda sig mot fanatiska bosättare har många familjer i Hebron satt upp järngaller för fönstren. Leila menar att det som israelerna utsätter palestinierna för kan göra vem som helst till en dålig människa:
Särskilt de unga pojkarna, som många gånger blir fruktansvärt behandlade.
Gas the arabs står det på en vägg.
Leila får inte lämna Hebron. Det är en knapp halvtimme till Jerusalem och Betlehem.
Ali, 15 år, fängslades på väg hem från skolan. De sa att han kastat sten vilket han inte hade. Han fick sova direkt på golvet och han vågade inte äta eftersom han fruktade att maten var förgiftad. När han låg på knä och bad sparkade en soldat honom så att han ramlade omkull. Soldaten skrattade.
9 000 kostade det för hans mor att få ut honom. Hon bara grät och kunde inte sova. Vad gör man om man inte har några pengar? Sju av de åtta pojkarna var 13 år.
Jag trodde att jag skulle dö. Men jag försöker att inte tänka på det som hände, då blir jag för rädd, då vågar jag knappt leva. Det kan ju hända igen.
Karam, 19, från Jerusalem är privilegierad som kan resa fritt i Israel. Varje gång hon gör det blir hon påmind om att hon är en andra klassens medborgare.
Det känns så orättvist när man ser hur israelerna lever. Jag älskar att åka till israeliska platser som Jaffa och Haifa vid havet men samtidigt blir jag alltid arg när jag varit där. Israelerna har det så bra jämfört med oss. Jag kokar av ilska när jag tänker på det.
Karam bor i flyktingläger för att hon inte har råd att flytta. En palestinier tjänar mycket mindre än en israel så inte ens hon, som har ett arbete, kan ta sig ur lägret. Hennes far jobbar som taxichaufför. Han får inte skjutsa palestinier med orange kort, alltså Västbankspalestinier. Han fick fyra månaders fängelse för att han haft fel person i bilen. Utan rätt ID-handling.
Sahar, 15, som aldrig varit utanför Hebron, svarar soldaterna på engelska istället för arabiska. De blir mer respekterade då, när soldaterna slipper höra deras äckliga språk.
Men även om vi vill ha fred, vill inte judarna det. Och även om vi vill vara deras vänner, så tycker de inte om oss. Nej, de vill ha ett Palestina utan palestinier.
En annan Ali, 19, på Gazaremsan, är en av de få som sett ett judiskt bosättarsamhälle inifrån. Han lyckades bli anställd som trädgårdsarbetare med speciellt tillstånd. Arbetslösheten i Gaza är över 50%.
Det var bättre betalt än andra jobb men också tungt. Man såg allt det fina hos judarna. Det var grönt och fint där och sedan kom man tillbaka till den här soptippen.
En orolig dag flydde hela familjen till en släkting i närheten. Dagen efter var deras hus rivet.
Ali tillhör dem som kastar sten. Han kastar mot de militärjeepar som kör genom området. Så fort han kastat springer han.
Husrivningar är vanligt förekommande. Rivningarna sker nattetid och i allmänhet utan förvarning. Sedan 1967 har 12 000 palestinska hem förstörts och 70 000 blivit hemlösa som följd.
Jihad, 16, tar konsekvenserna av sitt stenkastande, han förlorade ett ben, en arm och möjligheten att gå i skolan:
Det är min rättighet att kämpa mot ockupationen.
Nasreen, 19, också från Gaza, vägrar låta sig kuvas. Hon betalar sin hamburgare och milkshake med egna pengar och är den enda kvinnliga studenten på Gazas enda hamburgerrestaurang som inte bär sjal.
Mamma vill att jag ska ha sjal för att hon tycker det är jobbigt att grannarna pratar så, men jag bryr mig inte. Jag bestämmer själv hur jag vill leva och åker jag in till Gaza City är det inte så många som bryr sig. Och vad spelar det för roll om de gör det.
—
