Men hallå Dilsa

Så länge Israels existens hotas och en hel etnisk grupp görs ansvarig för vad ett lands regering eller armé gör, bekräftas att antisemitismen som ledde till ett folkmord utan motsvarighet i historien fortfarande är en levande realitet.

Dvs. som vi gör med palestinierna. En palestinier är alla palestinier. Jihad!

Drömmen om att en gång för alla slippa antisemitismen genom att skapa ett land bestående och styrt av judar hade kunnat fungera om det legat på Mars. Nu byggdes landet på arabisk mark. Dilsa lever i sagornas värld: ett land utan folk (bara araber) till ett folk utan land (judar).

Ja, jag vet att Palestina var ett brittiskt mandat, jag vet att britterna lämnade över till FN att besluta vad som skulle ske efter att ha försatt sig i en hopplös situation med dubbla löften, dels till de arabiska invånarna, dels till de judiska immigranterna. Det fanns inget Palestina i nationell mening. Det fanns ett folk. Vanliga människor som levde vanliga liv. Den israeliska drömmen är den palestinska mardrömmen. Det är tragiskt för alla parter.

Ett folk är inte sin regering. Inte ens om de röstat fram den. Man kan inte peka på en galen israelisk officer som terroriserar palestinska civila: Se juden! Det är antisemitism. Och nog tycker jag att somliga kamrater är lite väl pigga på att bortse från de materiella förhållandena och blir liberala i sitt tänkande; de ser ideologin som det styrande och lägger skulden på israelerna som sådana – i förlängningen samma fenomen som när Israelvännerna demoniserar palestinier: De dansar på andras gravar.

I dessa tider när det så populärt att tala om offrets eget ansvar för sin belägenhet nämner Dilsa inte ett ord om detta ansvar. Israel är det värnlösa offret för europeisk och arabisk antisemitism. Det finns inga skäl och inga orsaker till att den israeliska staten är så omstridd och inte som alla andra kan få fira sin nationella födelsedag i fred och frid. Det närmaste hon kommer är att vagt tala om brott mot mänskliga rättigheter. Skulle det vara det dagliga förtrycket det?

För den skull kan vi inte neka israelerna att fira sin dag. Landet finns, som Kroatien eller Bosnien finns. Det går inte att drömma sig tillbaka till det gamla Jugoslavien bara för att dessa utbrytarstater fick börja sina självständiga liv i blod och utrotning och fördrivning.

Jag opponerar mig mot bilden av Israel som Den Store Satan av samma anledning som jag tar avstånd från en Ulf Nilsons patetiska fånerier:

Så har vi Iran och arabvärlden där kvinnor i princip är sämre än kreatur.

Expressen är nu inte känt för att vara de intellektuella giganternas tidning.

Men vi har ju Marteus. När hon mular semlan i truten på sina gamla klasskamrater vill man bara gråta – av glädje.

Israel firar sin dag och Israel har ingenting med nazism att göra. Det finns vänsterfolk som försöker legitimera hakkorset i demonstrationer mot Israels politik med att det är en allmän symbol för ondska. Så fan heller! För judar och för de flesta andra är det en nazistisk symbol och därför extra obehaglig. Det begriper minsta barn. Låtsas annat är enfaldigt.

Så vad ska vi säga? Ett motvilligt grattis?

HD-domarna

Om man nu läser HD-domarna blir det glasklart varför man dömt som man gjort i de två fallen. Motiveringen är tydlig:

Till begreppet ”annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med samlag” räknas enligt regeringen bl.a. orala och anala samlag samt att föra in föremål, fingrar eller en knytnäve i en kvinnas underliv.

Slutsats:

…anknytningen till samlag som jämförelsenorm kvarstår alltså.

Bedömningen av om en kränkning är av sådant slag som avses i 6 kap. 1 § andra stycket brottsbalken bör göras med utgångspunkt i att övergrepp genom påtvingat samlag eller annat inträngande i kroppen typiskt sett utgör de mest kränkande sexuella övergreppen.

Det här har retat många. Om man fingrar men inte sticker in fingrarna i en sovande kvinnas kropp är det troligen sexuellt tvång och inte våldtäkt. (Hon vaknade upp med smärta.) Problemet är då att sovande män inte kan våldtas om man inte kör in någonting i arslet på dem. Eftersom våldtäktsbegreppet ständigt utvidgas kan vi vara ganska säkra på att en lagändring kommer att ske. Minst en sexualbrottsutredning per decennium; det är regel.

Det som upprör mig mest är inte brottsrubriceringen, att man stannar vid sexuellt tvång, utan att man inte finner det grovt:

Hovrätten har dömt HE för att han med sin hand har onanerat åt målsäganden när denne sovit. Målsäganden, som vid tidpunkten för händelsen var 17 år gammal, var provanställd i det företag som HE driver. Händelsen utspelade sig på ett hotellrum i samband med en resa som företaget arrangerat.

Fy fan. Så tillhör jag också den utdöende skara som skiljer på omyndiga och myndiga. Omyndiga som begår brott ska straffas mildare, myndiga som begår brott mot omyndiga ska straffas hårdare. Det är min principiella inställning.

Duktig pojke/flicka

Och hur rimmar detta med att kvinnor minsann ska ta för sig sexuellt?

Om det är oförsiktigt att följa med män hem måste vi sluta med det. Alla dessa våldtäkter upphör ju då, om vi tar personligt ansvar.

Ann Heberlein är själv ett ­exempel på en våldtagen kvinna som vägrar vara offer. Visst, hon drack flera öl på krogen än vad hon tålde och följde oförsiktigt med en okänd man hem till hans lägenhet. Men det betyder inte att hon skuldbelägger sig själv för våldtäkten. Däremot konstaterar Heberlein att den hade kunnat undvikas om hon gjort andra val den kvällen. Den hederliga analysen ligger långt från det slappa testuggandet om att kvinnor som kollektiv är offer för mansförtryck i alla lägen.

Hur man blir fri från sin offermentalitet: I varje givet läge konstaterar brottsoffret att om brottsoffret inte valt att göra de val som brottsoffret gjorde hade inte brottsoffret hamnat i den situation som brottsoffret hamnade i. Brottsoffret är och förblir ett brottsoffer men i samma ögonblick hon gör denna klarsynta analys upphör hon åtminstone att vara ett offer – det fulaste av det fula. I min ordbok är offer ngn som drabbas av ngt: offer för trafiken eller intervjuoffer. Det låter inte så farligt. Men det är det.

Män lever under andra hot, som trollhare konstaterar. Risken att de ska bli våldtagna när de följer med en brud hem bedömer nog de flesta män som liten. Däremot lever män jävligt farligt avseende våldtäktsanklagelserna. De borde inte vara så naiva. Varje kvinna kan vända sitt vapen emot dig: att du våldtagit henne utan att du våldtagit henne. Vi ser det dagligen i tidningarna. Kvinnans våldtäktsanklagelse var falsk. För att skydda oss mot varandra - män kan inte lita på kvinnor, kvinnor kan inte lita på män – föreslår jag att vi alla avstår från ytliga sexuella kontakter.

Vem vill vara ett slappt offer? Gå och beklaga sig över att man blivit våldtagen eller våldtäktsanklagad?

Riskkalkylering, det är den nya tidens melodi. Inte ta risker i onödan, det är en vild värld därute! Oh, baby, baby.

—

Och guuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuud vad jag är trött på den retorisk-ironiska argumentation som jag just gjort mig skyldig till: Är det inte lika bra vi lägger ner alltihop? Typ: Är det miljöförstörande att leva är det bäst vi slutar leva. Men vad gör man.