Nu kom jag att tänka på Harry Kullman igen (1)

Den kommunistiske Palle i 30-talets Stockholm manar sina kamrater att dela ut flygblad utanför kyrkan när konfirmanderna kommer ut. Fritte protesterar. 

“Jag menar – dela ut här, utanför kyrkan!”

“Kyrkan!” spottade Palle föraktfullt fram. “Kyrkan med sina skenheliga präster! Tänk bara på hur pastor Hoff behandlade Uno! Där har du kyrkan i ett nötskal!”

Uno! Han gick och läste i samma grupp som jag – en lång, gänglig grabb, kanske en smula hetsigare än de flesta men snäll i grunden. På senvintern hade han tillsammans med några kamrater varit nere på biografen Mona för att gå på matiné.

Vaktmästaren släppte in hans kompisar på matinébiljett men inte Uno, för han var så lång att han måste ha vuxenbiljett. De stod och gruffade en stund och Uno ville inte ge med sig. Vaktmästaren ilsknade till och grep tag i honom för att mota ut honom.

“Stå inte och käfta emot! Nu ska du ut, förbannade ligist!”

Uno rände plötsligt en kniv i vaktmästaren som sjönk till golvet. Tattarsnittet, vad det nu kunde vara, sade Gurra som såg det hela. Stor uppståndelse, ambulans och polis. Jag vet inte vad Uno fick för straff – vi var som sagt bara läskamrater – men jag vet, att han dagen därpå ångerköpt gick upp till sjukhuset, grät och snyftade och bad vaktmästaren om ursäkt.

I alla händelser kom han som vanligt till läsningen på tisdagskvällen. Vi höll till i Katarina norra och de som kände honom bäst pratade med honom. Han var blek och spänd och fjorton år. Det dröjde länge innan pastor Hoff skymtade längst bort i korridoren – då marscherade vi in och satte oss. När han kom in skred han fram till bordet. Där förblev han stående en lång stund utan att säga någonting, som försänkt i tyst bön.

Till slut såg han upp och mönstrade oss, pojkar och flickor, med allvarlig min. Han var bara några och trettio och flickorna tyckte att han såg oförskämt bra ut.

“Det har hänt en fruktansvärd sak”, sade han och det föreföll som om han endast med största svårighet kunde tala, så gripen av sitt eget allvar var han. “En av er, ett av mina läsbarn, har begått en så hemsk illgärning att jag inte trodde att det var sant när jag fick reda på det. Han har endast slumpen och Guds försyn att tacka, att han i dag inte är en förtappad mördare. För ett sådant fasansfullt dåd som hans finns ingen förlåtelse i våra hjärtan.”

Uno tittade ner på golvet. Vi var tysta som möss.

“Ställ dig upp”, sade han och Uno reste sig lydigt.

“Du har gjort den avskyvärdaste handling en människa kan göra”, fortsatte pastor Hoff. “Du har brutit mot Guds heligaste bud. Du har med berått mod utgjutit en oskyldig människas blod.”

Han gjorde en kort paus innan han med handen visade mot bordet bredvid sig.

“Lägg ifrån dig psalmboken och den heliga skrift.”

Uno tog de få stegen fram – han satt på en av de främre bänkarna – och lade de svarta böckerna på bordet. Sedan fick han göra helt om så att han vände ansiktet mot oss, ett likblekt ansikte. Det kala rummet med sin vita glob i taket var en idealisk domstolslokal.

“Du kan inte undfå den heliga nattvarden. Kyrkan tar avstånd från dig. Du måste stötas ut ur vår gemenskap. Du är inte mitt läsbarn längre. Gå – och kom inte tillbaka!”

Pastor Hoff lyfte dramatiskt armen och pekade på dörren. Uno, förtappad och utstött, passerade bänkraderna av skräckslagna kamrater och försvann, blek, spänd. Vi andra satt kvar, vi drömde inte ens om att ta hans parti genom att lämna salen, så auktoritetsbundna var vi.

Ja, när jag tänkte på hur grymt en kyrkans man behandlat Uno – kunde han inte ha talat med honom i förväg, i enrum? – då blev det lättare att dela ut de okristliga flygbladen.

De rödas uppror