I Fångarna på Fattigmannagatan håller det ena gänget, det som Harry Kullmans alter ego tillhör, en kille och hans lillasyster fångna. De låser in dem.
Där skildras vad som i nutida språkbruk skulle benämnas som ett sexuellt övergrepp. För mig då, i den åldern, var det ohyggligt upphetsande. Han lyser med ficklampan på hennes……….
Men sen är han för snäll för att fullfölja. Han avbryter.
Hur kan man å ena sidan vara – ha varit - den där flickan och å andra sidan identifiera sig med honom? Om inte blev man ju inte upphetsad. Hon kan inte känna något, hon är alldeles för liten. Därtill tvingad.
Tja, för att det inte primärt är övergreppet utan lusten man identifierar sig med och lusten är stark. Det sexuella uppvaknandet är inte att leka med! Men flickor går inte ut och letar småpojkar som pojkar kan leta småflickor. Vi får från början lära oss att vi är ensamma om ingen vill ha oss. Vi förhåller oss likadant som vuxna, vi går inte till manliga prostituerade om vi inte får ett ligg på krogen. Vi lider i tysthet. O celibat!
Kanske för att vi inte lider fullt så förbannat. Man kan ju nå de mest hisnande höjder på egen hand. Saknar man något är det inte orgasmen. Bra fruntimmer reder sig själv. Nej, det är något annat. Som att vara två om att gå på bio, det är samma film, men det kan vara trevligt att ha någon att se den med.
När jag nu några decennier senare läser om texten rodnar jag, som huvudpersonen själv, av skam. Även om jag förstår mig själv. Detta har många gjort – utan att kännas vid det. Vi, det svaga könet, kan tala om vad de gjorde med oss som barn, vi äger rätt att tala. Det starka könet håller käft. Jag har aldrig hört någon bekänna: att han gjorde det, han gjorde faktiskt det – han plågade en liten flicka. Offret kan få medlidande eller mötas av likgiltighet. (Vem bryr sig om vad jag varit med om?) Förövaren, mobbaren, kan inte vänta sig kärlek eller respekt eller sympati och troligen inte heller (Vem vill ta risken?) den där svalkande likgiltigheten.
Nåväl. Texten är lång och plågsam.
Det fanns hos henne en total försvarslöshet som eggade mig, fick mig att bli djärvare och råare. Samtidigt vällde en hätskhet mot henne upp inom mig för att hon visat allt för Hajen och Stickan. Jag ville plåga henne, förnedra henne och samtidigt få ut mesta möjliga njutning av henne. Jag måste skynda mig innan de andra kom tillbaka.
”Dra upp klänningen!” befallde jag och jag kände knappt igen min egen röst, den var torr och sprucken. Hon satt kvar stillsamt på den låga bädden, med knäppta händer, och tittade på mig med rädda men snälla bruna ögon.
”Dra upp klänningen, för fan!” röt jag och tog ett hotande steg mot henne och det kändes skönt tillfredsställande att kunna vara hur rå och fräck som helst mot henne utan risk; hennes snällhet inbjöd till det.
”Slå mej inte!” sade hon, plötsligt panikslagen. ”Slå mej inte!”
Hon vände bort ansiktet och drog sakta upp klänningen ett litet stycke ovanför knäna.
”Högre! Högre!” flämtade jag. De släta, runda låren blottades. De var förvånansvärt brunbrända och såg lena ut i halvdunklet. Jag svalde nervöst. Högre! Och nu syntes byxorna, ja, de var gula, precis som Stickan sagt. Däremot hade han inte talat om att det fanns en kokett liten broderad kant nertill.
Mitt hjärta bultade och jag skakade av upphetsning och jag hade viss möda att hålla ficklampan stilla, så att jag kunde koncentrera skenet på hennes sköte. Det brusade i huvudet och jag tänkte: det gör ingenting om jag dör, bara jag får se allt på henne. Mer. Jag måste se mer, jag måste, nu när jag hade henne helt i mitt våld.
”Ta av dej brallorna också!” sade jag. Då drog hon i stället ner klänningen igen och sade halvt jämrande och snyftande:
”Nej, nej…”
”Dra upp klänningen igen! Annars slår jag dej, din jävla unge!” hotade jag och kände hur ovant svärordet låg i min mun men njöt samtidigt att svära inför henne.
”Nej, nej, inte slå!” viskade hon men drog lydigt upp klänningen så att låren och byxorna syntes. Jag hade bara en tanke i huvudet – att se det som fanns innanför byxorna.
”Ta av dej brallorna. Annars gör jag det!” sade jag hest.
Hon hade fortfarande ansiktet bortvänt och snörvlade hejdlöst:
”Jag vill inte. Jag vill inte. Kan jag inte få slippa?”
”Då gör jag det! Kan du visa andra allting så kan du visa mej också. Skynda på!”
Jag ställde mig framför henne och lyste på låren och de gula byxorna. Jag stack in en fot mellan hennes vrister för att hon skulle sära på benen; jag hukade mig ner och lyste girigt rakt på hennes gula byxor och hennes smala fingrar som tveksamt fattade tag i byxlinningen. Hon vek ner den ett par centimeter.
”Fortsätt!” viskade jag och tyckte att hjärtats bultande måste höras över hela källaren.
”Snälla, snälla, kan jag inte få slippa!” bad hon plötsligt bevekande, vände sitt ansikte till mig, förde upp höger hand och smekte mig på kinden. Överraskad mötte jag hennes gränslöst snälla ögon. Hennes fingrar var det lenaste och skönaste jag upplevt, jag kände hur en djup rodnad sköljde över mig. Rent instinktivt tog jag om hennes otroligt smala handled och höll kvar hennes fingrar mot min kind; hon gjorde inget motstånd när jag sakta lät dem cirkla runt på kinden. Åh, vad ljuvligt!
Med sin smekning hade hon helt avväpnat mig. Jag föll på knä framför henne och släckte samtidigt ficklampan. I det skyddande mörkret lade jag en hand på hennes runda knä och orden ”jag älskar dig, jag älskar dig” svävade genom mig. Hennes nakna knä kändes svalt, jag lät handflatan rotera över det helt lätt.
”Jag ska inte slå dej. Det är klart att du slipper. Om du inte vill.”
”Dom andra pojkarna tvingade mej. Tom sa, att jag inte skulle bry mej om det. Man ska inte skämmas för det som man tvingas att göra, sa han. Det räknas inte. Får vi gå hem nu?”
”Snart”, svarade jag och längtade efter hennes fingrar på min kind igen men nu var det svårare att be henne lägga handen på kinden än det hade varit att säga åt henne att ta av sig byxorna.
