Annat var det med farbror Pelle och tant Hilda

Som Ulla Sjöblom sjöng om – Sonja Åkessons text.

 

Ack, död är farbror Pelle och lika död tant Hilda.
Av åtta gifta lintottar är fyra redan skilda.

 

Och så han som det aldrig blev något av.

 

Den nionde går ensam med sin ångestknöl i magen.
Han repareras då och då på torken mellan slagen.

 

Släkten är långt ifrån värst

Igår satt pappa i trädgården och funderade. Vi har ju inga brottslingar – inget pack, inget slödder - i släkten. Vad beror det på? Förutom att vi är bättre människor? Vi har ingen alkoholism heller och det är väl märkligt om något. Inte ens självmord har vi. Men vi har sinnessjukdom! Farmors mor och farfars bror.

Och dolda sexbrottslingar - bara offret som vet.

Nej, släkten är fin. Släkten är bra. Släkten är tjock. Den sköter sig.

Den borde ha medalj.

Kan det vara mormor och morfars kristna uppfostran? Alla deras barn utom den utvecklingsstörda (Utvecklingsstörning har vi! 1 ex) gifte sig och ingen skilde sig. Elva gifta par. Ingen äcklig och för barnen uppslitande skilsmässa, alla höll ihop.

Sen kom nästa led. 30 ungar. Bara en har flippat ut ordentligt, han blev sjuk och överlämnades till psykiatrin. 29 st utan uppenbara fel.

Om inte könsbyte är ett fel.

På den andra sidan, avlägset, åkte någon dit för sexuella trakasserier. Ett öppet brott. Han fick böter för skamliga förslag etc till en kvinnlig arbetskamrat. Lite Anders Eklund-varning på honom, ensam man i skogen, problem med kvinnor.

Psykisk ohälsa av varierande grad kommer vi inte ifrån.

I det stora hela blir betyget väl godkänt. En duktig och ren släkt, obesmittad. Var är knarkarna? ADHD-barnen? Extremhögern?

De jävlarna ska skjutas

Den expert som påstod att Rödebydomen var väntad måste ha efterhandskonstruerat. Domar av det här slaget existerar knappt. Uppsåtet hos psykiskt sjuka har inte spelat någon roll sedan otillräknelighetsbegreppet försvann. Det ska ställas mot lagmannen Pia Johanssons uttalande att uppsåt är helt centralt i straffrätten; om det finns eller ej. I 40 år har man alltså konsekvent avstått från att beakta det mesta centrala. Rödebymannen kan omöjligt vara den enda mördare som inte haft uppsåt.

De som är emot att mannen frias säger att så omedveten kan ingen människa vara att han inte vet vad han gör när han laddar ett hagelgevär och skjuter ihjäl en 15-åring på nära håll. De visar sig helt omedvetna om det mänskliga psyket, de vet inte vad en psykos är, de vägrar tro de psykiatriker som har mångårig erfarenhet av psykotiska patienter. Rödebymannen befann sig i ett psykosnära tillstånd. Han minns inte, han har för sig att han ser sina egna barn utanför huset. Han hallucinerade. Han har bara en sak i skallen: försvara – försvara – försvara – skjuta – skjuta – skjuta. Vem och vad han skjuter har han ingen aning om. Jag tror honom på hans ord, och jag tror psykiatrikerna på deras ord: så kan det vara, så kan det bli, så kan det gå.

Men jag tror som sagt inte att andra som befunnit sig i liknande tillstånd, som flera av de patienter som nu lyder under rättspsykiatrisk vård, skulle ha varit mer medvetna än han, även om psykisk sjukdom inte i sig gör en oförmögen att inse sina handlingars konsekvenser. Jag tror att just den här domen har tillämpat lagen på ett sätt som är fullt möjligt och fullt rimligt, men som i praktiken så gott som aldrig praktiserats.

Så: domen är logisk på sina egna premisser. Den går emot det politiska etablissemanget, att alla ska straffas, inklusive sjuka. Beatrice Ask vill döma dem som begår riktigt bestialiska handlingar under psykos till fängelse direkt och sossarna vill att de sjuka som blir friska ska avtjäna fängelsestraffet i efterhand.

Att de nu inte högljutt protesterar beror bara på att de som alla andra finner domen moraliskt riktig; det är rätt att döda ungdomar, bara de är ligister.

Alla andra, skrev jag. Alla utom jag och några till. Vi är i hopplös minoritet.

Det är inte straffet jag vill åt, mannen från Rödeby har redan fått sitt straff. Men en människosyn som förvandlar ett ungdomsgäng till ondskans representanter – ”mopedgänget” – kan inte bli min. Man kollektiviserar dem, det kvittar vad den ena eller andra gjort, de ska ha sitt straff. Ni ska lära er och ni ska lära er genom att dö. Så effektivt!

Onda människor förtjänar inte att leva. Det var vad George Bush brukade säga som guvernör i Texas när han lät avrätta folk på löpande band. Föräldrar med barn som uppför sig så illa ska skämmas offentligt - på det att de andra föräldrarna må slå sig för bröstet: Min 15-åring skulle aldrig göra något så dumt! Jag är lyckad, jag och min familj. Vi vet att skilja ont från gott! Precis som George Bush.

Än pinsammare blir det med tanke på att många av dem som sitter och gottar sig och tycker att döda tonåringar på gräsmattor runt om i landet borde vara en normal syn själva har varit för jävliga. Det har ni glömt förstås, era små skenheliga hycklare. Eller ni pallade bara äpplen?

Djupare är heller inte föräldrakärleken än att man på fullaste allvar förväntar sig att de som får sina barn dödade skulle vara storsinta nog att gå ut i media och säga: Ja, vår son var ett stort kräk. Vi sörjer ett svin. Må han ruttna och brinna i helvetet.

I det här landet behöver vi inte diskutera var gränsen för nödvärn går. Alla har rätt att skjuta och skjuta ihjäl. Det känns tryggt. Lagom tryggt!

Den enda anledningen till att Rödebymannen inte bara blev ett offer (för andra och slutligen sig själv – han tycks ju ha hjärta i kroppen, han säger inte att det är rätt åt dessa barn att en dog och en blev svårt skadad – han lider av det) utan en hjälte är vår primitiva längtan efter att veta vem som är god/har rätt och vem som är ond/har fel.

Det finns ingen annan förklaring. Jo, en till: ungdomar, som fortfarande växer, som inte vuxit klart, ska straffas hårdare – det ligger i uppfostrans natur. Vi vill slå skiten ur dem och lyckas inte föräldrarna ska de också drabbas av vår vrede. Inget medlidande med en förälder som gjort sitt bästa och ändå ”misslyckas”. Alla ska upp på vagnen, helvetesvagnen: åt helvete med dem.

Så visar vi det unga släktet vilka som bestämmer.

Läs brevet från den förtvivlade mamma som inte ens kan hantera sin 3-åring som slår henne varje dag utan att hatet väcks. Vi kan inte säga till henne att 3-åringen är ligist, att det är fullt mänskligt att reagera som hon – och lik förbannat är det mänskligt. Liksom det är mänskligt att vara 15 år gammal och följa med sina kompisar när en av dem fått en ölburk i skallen och bete sig som en idiot. Det omänskliga är mänskligt.