Inga kommentarer

Någon måste ha förtalat Josef K. Blogge B., ty utan att ha gjort något ont häktades portades han en morgon.

Så att de har att ta av

Igår, när min bror var på besök hos föräldrarna med sin familj, påminde jag föräldrarna om hur de en gång åkte hem utan mig från stranden. Jag blev uppriktigt förvånad över att de inte glömt. Pappa tänkte efterlysa mig i radio.

Vet V (5-åringen) sin adress, frågade jag. Han kunde gatan, men inte numret. Jag tror att jag var som V i ålder, jag hade vaga begrepp om var jag bodde och kunde omöjligen ta mig hem på egen hand.

Men jag kommer ihåg en annan traumatisk händelse, sa min bror. Det var också på stranden. Den minns jag inte själv.

Det är som Sandemose säger: Ingenting är värre än barndomen. Vi har det värsta bakom oss. Ni vet väl att de som klarade sig bäst i koncentrationslägren var de som haft bäst uppväxt; dvs. de som överlevde lägren inte bara fysiskt utan psykiskt. Ni måste tanka mycket kärlek i era ungar – för sämre tider.

Nu blöder mina bröst

I alla fall det ena. Kolla, sa jag. Jaha, sa han. Hur har det gått till? sa jag. En finne, sa han, du har väl rivit upp den. Vad ska jag göra, sa jag, sätta plåster? Nej, sa han. Men jag vill inte blöda ner BH:n, sa jag.

Att vara kvinna är att vara blödig. Hur många trosor och byxor och lakan och toalettringar och toalettgolv har man inte blött ner? Och nog fan blödde man på bröllopsnatten; den symboliska. Dropp dropp.

Det blöder fortfarande. En klarröd prick.

Så hvad gør vi nu, lille du?

Varför hoppa på det där kärlekståget, frågar jag mig, när det mesta talar för att man lik förbannat kommer att bli avslängd? Kvar sitter DOM JÄVLARNA och det dröjer bara tio minuter innan de sitter i knät på någon annan. En del gör det redan, de är de allra värsta.

Man kan ju gå själv. Hur smärtsamt det än är att överge är det alltid smärtsammast att bli övergiven. Det lär finnas en personlighetstyp som lämnar i förebyggande syfte, för att slippa bli lämnad. Men man kan inte gå om man är en älskande idiot, en sån som fäster sig och bokstavligen sitter fast. Det är med inledningen som med avslutningen; man kan inte motstå kärlek (låta förnuftet tala: du borde inte) och man kan inte avstå kärlek (av förnuftsskäl, trots att man fortfarande älskar).

Andra människor kan trösta sig med en hundvalp när deras 13-åriga hund nyss dött. Inte för att de inte älskade henne, de kan bara leva med dessa båda kärlekar: den nya och den gamla.

Jag vill inte ha någon. Jag vill inte lipa i en liten hundvalps långa öron. Det skänker mig ingen tröst.

Om man går på begravning är väl inte första tanken att man ska glädja sig åt att andra lever? Ja, jag kan inte dricka kaffe med honom längre, men jag kan dricka te med henne.

Jag tänker ibland med viss ömhet på min arabiska umgängeskrets och vad J:s kompis sa när J lämnat mig och jag var halvt förkrossad: ”I’ll make you happy.” Redo att ta över. Men Doktorn, som gick under namnet Doktorn för att han var ortoped, sa bistert: ”De vet inte vad kärlek är.” Doktorn var nog mer som jag. Den sörjande sorten. Finns det björnar i Irak, frågade jag honom, jag vill gå i ide. Du behöver inte sova som björn, svarade han, men du måste bli stark som björn.

Och det ska gudarna veta.

Jag ofta känner mig mycket ensam, han sa. Me too.