Utveckling

Förr i världen tänkte man: Det är nog ingen som kan älska en om man inte… (har en perfekt fitta, typ).

Nu för tiden tänker man: De får fan i mig älska en ändå.

En 25-årings dagbok

Eftersom jag tappat blogglusten blir det en gammal rostig krigsdagbok från förra seklet. Ingen politisk händelse har påverkat mig mer. They’ve killed all the little ones. Och idag? Karadzic och Mladic är fortfarande på fri fot, men bron i Mostar är återuppbyggd.

 

Praise be to Nero’s Neptune
The Titanic sails at dawn
And everybody’s shouting
”Which Side Are You On?”

 

Desolation Row

 

 

1995/1996

 

Per Svensson skriver i Hem till kriget om de kroatiska bybor som vägrade lämna sina hem när byarna tömdes på folk. En gubbe gick över gatan för att köpa tobak medan de serbiska granaterna regnade över honom, han fick sin tobak och klarade sig oskadd tillbaka över gatan bara för att dödas utanför sitt eget hus.

 

Vera kom till Sverige från Zagreb 1962. Hennes far talade på tyska med min far om kommunismen. Tito hade i det allmänna förstatligandet lagt beslag på hans föräldragård. I Jugoslavien stjäl alla som korpar, var hans uppfattning, ty ingen äger något. Så demonstrerade han vad hammaren och skäran betydde: med hammaren klubbar de en i huvudet och med skäran skär de halsen av en. Nu finns inte Jugoslavien mer. Jag funderar på hur det känns att ha ett hemland där serber tar livet av kroater och kroater av serber, där den som var vän är fiende, där ett oräkneligt antal våldtäkter begåtts, där organiserade våldtäktsläger har upprättats och där två miljoner beräknas vara på flykt. Hur många döda vet ingen.

 

Carl Bildt har fått det stora förtroendet att medla. Min vän Cecilia åkte hiss med honom i riksdagshuset. Han stod småleende och betraktade sig själv i spegeln, hon trodde att han tänkte på sitt nya uppdrag. På presskonferensen konstaterade han torrt att det som har inträffat har inträffat. Nu återstår bara att fortsätta mäkla fred. Han ska alltså gå fram till den serbiske hunden och fråga: Kan du inte nöja dig med detta ben? och vifta med en bit av Bosnien. Men den hunden kräver större ben.

 

 

Den kroatiska fasciströrelsen, ustasja, fördrev och utrotade serber under andra världskriget och den serbiska gerillan, de s.k. chetniks, fördrev och utrotade kroater. När partisanerna – kommunisterna – kom till makten lade Tito locket på: ingen nationalism utan ”broderskap och enhet”. Jugoslavien föll samman i och med Sloveniens och Kroatiens självständighetsförklaringar i början av 90-talet. Den kroatiska nationalismen väckte den serbiska och tvärtom. I Kroatien återtog man gamla symboler som den röd-vit-schackrutiga vapenskölden; samma som ustasja använt under kriget. Den serbiska minoriteten började frukta ett kroatiskt förtryck. Och inte utan skäl. President Tudjman genomförde ett antal reformer som var direkt diskriminerande mot serberna. Vad som sedan hänt är att de serbiska politikerna under förevändning att serberna är hotade har vänt detta hot mot kroater, mot albaner (i Kosovo) och muslimer (i Bosnien) så att de själva kan legitimera folkmord och etnisk rensning.

 

Det har sagts om Tito att han satte ett stort plåster över det sår som var Jugoslavien och att detta plåster rycktes av med nationalitetssträvandena tio år efter hans död. Det är inte bara andra världskrigets offer som lever i människors medvetande. 600 år efter slaget på Trastfältet 1389 samlades över en miljon serber för att hylla minnet av sina landsmän som stupade mot turkarna; vars nederlag på sikt inlemmade Serbien i det ottomanska väldet.

 

Nu kan man säga, utan att överdriva, att den serbiska aggressionen har lönat sig. Det är på deras landvinningar som EU:s förhandlingslösningar grundas. Idag, när den bosniska regeringsarmén förlorat tålamodet, hör jag bosnienserbernas ledare Radovan Karadzic förkunna: ”Vi anser inte att Sarajevo är belägrat eftersom territorierna runt staden är serbiska.” Hans innersta dröm är ett Storserbien enbart bestående av serber. En längtan som driver hans eget folk i fördärvet. För vem vill leva med offrens blod på sina händer?

 

Det finns serbiska politiker som är de enda överlevande i sin familj från 40-talets kroatiska koncentrationsläger. Vad säger man till dem? Och vad säger de själva? ”Ska jag ta vara på min broder?” Gamarna festar på aset. Titos broderskap var en vacker dröm. Varför ska jag ta vara på min broder? Om han inte är min broder?

 

 

Balkanfolkens historia är en trasslig härva av legender och myter, av påståenden och motbevis på vem som gjorde vad mot vem och när. Men i Bosnien-Hercegovina, en republik med 4,4 miljoner invånare, existerade inget nedärvt hat mellan grekisk-ortodoxa serber, mest bönder och herdar som bodde i bergen och uppgick till 31 procent av befolkningen, och de muslimska slaverna, vilka innefattade en sekulariserad, utbildad elit som utgjorde 44 procent. (—) Tvärtom var Sarajevo med sin skyline av minareter, kyrktorn och synagogor ett bevis på århundraden av civiliserad mångnationell samexistens. (Roy Gutman: Vittne till folkmord)

 

 

Det är som om vi alltid är beredda att ångra det förflutna.

 

Vi beklagar att Sverige utestängde judar under andra världskriget. Bosniska flyktingar flyr nu för sina liv och vi inför visumtvång.

 

Historien lär oss bara sona historiens brott.

 

 

Sju människor dog i en vattenkö i Sarajevo. De hade just krupit upp ur skyddsrummen. Jag såg en man ligga i sitt eget blod. Jag börjar tycka att det naturliga är att dö. Inte att leva. Ain’t it good to be alive? sjunger Mick Jagger. Jag har alltid betraktat Mick Jagger som en pojke, en pojke som inte kan bli vuxen. Till skillnad från Bob Dylan som växte upp tidigt.

 

 

Vjeran Katunaric, professor i sociologi i Zagreb: ”Jag tycker om mitt folk, men inte när det låter sig förledas till dumheter.”

 

På nyheterna en helt igenom bombad kroatisk by, vartenda hus var förstört, alla människor borta. Nu återvände två bybor för att riva ner husen till grunden och bygga upp dem igen. Mannen som talade grät och önskade sina grannar tillbaka.

 

Bosnien är bara en del av världen. Hur många förlorade sina liv och förlorar ännu sina liv till följd av det amerikanska anfallskriget mot Irak? Hur många dog, hur många överlevde men tvangs begrava sina döda? Hur många dör nu av brist på vatten och mat och medicin? I Sarajevo dör människor som de dog i Bagdad: utan att vara inblandade i några strider, utan att ha gett sitt mandat. De dör för att de råkar leva: i vattenkön, på trottoaren, i sina lägenheter, i sina bilar, på sina torg, på sina caféer, på väg hem, var de än rör och gömmer sig. Granaterna når dem överallt.

 

Men Carl Bildt kan inte åka till Sarajevo. Det är för farligt. Istället besöker han Mostar. Han kommer, lång och smal, med högerhanden i fickan. Alf Svensson i riksdagen önskade honom lycka till. Som om inte Per Ahlmark borde ha lärt honom annorlunda.

 

Det jugoslaviska kriget skakar mig, liksom det skakade mig att läsa om andra världskriget. Men andra världskrigets döda var länge sedan döda. Det gick inte att få dem tillbaka. De låg i Hitlers massgravar och koncentrationsläger och medan jag grubblade mig vansinnig över hur vanliga tyskar kunde skrika Sieg Heil pågick och pågår exakt samma sak i före detta Jugoslavien. Den kroatiska vapenskölden och de serbiska dödsskallarna letas fram ur historiens mörka gömslen och innan någon hinner reagera är hundratusentals människor döda, bortdrivna, våldtagna och hemlösa.

 

 

Livet säger mig: Du ska inte vara så självsäker. Du vet inte när det är din tur. Krig och folkmord har pågått i Europa sedan 1991, människor har blött och dött i hundratusental, så hur ska vi kunna gå här och tro att vi ska bli gamla och dö som farfar i en sal på Varbergs lasarett?

 

Jag är en tvivelaktig figur / duger ej mycket till / bakom ett hörn står döden på lur / han tar mig när han vill

 

I Sarajevo står döden bakom varje hörn. Självmord är en lyx. Jag har inte råd med en sådan lyx när människor mister livet utan att vilja det. Den som har sett Jugoslaviens sönderfall har sett sin egen död i ögonen. Livet slåss som zebran mot lejonet. Bara om hon låter sig fällas är hon död. Invånarna i Sarajevo lever som zebrorna. De måste ständigt vara på sin vakt.

 

 

Carl Bildt tittade Slobodan Milosevic i ögonen och sa att de kommer att träffas många gånger. Milosevic log och svarade ”Inte för många hoppas jag” och såg ut som en snäll farbror.

 

Var det rätt att utträda ur Jugoslavien? Var det rätt att erkänna staten? Vad man än tycker är det ett faktum att Bosnien-Hercegovina är en självständig stat. Därmed blir det ett brott mot FN-stadgan att inte tillåta självförsvar. En vänstertidning drog parallellen till spanska inbördeskriget. Också där införde västländerna ett vapenembargo. Franco vann. Det kostade Spanien 40 år av fascism.

 

Sarajevoborna är trötta på belägringen, men när regeringsstyrkorna söker befria staden skjuter serberna av sina granater och dödar civila. Serberna själva är inträngda i ett hörn, som israelerna efter ockupationen av Västbanken och Gaza: Vad gör man med det land man erövrat?

 

 

I Slavenka Drakulics bok Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna skriver hon om sin väninna – journalist i det gamla Jugoslavien – som städade lägenheten, tejpade för den och satte på gasen:

 

…på en punkt hade Tanja fel, hon trodde att det skulle fortsätta på det viset i all evighet: ständigt samma tidning, samma ansikten, samma kyliga klimat och tysta anklagelser, systemets förlamande orubblighet – i evighet amen. Kommunismen ingav oss just denna känsla av förlamning, denna brist på framtidstro och drömmar, som gjorde det omöjligt att ens tänka sig att livet kunde vara annorlunda. (—) Om Tanja ändå bara hade väntat. Men livet är inte som en väntsal på en lantlig järnvägsstation, där man sitter och väntar på tåg som kanske aldrig kommer.

 

Det var inte länge medborgarna i Kroatien fick njuta sin nyvunna frihet. Det parti som vann det första fria valet var inte mycket bättre än det bortröstade gamla kommunistpartiet. Nu blommar nationalismen, ohejdad som en präriebrand.

 

 

Srebrenica föll idag. Serberna driver ut befolkningen.

 

Om Tanja ändå bara hade väntat. For the loser now vill be later to win.

 

Jag förstår bara inte hur min generation ska kunna finna någon framtidstro i en världsdel där det dagligen dödas människor och där en svensk vid namn Carl Bildt förgäves åker runt och försöker medla.

 

Krig sätter alla mänskliga lagar ur spel. Så till exempel lärde sig en 22-årig serb dödandets konst genom att öva sig på grisar. Därefter var det inga problem för honom att med kniven slakta människor. Det hjälpte inte att de vädjade: ”Jag har hustru och barn.” Ingen av dem kan som legendens Joe Hill, i dödens ögonblick, när gevärsmynningarna riktades mot honom, ha utropat: ”Oh, it is sweet to die!”

 

 

På natten drömmer jag om ett bombanfall där folk springer i panik och jag blir rädd men lugnar ner mig själv: Ska du dö nu så ska du dö nu. På morgonen stirrar en färgbild mot mig från köksbordet av en liten flicka som är alldeles blodig i ansiktet, ena ögat är igengrott, och hon klamrar sig fast vid kvinnan som bär henne.

 

 

Bosnien kommer att gå under, Bosnien som stat kommer inte att överleva detta krig, Bosnien kommer att styckas och delas som ett slaktoffer.

 

 

Med ett bett dödar lejonet zebran. Vem kan anklaga lejonet för att hon dödar zebran?

 

Men vilken dom ska drabba de bosnienserbiska soldater som skickar av den ena granaten efter den andra mot de värnlösa i Sarajevo?

 

Vem ska döma general Mladic när han likt en skrattande, gemytlig Hermann Göring går fram till flyktinghopen i Srebrenica och fördriver dem från deras hem?

 

Om han så blev dömd av krigstribunalen i Haag är de döda ändå döda. Bara den omedvetne är lycklig, som Jan Myrdal skrev: Han går trygg genom livet.

 

 

Någon gång i de yngre tonåren läste jag en dikt av Leonard Cohen som handlade om Eichmann och ställde den retoriska frågan:

 

Vad hade ni väntat er? / Gröna tänder?

 

General Mladic ser nästan trevlig ut när han går fram till de skräckslagna flyktingarna och presenterar sig: ”Godkväll. Hur står det till. Jag är general Mladic. Ni har säkert hört många obehagliga saker om min person. Var inte rädda. Ni är i säkerhet.” Nazitiden går på TV med skådespelare i rollerna. Det bosniska dramat är inspelat live.

 

 

Idag hörde jag det omisskännliga ljudet: SIEG HEIL! SIEG HEIL! SIEG HEIL! Nationalsången i rockversion på högsta volym. De står under mig och gör hitlerhälsning med ena handen och håller en ölburk i den andra. Det finns en öppning i min balkong, jag tittar ner. En av dem vänder upp huvudet och jag möter hans blick under bråkdelen av en sekund. Ögonen är kalla. Jag går in igen och hela jag darrar. Min granne heter Beganovic.

 

 

Åtminstone en fånge brändes levande i Omarska. Bränningen ägde rum i slutet av juli när internerna köade för lunch, enligt Nedjad Hadzic, 23, ett ögonvittne som nu är i Karlovac. Mannen kom från ett förhör och en vakt beordrade honom att springa, som om han förberedde sig att skjuta honom. ”Ni är ynkryggar. Ni har ingenting utom brutalitet”, hånade mannen vakten. När vakterna knuffade ner honom på asfalten, slet han ett gevär från en av dem men gav sedan upp. De knuffade honom mot Vita huset, [center för tortyr - min komm.] hällde bensin över honom och tände på”, säger Hadzic. (Roy Gutman: Vittne till folkmord)

 

 

Den store vite fadern i Washington har genom sitt personliga sändebud, sir Richard Holbrooke, lyckats få samtliga inblandade till förhandlingsbordet.

 

”Om vanliga människor får bestämma löser sig problemen” uttalade sig en serbisk student i Belgrad. Varför stödde då befolkningen Milosevic? Varför gick män ut i krig mot forna bröder?

 

Kriget är som en rullande snöboll. Det bara rullar på.

 

Ur ruinerna ska folket resa sig och avsky sina herrar för vad de gjort. I Tyskland efter andra världskrigets slut hade ingen varit nazist. Alla var oskyldiga som lamm.

 

Prästen till knekten: ”Du har dräpt din broder!” Knekten: ”Jag är ende sonen.”

 

 

Ur nyhetsbrev från organisationen Låt Bosnien Leva:

 

Bihacområdets isolering är bruten. Dess 200 000 invånare kan hoppas igen. Men var är de tusentals männen och pojkarna från Srebrenica och Tuzla? Var är din bror Kains bror Abel, Carl Bildt?

 

På hemmafronten har under tiden ytterligare några personer avslöjat sitt sanna jag. Kryptofascisterna vädrar morgonluft, Sverker Åström, bl. a. Jan Eliasson blev häromdagen elegant avklädd i Aktuellt av Lars Adaktusson.

 

8 Dagar i TV den 13/8. Enligt Pellnäs är det USA och Tyskland som just förhindrat en lösning av konflikten i f d Jugoslavien. Att se denne trygge tönt dela med sig sina djupa insikter känns klart obehagligt.

 

Regeringen har ställt upp med ett antal miljoner så att de som undkommit helvetet i Srebrenica och Zepa kan bearbeta sina trauman. I stället för att förhindra att folk blir offer, förlåt, vårdfall, inom det psykoterapeutiska området. Branschen kommer att frodas, eller hur, Christina?

 

Är det bara jag som får en känsla av att sitta med ett nyhetsbrev (de språkliga felen må vara ursäktade) från någon liten sekt långt ut på vänsterkanten under det tidiga 70-talet – innehållande nidbilder av Olof Palme? Här finns en bild på Carl Bildt i clownmundering.

 

Slutligen har man skickat telegram till en demonstration i London:

 

You have our full support in your effort to stop fascism in Europe. You should not forget the Scandinavian share in this shameful process of establishing a graveyard’s peace in Europe. Bildt and Stoltenberg are the Chamberlains and Quislings of our days. They are smeared with the fresh blood of the 15 000 persons missing from Screbrenica, to say nothing of other atrocities.

 

Steve Sem-Sandberg skrev i SvD i somras om Ulrike Meinhof:

 

Tjugofem år senare är det lättare att se vad som faktiskt förenar Ulrike Meinhof med den efterkrigsgeneration hon tillhörde. På ett sätt är hon själva urtypen för den västerländske intellektuelle som så förblindas av sitt engagemang att hon är beredd att agera emot de principer hon en gång kämpat för.

 

När de enda rättrogna ska bedriva politik finns inga problem, inga nyanser, inga hänsynstaganden, ingenting. Om de hade fått bestämma vore kriget slut för länge sen, massavrättningarna hade aldrig skett och livet vore gott att leva. Fan tro’t!

 

 

I DN var det en bild på tre döda kvinnor i den muslimska byn Stupni Do. De satt tätt sammanslutna i potatiskällaren där de gömt sig. De kroatiska soldaterna hade letat upp dem och skjutit ihjäl dem. Jag ser på kvinnan till höger och kan inte låta bli att tänka: det kunde varit farmor. En äldre man som försökt rädda sina djur ligger på marken: det kunde varit farfar. Med andra ord: det kunde varit vi. Soldaterna är elektriker, butiksföreståndare, skolelever. De mördade är bönder, affärsmän, intellektuella. Alla som levde sina liv i vad de trodde var någon sorts säkerhet. Frågan en försvunnen muslimsk man ställde i sitt sista brev dröjer sig kvar: ”Är livet så oförutsägbart?”

 

 

Gode Gud, jag läser i DN: ”De bosniska serberna samlar ihop och gräver upp lik i provisoriska massgravar i nordvästra Bosnien och transporterar dem till gruvan där de mals sönder med gruvutrustning, täcks med frätande kemikalier och dumpas i jättegravar i dagbrotten.” Ett ondskefullt kryp är människan. Hon inte bara dödar utan skam, hon söker lika skamlöst dölja sitt brott.

 

 

Det har gått en serie program om Jugoslavien. Man har intervjuat alla krigsherrarna och de skrattar och skämtar och verkar helt återställda. – Holbrooke såg ut som om han stått framför gaskammaren och precis blivit hämtad därifrån, fnittrade den bosniske f.d. premiärministern när han beskrev lättnaden över fredsavtalet som till slut gick igenom.

 

En man hängde blodig över ett räcke efter bomben mot marknadsplatsen i Sarajevo.

 

Gud sitter som en stum TV-tittare framför skärmen och betraktar världen, fri att stänga av när han vill. Han går inte att blidka.

 

Tifa Salihovic vid sin makes grav. Foto: Thomas Hall

En 9-årings dagbok

En viss person berättade för mig om sin kärlek till IFK Göteborg. Lågan tändes vid nio års ålder. Han har skrivit i sin dagbok att han älskar Anna, Karin, Susanne m.fl. men mest av allt älskar han Blåvitt.

Det är samma person som brukar drömma att gamla flickvänner gör slut. I verkligheten – påstår han – var det han som dumpade dem. Varje gång blir han fruktansvärt ledsen. Det tar honom oerhört hårt.

Jaha, sa jag, som försökte vara analytisk, det kanske är ditt dåliga samvete. De ger igen i drömmen. Mardrömmen.

Anna var han ihop med i flera år på mellanstadiet. Det var seriöst.

Vad gör Anna idag, frågade jag. Hon ligger på sjukhus efter en svårartad trafikolycka.