Om man sticker dem, blöder de inte?

- Så mjuk hud du har, sa han i början av vårt förhållande när man bara säger gulliga saker till varandra. – Man kan inte ha hård hud, sa jag. – Men man kan ha olika mjuk, sa han.

Lyckliga Lottor

En kompis försökte en gång intala mig att jag var en Lyckliga Lotta: ”Du är en Lyckliga Lotta” påstod hon – övertygande. Med tanke på hur tragisk jag är var det synnerligen komiskt. Jag pratade om hur den här växten kunde ligga för döden och till synes ha dragit sitt sista andetag och så gav man den en slurk vatten och den reste sig som genom ett mirakel. Jag borde hämta kraft och styrka ur detta.

Man ska inte tro att Lyckliga Lotta ser genomlycklig ut om hon alltför många gånger legat för döden, hon kommer igen men hon blir aldrig densamma och så är det med oss också. Minsann.

Psykologerna säger att vi redan vid födseln är som känsliga orkidéer eller stryktåliga maskrosor, att somliga kräver väl avpassad och anpassad skötsel (inte för mycket mörker, inte för lite vatten) medan andra klarar sig själva i betydligt högre utsträckning. Det är garderobsväxterna. Dem kan man ställa i garderoben. OBS! Pröva det inte hemma.

Nu ska man inte tro att man är dömd att vara antingen en orkidé eller en maskros. De flesta människor är både orkidéer och maskrosor; ett slags hybrider eller missfoster.

Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren

Uppdrag granskning igår: Det ska alltid finnas en god och en ond, några indianer och några vita. Indianen heter Eva Gabrielsson och var sambo med Stieg Larsson. De vita är hans far och bror. De framstod inte som överdrivet sympatiska. Det framgick också av journalistens attityd att de var de moraliska skurkarna. Eva Gabrielsson fick inga obehagliga frågor, hon är ju änkan – fast hon aldrig gifte sig. Juridiskt är det glasklart. Den som lever som sambo får ta konsekvenserna av sambolagen. Hur moraliskt orättfärdigt det än känns.

Mona Sahlin kom in och förklarade att Stieg Larsson ”älskade sin flickvän” och att hon borde få leva under tryggare förhållanden. Men om man nu är sambo och ser miljonintäkterna framför sig: Varför upprättar man inte ett testamente? En kompis till Stieg, eller vem det var, försvarade det med att han inte ville tänka på döden. Man kan ju inte dö! Det är bara andra som kan dö. 1977, när han bara var 22, och skulle utbilda ett kvinnligt förband i Etiopien, lära dem kasta handgranater, skrev Stieg ett värdelöst testamente – han upprättade det inför sig själv. Då trodde han, förstod han, att han skulle kunna dö. Det s.k. testamentet är inte mer värt än ett dagboksblad.

Ett testamente blir inte ett testamente för att man kallar det ett testamente, lika lite som min hund blir en människa för att det händer att jag kallar henne så: Men vad är du för en människa?!

Eva och Stieg var inte obegåvade. Med hjälp av intäkterna från första boken skulle de starta ett bolag. Andra bokens pengar skulle gå till Expo och tredje till kvinnojourerna. 

De kunde vara sambo i decennier utan att på allvar inse vem som skulle ärva den andres pengar. Eller rättigheter; även förvaltandet av författarskapet går till de rättmätiga arvtagarna.

Snälla, rara, bli inte förvånade. Vi gillar ju ordningen? Det är så den är uppbyggd. Jesus sade:

Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han
      får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också
      det han har.

Hur nära var det inte att Eva fick lämna sin tvårummare?

P.S. Roligaste kommentaren i ämnet kom från en Pastor Butler: Stieg Larsson was a socialist swine. Now paying for his socialist sins in hell.

Vid Falkenberg station där satt jag och grät

I dagens Hallands Nyheter, ej på nätet, har en journalist ringt upp Språkrådet och frågat varför töntarna har låtit ingjuta i cement att den nya stationen heter

FALKENBERG STATION

Men vi ska vara jävligt glada. Det kunde varit värre:

FALKENBERG’S JÄVLA STATION

Knip igen

Överst på min irritationslista står idag

män som uttalar sig negativt om kvinnors utseenden

- de borde titta sig själva i spegeln

Och lära sig av Kina under Mao Zedong: Här i Liu Ling säger vi aldrig att en flicka är ful. VI säger att hon nog ser bra ut på sitt sätt.

Vilket coolt halsband den hunden hade

Ja, aldrig i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att jag en dag skulle ha en hund med ett rosa halsband.

Örhängen

När vi kom hem drabbades jag av paniken att inte kunna få ut mitt ena örhänge ur örat. Jag brukar inte gå och lägga mig med stiftörhängen, det gör i allmänhet alltför ont, men de här stiften har gått att ligga med så det har jag gjort vissa nätter och nu hade hålet vidgats och själva fästet borrat sig in i öronköttet så att vi fick ta en pincett för att få fäste om fästet och jag kände mig som Emil när han satt fast i soppskålen: Skulle vi bli tvungna att åka till doktorn? I fortsättningen ska jag bara ligga med ringar i öronen.

Kusin

På krogen träffade jag också min yngsta kusin på pappas sida.

Det kom som en chock för mig att han inte har något minne av farfar. Inget minne av farfar? Inget minne av farfar!

Stackars människa.

Osedvanligt dum fråga

På krogen kommer en dam i övre medelåldern fram till mig. Du mår skitdåligt, säger hon, varför gör du det? Ja, säger jag, min mor dog tidigt.

På skattebetalarnas bekostnad

Kl. 18.00 träffas vi i foajén för en guidad tur med provning av mousserande viner i champagnekällaren. Därefter blir det vinprovning av röda viner. Därefter blir det en drink före middagen och därefter går vi och äter femrätters middag med tillhörande viner.

Och därefter ramlar vi ihop i en hög på golvet?