Forum för död historia

Varför inte när vi ändå är igång granska alla palestinska terrordåd och bara i förbigående nämna att det kanske finns ett litet israeliskt förtryck? Det är ju så man arbetar:

För till A och O i historieundervisning hör att placera in fenomen och skeenden i sitt historiska sammanhang. Men i sin hermetiskt tillslutna avgränsning lyfter i stället Levande historia ut de kommunistiska regimerna ur historien och den värld i vilken de uppstod. Kapitalismens klassförtryck med dess nöd, elände och sociala vrede över orättvisor lyser helt med sin frånvaro.

Jag ser muslimsk terror som nästa stora folkupplysningskampanj.

En ideologisk studie om hur vinstintresset skördar liv hade varit intressant men omöjlig. Då hade Jan Björklund fått stå där och svara på varför arbetare måste sätta livet till för produktionens skull. Så jobbigt!

Eller varför tredje världens sjuka måste dö för att det inte är värt att rädda dem. Vad svarar man på det?

Nej: Vi är emot alla enfaldiga statliga informationskampanjer, inklusive den om nazismen. Ni har som Göran Rosenberg skriver gjort Förintelsen med stort F till kitsch, lyft ut den ur historien, och nu ska samma sak ske med kommunismen.

Alla dessa miljontals offer för marknadsekonomin… Sådan är kapitalismen… Det är inte vår marknadsekonomi, säger Björklund då, inte vår kapitalism! Nähä?

Ni vill också vara oskyldiga?

Kalle Larsson (v) till Fredrik Malm (fp): Vad du egentligen säger är att om det står två glas vatten här och båda är törstiga är det bara den som kan betala som får dricka. Yeah man. Det är en rättvis naturens ordning!

Hans på Niclas blogg citerar gamla goda högermän, dessa stolta anfäder till moderata arbetarpartiet, förkämparna för demokrati (för alla utom folkflertalet) och mänskliga rättigheter (för alla utom semiter, läs judar).

Får bara Maudan flika in att vi i centerpartiet inte har någonting att skämmas för, det är bara som det ser ut, är lyckan fullkomlig.

De små liberalerna förfasar sig över att några historiker vill hylla minnet av Anton Nilson och Amalthea. Ja, det var ohyggligt synd att en brittisk strejkbrytare miste livet och att ett tjugotal skadades. Anton Nilson var inte bra på att hantera sprängmedel, de ville skrämma strejkbrytarna, inte döda dem. Kungen besökte de skadade och sårade och Anton Nilson kommenterade: Ska kungen ta en arbetare i hand ska det vara en strejkbrytare.

För övrigt är väl Aqurette en nutida motsvarighet till Gustaf V. Den enda gång han bryr sig om arbetare är när de blir dödade av andra arbetare. Som ett ideologiskt trumfkort att visa upp: Sådana är de, socialisterna! Terroristkramare hela bunten.

Vad han nogsamt undviker att nämna är att det var först efter att man beskjutit de demonstrerande hamnarbetarna som Anton & Co fick nog.

Så mycket för den våldsromantiken.

Tänk på kriget i Vietnam! Över Vietnam fälldes fler bomber än under hela andra världskriget, som alla vet. Döda vietnameser var ett nödvändigt ont. Borgerligheten har alltid svar på tal; deras dödliga våld är alltid lite bättre än vårt, lite ädlare, lite renare. Men som jag brukar tänka: alla har blod på sina händer, det är bara inte alla som vill erkänna det. Ändamålet helgar medlen, så länge det är ens eget ändamål.

I det liberala Sverige ringer man varandra och tipsar: Du,  två av de där undertecknarna är kommunister, det borde du skriva en bloggpost om! Hur töntigt som helst.

Redan försöker ju kommunisterna relativisera sina blodsbesudlade händer genom att försöka få vilken auktoritär diktator som helst målade i liberala färger. Se bara på myterna om Milton Friedman och Pinochet som senast spridits av Naomi Klein i hennes bok Chockdoktrinen.

Alla vänsteråsikter måste fördrivas ur samhällskroppen. Vi måste operera bort dem, som vidriga tumörer. När det är gjort återstår den skuldfria, fredsälskande och ingenting-på-sitt-samvete-kroppen:

Den Liberala Människan.

Ja må hon leva tills hon dör.