Den 9 april var en tisdag. En hallåman hördes i radiolurarna meddela att tyska trupper klockan 4.15 hade gått över gränsen till Danmark. Därefter blev hallåmannens röst skärrad: Hitler-Tyskland hade även anfallit Norge och ockuperat en rad norska städer: Oslo, Bergen, Trondheim och Narvik. Därefter meddelade Stockholm-Motala: Tyskarna förväntas förklara de båda länderna vara ställda under tyskt ”beskydd”.
(Kenne Fant: Torgny Segerstedt)
Jag var i Trondheim 1992 och sommaren tog aldrig slut, den var dygnet runt, klockan två på natten var lika ljust som två på dagen. Jag minns den skogsdunge där norska motståndsmän avrättades under kriget och det kort från stadens torg där den nazistiska hakkorsfanan var hissad. Jag rös.
Hade Tyskland ockuperat Sverige hade hakkorset fladdrat på Gustav Adolfs torg i Malmö. Det hade hissats överallt.
Ur det perspektivet anser jag att Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt och de andra som hellre ”dog upprätt” än ”levde på knä” handlade riktigt men att utrikesministerns och statsministerns strävan att till varje pris hålla Sverige utanför kriget inte entydigt kan fördömas. Inte för att jag tror att Mobergs och Segerstedts skriverier, hur illa sedda de än var, spelade någon egentlig roll. De ökade inte krigsrisken. Det som kallas den svenska anpassligheten minskade den kanske inte heller. Vid en tysk ockupation av Sverige hade de svenska judarna gått samma öde till mötes som de norska. De skeppades till tyska läger. Segerstedt hade inte fått leva. Det gör hans gärning desto modigare; han brydde sig mindre om sitt eget öde, för att uttrycka sig bombastiskt, än om världens.
