Frågan ställdes, fast inte riktigt så, i tidningen Hundsport som jag läste i väntrummet på djursjukhuset. Vad får människor att lämna ut sina innersta tankar i en offentlig dagbok på nätet? Det kan man undra.
Särskilt om man är journalist och har skrivit om sitt eget hundliv i decennier men då i pappersform och inte i bloggform. En heeelt annan sak.
Som jag sitter där hör jag någon säga att hon skulle hämta askan efter sin hund. Sköterskan går uppför trappan och kommer ner med en vit ask.
Jag kommer aldrig att hämta askan efter min hund. Hon får spridas över åkrarna som de gör med alla hundar som ingen hämtar ut askan efter. Jag har inget behov av hennes aska. Jag har behov av henne.
Det är något perverst över att bränna upp folk och fä. Susanne Brøgger gillade inte heller tanken på att bli kremerad. Lukten av bränt kött var alltför intimt förknippad med hennes generation. Nej, vi ska ner i jorden och bli uppätna av maskar. Som Nils Ferlin:
En gång blir det så att jag inte finns ej mer;
man ska säja om mej: han är död.
Man ska fira mej, långsamt, två famnar ner
i jorden att glömma min nöd -
