Krigen och våldtäkterna

Vi vet hur det var när Jugoslavien föll i spillror. Våldtäkterna blev systematiska. De blev ologiska. Man våldtar fiendens kvinnor och glömmer att de blir med barn – en liten bastard, som Zlatan sa om sin son. Man vill utrota fienden och ger liv åt en halvfiende.

I östra Kongo pågår nu massvåldtäkter. Kvinnorna våldtas av soldater och de våldtas inför familjemedlemmar. 

Följande är en typisk historia – som den berättades i 60 Minutes:

Hon våldtogs av sex soldater, en efter en, ”de våldtog mig som djur” och när de var klara ville de att hennes bror skulle våldta henne, det ville inte hennes bror,  så de stack ihjäl honom med kniv framför ögonen på henne. Hon fördes till ett läger där hon våldtogs varje dag i åtta månader – det går inte att fatta – men hon kom därifrån och fick vård och hjälp på sjukhus; ett sjukhus som drivs med hjälp av Pingstmissionen och en läkare vid namn Denis Mukwege som tagit emot tusentals våldtagna kvinnor. En del av dem har slutat leva. De lever, men de har inget liv. Blicken är död. Flera av dem tvingas han operera. De är så förstörda att de inte kan utföra sina behov. Man har stoppat upp bajonetter och annat i slidan och t.o.m. skjutit dem i underlivet. Det yngsta våldtäktsoffret var tre och det äldsta 75.

Det har blivit kutym, norm, att våldta. Risken att bli åtalad för våldtäkt i Kongo är lika stor som risken att bli åtalad för att palla äpplen i Sverige.

Lilla Lycka är dotter till sin mors våldtäktsman. Lyckas mor har ingen bror, han vägrade ju våldta henne, och hon har inga föräldrar, de mördades förra året.

Vem ska rädda dej, Bente
ifrån tillvarons hundar?
Så att dom aldrig mer
så att dom aldrig mer
får hugga dej?

 Sätt in pengar på PG 90 00 50-6,
”De bortglömda kvinnorna i DR Kongo”

Staten är inte vår vän

Jag har bara en sak att säga om debatten kring tidskriften Mana: Det bästa är att göra som FiB/K och av principiella skäl inte ta emot något statligt kulturstöd alls. Vi har klarat oss i 35 år. Fråga mig inte hur. Det går så länge det går.

Jag tror att jag har rätt

Eftersom vi dividerade om Karin Boye skrev brista eller brister har jag övervägt att maila Sällskapet och fråga men deras mailadresser är ur funktion så jag fick tänka själv och det är jag ju så jävla bra på: Varför skulle de tryckta upplagorna än i denna dag skriva bränna och stimma (bara för att det rimmar på denna och timma?) men inte brista om Karin skrev brista?

Karin Boye 1922:

Ingen stund är såsom denna,
kvällens sista, tysta timma.
Inga sorger längre bränna,
inga stämmor mera stimma.

Karin Boye 1935:

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

En utveckling har skett.

Morfin

Victoria Benedictsson fick ju morfin av Gustaf af Geijerstam för att hon skulle kunna ta livet av sig i lugn och ro. Det sket sig. Hon blev tvungen att ta till en mer handgriplig metod. Har man gjort ett misslyckat försök gör man det inte igen. Den metod hon slutligen valde förefaller mig överdrivet brutal. Sittande på sängen, sågande av halspulsåldern med en kniv. Hon ramlade ner på golvet i nattlinnet och tappade spegeln.

Det var inte det jag skulle säga utan att jag fått morfin. Mot hostan. Denna hostmedicin ska vara utomordentligt effektiv; framför allt ur sömnsynpunkt. Man tar en klunk och blir helt redlös.

Det var så det lät på jobbet. En av de rådiga rådmännen, som också lider av en svår hosta, gav mig några ml av sin enlitersflaska. Hon blev groggy av den. Chefsadministratören hade sörplat i sig 10 ml klockan åtta på morgonen och inte vaknat till förrän klockan fyra på eftermiddagen. Notarien skrämde upp mig på hemvägen med liknande historier. Han satt och drack öl som han köpt på Systemet samma dag. ”Gör det något om jag tar en öl?” frågade han artigt. Självklart inte. ”Gör det något om jag tar en öl till?” Självklart inte. Kan jag glädja mina medmänniskor -

Jag tog morfinet innan jag gick och lade mig och låg vaken hela natten.

Jaha, och hur många rätt hade ni då?

Jag hade 14/16 och föll på

2. Under 1860-talet lärde August Strindberg känna Stockholms intellektuella och konstnärliga elit. Innan han kom in på den Kungliga dramatiska teatern provade han…

Han var ju informator. Är man inte lärare då?

…läkarstudier

16. Med vilken kvinna dyker Strindberg upp i James Joyce’s Finnegans Wake?

Jag fixade inte frun.

Siri von Essen

Fråga 6 där är kulturhistoriskt intressant:

6. I början av Siri von Essens och Strindbergs förhållande lurade Strindberg von Essen att…

När Strindberg tröttnat på celibatet sa han till Siri att han led av någon sorts förstoppning i sädesledarna (så sa han inte) och att han var inkapabel att bli far (så sa han). Åh August, sa Siri, att du inte (så sa hon inte) sagt det förut! Resultatet blev nedslående.

…han inte kunde få barn

Hon blev gravid och ungen lämnades bort och dog. Som gifta fick de Karin, Hans och Greta.

Bilden där Strindberg ligger med pannan mot skrivbordet har fått symbolisera det skapandet geniets konstnärsångest: ”Jag är förtvivlad!”. I själva verket var det bara Siri som ville fotografera sin mans ”vackra kalufs”.

Trondheim i mitt hjärta

Den 9 april var en tisdag. En hallåman hördes i radiolurarna meddela att tyska trupper klockan 4.15 hade gått över gränsen till Danmark. Därefter blev hallåmannens röst skärrad: Hitler-Tyskland hade även anfallit Norge och ockuperat en rad norska städer: Oslo, Bergen, Trondheim och Narvik. Därefter meddelade Stockholm-Motala: Tyskarna förväntas förklara de båda länderna vara ställda under tyskt ”beskydd”.

(Kenne Fant: Torgny Segerstedt)

 

Jag var i Trondheim 1992 och sommaren tog aldrig slut, den var dygnet runt, klockan två på natten var lika ljust som två på dagen. Jag minns den skogsdunge där norska motståndsmän avrättades under kriget och det kort från stadens torg där den nazistiska hakkorsfanan var hissad. Jag rös.

Hade Tyskland ockuperat Sverige hade hakkorset fladdrat på Gustav Adolfs torg i Malmö. Det hade hissats överallt.

Ur det perspektivet anser jag att Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt och de andra som hellre ”dog upprätt” än ”levde på knä” handlade riktigt men att utrikesministerns och statsministerns strävan att till varje pris hålla Sverige utanför kriget inte entydigt kan fördömas. Inte för att jag tror att Mobergs och Segerstedts skriverier, hur illa sedda de än var, spelade någon egentlig roll. De ökade inte krigsrisken. Det som kallas den svenska anpassligheten minskade den kanske inte heller. Vid en tysk ockupation av Sverige hade de svenska judarna gått samma öde till mötes som de norska. De skeppades till tyska läger. Segerstedt hade inte fått leva. Det gör hans gärning desto modigare; han brydde sig mindre om sitt eget öde, för att uttrycka sig bombastiskt, än om världens.

Jag hatar arabhatet

En arab har man antingen runt halsen eller vid sina fötter.

Taliban-Gudrun & Co

”Jag hoppas inte att du tycker som de” sa min arbetskamrat Notarien när vi körde till jobbet. Eller: ”Det får du naturligtvis göra, men…” gör man det sjunker man i hans anseende. What the heck, har man inget anseende kan det varken stiga eller sjunka.

Hopplösheten säger mig att de kvinnor som inte anmäler en våldtäkt gör rätt. Våldtäkt ska bara anmälas om förövaren är okänd och man har starka nerver. Och varför ska våldtäkt, som ständigt banaliseras i praktiken, i teorin framställas som så fruktansvärt? Det vore mer med sanningen och den allmänna opinionen överensstämmande om vi sa att våldtäkt är ett grovt brott under speciella omständigheter. Annars är inte våldtäkt ett grovt brott.

Det finns ingen rättslig lösning. Våldtäkterna måste minska, men hur ska de kunna minska när det är så dubbelt: när vi säger att våldtäkt och övergrepp är hemskt – men våldtäkt och övergrepp får man finna sig i?

För övrigt är jag lika dubbel själv.

Könet ska inte ha någon betydelse

”Låt oss vara överens om en sak”, sa Leif Silbersky och tittade på Gudrun Schyman. ”Könet ska inte ha någon betydelse.”

Gudrun kräktes inuti.

Könet ska inte ha någon betydelse i mål där kvinnan alltid är målsägande och mannen tilltalad. Det ska inte ha någon betydelse att hon är kvinna. Well, vore hon inte kvinna satt hon inte där.

Det ska inte ha betydelse för trovärdigheten, det var så han menade. Bara för att hon är kvinna ska hon inte tro att hon blir trodd.

Tito framträdde i samma program och sa att han inte var nån jävla våldtäktsman och det är mycket möjligt. Jag såg framför mig hur det gått till. Tito har ju erkänt att de legat som två kattungar och haft det mysigt. Vad fan, tänkte Tito, jag kan lika gärna sätta på. Den stackars barnflickan, som var totaloskuld, blir då fullständigt paralyserad. För Tito var det ingen våldtäkt utan ett samlag där ingen protesterade. För henne var det ett övergrepp.

Inte kan man hänvisa till Maria Lundqvists auktoritet heller: ”Jag känner igen lukten av sperma.” Titos sperma.

Hela målet gör mig mållös.

Okej – om ni frågar mej

(och det gör ni inte) skulle den här typen av brev förbjudas.