Kvalitetsbloggen

Den förhatliga monogamin

december 4, 2009 · Kommentera

Jag har inga problem med människor som ifrågasätter monogamin för egen del, däremot de som ifrågasätter monogamin för alla andras del. På samma sätt har jag inga problem med människor som ifrågasätter polygamin för egen del, däremot för alla andras del. Vem tvingar dig att leva monogamt om du är polygam eller tvärtom?

Monogami handlar om en lika fåfäng som fruktlös önskan om att kunna äga någon till kropp och själ på det att man aldrig skall behöva känna sig ensam och övergiven. Men det är inte genom våra demoner som vi lyckas skapa riktigt nära relationer, tvärtom får de oss blott att fjärma oss alltmer från varandra. Förstår ni inte det? (Lisa)

Problemet för de polygama är att de måste hitta människor som är polygama, som kan tänka sig att dela kärlek, och problemet för de monogama är att de måste hitta människor som är monogama, som inte kan tänka sig att dela kärlek. Om den ena är monogam och den andra polygam blir det (som Elin Grelsson tydligen skriver på twitter) ett ”svek” – om Elin vill leva med Tiger och bara Tiger och Tiger vill leva med Elin plus ett antal älskarinnor är det ett svek mot Elin. Allting annat är bara rationaliseringar i syfte att rättfärdiga sitt eget beteende.

I valet att förverkliga sig själv ingår inte att köra över andra. Det trodde jag vi var överens om.

Jag har väldigt svårt att se monogami som att man äger någon annans kropp och själ och aldrig behöver känna sig ensam eller övergiven. Jag känner mig ofta ensam fast jag är tvåsam. Det finns inget lyckorike. Inga klockor ringer för de som inte gifter sig. Utmålandet av monogamin som att man helt och hållet förlorar sig i sin partner, att man i princip inte kan göra någonting utan honom, inte ens runka – går mig på nerverna. Jag ser tvåsamheten som ett plus, någonting som läggs till. Inte att man går upp i varandra. Jag lever inte traditionellt tvåsamt så jag ska kanske inte uttala mig. Men jag vägrar tro att inte gifta människor under samma tak också har egna liv. Vad ger andra rätten att uttala sig om dem? Som om de kände dem?

Ingen partner kan uppfylla alla mina behov. Jag uppfyller mina egna behov. Det där uttalandet: Vi behöver många människor omkring oss eftersom en enda inte kan ge oss allt vi vill ha! luktar rutten fisk. Underförstått: alla ni som lever i en parrelation utan snedsteg inbillar er att er partner kan ge er ALLT. Utan er partner är ni INGENTING. Vad tror ni – att monogama människor sitter och tittar varandra i ögonen hela dagarna?

Å andra sidan, om det finns människor som vill leva i en kärlekskokong, som vill göra sig så fruktansvärt beroende av andra människor, är det väl upp till dem?

Själv skulle jag aldrig stå ut.

En annan sak är det ständiga påpekandet hur svårt det är att vara trogen – hur lätt det är att vara otrogen. Det ligger inte i människans natur att vara trogen! För mig är det inte svårt, jag kan inte ha två sexuella förhållanden samtidigt, jag kan knappt ha ett.

Det är inget offer, ingen uppoffring, tvärtom, det är det enda möjliga. De som upplever det som ett offer, de mår naturligtvis dåligt. De blir offer och tycker synd om sig själva. – Om bara min fru hade accepterat att jag behöver lite sexuell omväxling och förnöjelse! Jävla fru.

Otrohetssiffrorna blir ett tecken på hur meningslöst det är att försöka vara monogam. Men herregud, vad är då trohetssiffrorna?

Tala för er själva, liksom.

Dessvärre är det en psykologisk klyscha likaväl som en sanning att man inte kan ändra på någon annan än sig själv. Den porrhatande frun kommer inte att börja porrsurfa och den otrohetshatande frun kommer att bli ledsen i hjärtat när man bedrar henne. Ingenting i världen kan ändra på detta faktum. Anpassa dig efter det. Eller ta konsekvenserna.

Missförstå mig rätt, det är bra att man ifrågasätter monogama relationer. Det är inte bra att man vill fösa alla får i en och samma riktning.

Och jag tror faktiskt att det finns en gen som gör oss benägna att vara monogama/polygama – som kvällsmänniskor/morgonmänniskor. Och oavsett om det är biologiskt eller ej så är det -  blir det – socialt. Och rätt omöjligt att göra något åt.

→ Lämna en kommentarKategorier: Kärlek

Det är synd om socialisterna

december 3, 2009 · Kommentera

Ingen förstår oss. Nu senast är det Lisa Magnusson som uppvisar kompakt oförståelse inför signaturen Pffft:s resonemang med utgångspunkt i hushållsnära tjänster:

Det är inte fult att köpa städhjälp. Problemet uppstår när de som har råd att köpa städhjälp kräver skattesubventionering av köpet. Detta samtidigt som den städhjälp som fördelas efter behov (= hemtjänst) urholkas kvalitetsmässigt p g a bristande resurser, d v s för lite skattepengar.

Vi i vår tur kommer aldrig att förstå liberalernas oförmåga att begripa det som även ett barn kan se; klassamhällets fundamentala betydelse för individens frihet respektive ofrihet. Observera individen. Om kollektivet – de lägre klasserna, the poor huddled masses – inte bestod av individer, vad i helvete hade det det då spelat för roll? Pffft:

Varför det spelar roll hur vi fördelar samhällets resurser???

Frågan är visserligen fullkomligt enorm*, men visst, here goes: Därför att beroende på hur vi fördelar får vi ett samhälle som väldigt starkt präglas av den fördelningen. Om vi t ex har en väldigt solidarisk fördelningspolitik ökar empiriskt sett chanserna att även folk som inte har en resursstark bakgrund, i form av t ex föräldrar, släkt etc, kan göra sina livsval utan att behöva vara inlåsta i fattigdom. Omvänt leder en väldigt osolidarisk omfördelning empiriskt sett till att den s k sociala rörligheten minskar, att fattigdomsfällorna blir fler och att utrymmet för autonoma livsval minskar.

Lägger man på ett genusperspektiv ser man (?) snart att omfördelningen även har en omfattande påverkan på mäns och kvinnors livsvillkor, där t ex just reproducerande omsorgsarbete som städning och hushållsservice när omfördelningen brister blir något som empiriskt sett tillhandahållas av just kvinnor, samtidigt som ersättningen är låg. När omfördelningen går i mer osolidarisk riktning uppstår till sist en situation där resursstarka kvinnor ser möjligheten att förstärka de egna möjligheterna till autonoma livsval, men på bekostnad av en annan grupp kvinnor som låses in i situationer som liknar fattigdomsfällor. Ett typiskt exempel på den senare sortens fördelning är USA, där den dels extremt ojämställda och dels extremt ojämlika fördelningen skapar och upprätthåller både stora klasskillnader och stora skillnader mellan mäns och kvinnors livsvillkor.

Att Sverige skall närma sig positionen med mer osolidarisk fördelning, vilket de s k pigavdragen faktiskt innebär, är olyckligt tycker jag.

*För att inte säga fullkomligt abnorm.

→ Lämna en kommentarKategorier: Socialism

Victor Jara

december 3, 2009 · Kommentera

Tro det eller ej, men det hålls likvaka över Victor Jara i dagarna tre.

Enligt myten högg juntan händerna av honom på stadion i Santiago de Chile – så att han inte skulle kunna spela mer – men obduktionen visade krossade armar och ett fyrtiotal kulor i kroppen. Vi kommer aldrig att glömma och aldrig att förlåta.

Du har inga händer kvar, Victor Jara,
där du ligger i moder jord.
Och dom säger att det är lögn, Victor Jara,
men jag säger att det är mord.

Cornelis har sjungit Victor Jara på svenska, Rätten till ett eget liv.

Jag minns dig Amanda (Te recuerdo Amanda)

Uttalade sig om poeten i en intervju 1979:

Men Victor Jara är stor på samma sätt som Brecht. Dom lyckades göra stor konst mitt i kampen mot fascismen. Fast en del i den kampen är ju också avpassat till ett läge som inte finns här i Sverige. Jag menar, jag tror åtminstone inte att Råsundastadion inom särskilt kort tid kommer att bli som stadion i Santiago de Chile. Och dom sånger som Jara sjöng som repre­sentant för folkfronten på barrikaderna i Chile kan nog inte få publik i Västeu­ropa därför att situationen är så annor­lunda här. Men den presentation av Jara som jag gjorde spänner ju självfal­let från kärleksfull lyrik till politisk kamp. Jämför sångerna “Plogen” och “Amanda”. Där har du den kombina­tion som är Victor Jara.

En sjungande syster till Victor Jara är Violeta ”Gracias a la vida” Parra. Hon slapp gå Victor Jaras öde till mötes, hon tog sitt eget liv 1967.

→ Lämna en kommentarKategorier: Uncategorized

De svenska rasistkräken

december 2, 2009 · 4 kommentarer

De undrar alltid varför Svenska kvinnor aka Svenska feminister inte bryr sig om gärningsmannens etnicitet. Det finns ett enkelt skäl. Han heter

18. Nisse |  november 15, 2009 at 19:09

En flicka till våldtagen och förstörd för resten av livet pga sosse-slapp-task invandring. Jag önskar en blåneger våldtar Mona Muslim i både ettan och tvåan!

Det enkla skälet är alltså att vi skiter i om vi blir våldtagna av ett svenskt rasistkräk eller av ett arabiskt svin eller ett kongolesiskt dito. Btw blir vi inte förstörda för livet heller hur mycket ni än skulle önska det.

→ 4 kommentarerKategorier: Rasism

Äh, vi återinför slaveriet

december 2, 2009 · 2 kommentarer

Eftersom det är för brutalt att sätta dem i koncentrationsläger och låta gasa ihjäl dem så kan vi väl ha dem som husmuslimer? Så gör de nån nytta.

Det är så mycket de måste förstå.

De måste förstå att de inte kan komma i slöja till jobbet.
De måste förstå att de inte kan slå sina fruar.
De måste förstå att de inte kan ropa ut sina böner.
De måste förstå att de inte kan omskära flickor och pojkar.
De måste förstå att de inte kan se ut som de gör.
De måste förstå att de inte kan heta som de heter.
De måste förstå att de måste förstå.

Efter minaretförbudet, kamp för slöjförbud på allmän plats! Gör som i maoismens Kina, låt människor skämmas och straffas offentligt! Spotta på slöjorna.

Det är då man vill få gömma sig
och gråta som ett barn
när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va

Årets julklapp

→ 2 kommentarerKategorier: Rasism

Helvetes jävla fan

december 1, 2009 · 17 kommentarer

Igår

Jag begick misstaget att släppa in missen obesiktad. Det var mörkt och jag tittade inte så noga. Öppnade bara altandörren och släppte in henne. Fast jag svurit att alltid kolla ordentligt. Hon satte ner den på golvet och den for runt med henne håglöst efter sig. Sen försvann den, ingen vet var, och min katt låg nöjd och belåten i soffan och tvättade sig medan jag ringde akutsamtal. Jag stressar upp mig i ensamheten. Att lysa med ficklampan i hörnen roade mig inte. Pappa, som ännu inte gått och lagt sig, fick sätta sig bakom ratten och komma. Han kom som Woody Allen med en skurborste och började fäkta omkring sig. Han dunkade i väggar och golv. Ingenting hände. Ingenting händer. Musen spelar död. Någonstans. Förmodligen i bokhyllan. Där är ett litet hål där vi lagt en ostbit och satt någonting för. Imorgon ska jag se om ostbiten är uppäten.

Det är en näbbmus. Katter käkar inte gärna näbbmöss.

Jag är lite rädd att den ska springa över mitt ansikte i sömnen. Om jag alls somnar.

Jag ligger med sockarna på.

Jag letade efter ett nattlinne men hittade inget. Jag fick ta en pyjamas och det var ännu bättre. Jag måste skydda musen från musen. Jag är rädd om musen. Jag vill inte att musen ska kila in i det hålet. Pappa säger att det inte krävs ett stort hål för att de ska ta sig in.

Jag är också rädd att den ska ligga och självdö och att jag till våren under en oväntad storstädning ska hitta den. Som jag en gång hittade en död mus längst in i städskrubben på bilverkstan.

”Det är bara en liten mus.” De är så gulliga. Det är bara roligt att få besök av dem. De är som små krokodiler.

Min teori var att den bidar sin tid. Vilket djur är så dumt att det kommer fram när Djävulen lockar den med ömsom vin (ost) och ömsom vatten (skurborste)? Om en jätte bråkar och gapar och jag trycker i ett litet gömställe, stannar jag inte där? Om du upptäcker fem inbrottstjuvar i ditt eget hus, gömmer du dig i garderoben eller börjar du ge liv ifrån dig? Rusar du runt? Väcker du uppmärksamhet?

Pappa utgår från att de visar sig när man skrämmer dem. Jag litar inte på hans erfarenhet, han har bott i stan sen 60-talet. Jag önskade att vi kunde ringa Erik. Han måste ha både katt och möss. Min morbror och pappas bästa kompis. Musexperten.

Snälla Erik, hjälp mig.

Jag kan inte sova. Jag var som ett barn för dig, minns du inte det? Du hade inga döttrar. Vi var varandras favoriter. När jag var ledsen och satt på golvet i köket gick pappa och hämtade dig och så satt ni på huk framför mig med bekymrade ögon och försökte muntra upp mig. Det glömmer jag aldrig. Jag glömmer aldrig någon som gjort någonting för mig.

Men nu måste jag sova. Måste låtsas sova. Om inte annat.

Din

Maria Maruschka från Petrograd

———

Idag

Aldrig har uttrycket ”tyst som en mus” varit så påtagligt.

Det ligger musskit på golvet. Musen har både ätit och skitit.

Åke lägger sig ner på golvet och försöker lokalisera musen.

Åke bestämmer sig för att åtminstone dammsuga upp musskiten.

Åke låter på ett infernaliskt sätt dammsugaren stå på.
Planen är att röka ut musen. Musen ska bli så rädd
att musen går ut på andra sidan bokhyllan.
Det tycker jag är en mindre bra idé.
Jag vill ha musen i bokhyllan så att jag vet var jag har den.
Vi ska sätta musfälla. Sluta försök få ut musen!

Åke tar fram ett måttband och börjar göra konstiga beräkningar.

Åke anser att musfällan är felkonstruerad. Som det mesta.

Åke placerar musfällan framför musöppningen.

Dör de en ögonblicklig död?

Musik: Look What The Cat Dragged In

→ 17 kommentarerKategorier: Katt

Du får misshandla mig men jag får inte misshandla dig – jävligt orättvist

november 30, 2009 · 1 kommentar

Jag har grubblat länge över den argumentationen.

Vi har alltså nått en nivå i debatten där Saudiarabien – en av världens värsta diktaturer – ses som ett föredöme. Kan de förbjuda kyrkor så kan vi minsann förbjuda minareter.

Våldtäktsmän får ju våldta, de våldtar ju. Mördare får ju mörda, de mördar ju. Varför skulle inte jag då få våldta och mörda?

I Saudi får man inte bygga kyrkor mitt i byn. Varför ska vi då bygga minareter? Det som är uselt där, varför är det inte uselt här?

Liksom…

Häromdagen stod en fransk politiker (vem?) och hyllade den där kvinnan som vågat klä sig i byxor i var-det-nu-var-någonstans*. Det i ett Frankrike där presidenten vill förbjuda burkor på öppen gata. Det är hyckleriet i dess renaste form.

*Sudan

→ 1 kommentarKategorier: Uncategorized

Jag är så cool

november 28, 2009 · 6 kommentarer

Jag satt framför datorn och skulle betala räkningar. M hängde upp julstjärnan. Det är det de är till för, boysen. Jag gick igenom månadens räkningar som jag numera är noga med att placera i ett för ändamålet avsett ställ. Jag hade fått elräkningen, 197 kr för två månader. Tittade på de andra: ”betalas via autogiro”. Det gör mig alltid nöjd, då slipper jag lägga in dem manuellt. Det ena var en Tele2-räkning (199 kr för bredbandet) och det andra var… också en Tele2-räkning. Jag läste lite: ”digital TV”. Vad har jag för TV? Jag avsade mig kabel-TV-kanalerna eftersom jag ändå aldrig tittar på dem, det är knappt jag tittar på statstelevisionen, men statstelevisionen finansieras via licens? Vad är detta? 49 kr? Efter att jag grubblat högt en stund frågar M om jag skickat tillbaka boxen. Det vet jag inte. Jag dras instinktivt till garderoben, det ligger ett paket på en hylla. Där är boxen. TV-boxen. Skulle den skickas tillbaka? DET SA JAG TILL DIG, blir det hårda svaret. Av pappren framgår att den sades upp i april. – Du har betalt för hyran.

Alltså, i min barndom fanns inga boxar. Det fanns bara en jävla TV och en jävla TV-reparatör.

Jag vet hur det gick till. I april SA HAN TILL MIG att jag skulle skicka tillbaka boxen. Tele2 skickade själv ett paket med betalt porto, bara för mig att skicka. Mitt ”gör det sen” i kombination med katastrofalt minne måste ha gjort att jag en vacker dag stirrat på paketet och tänkt: Vad gör det här? och inbillat mig själv att det var en kartong jag skulle använda när jag slutligen sa upp bredbandet, alternativt en skokartong. Så jag ställde in den i garderoben.

Bredbandet har jag sagt upp i omgångar, men alltid förlängt i sista stund.

Nu förklarar M att jag betalt för ”hyran av kortet”. Det hade jag gjort i evighet. Om jag inte varit så observant! ”Men jag kan ju inte använda det!” tjuter jag. Höjden av orättvisa! Det spelar ingen roll.

Här tittar vi på TV utan att titta på TV. Häromveckan tänkte jag lyssna på den. Jag lade mig på rygg i sängen och skulle lyssna på Sommarpratarna med Måns Herngren m.fl. Jag sov bort hela programmet.

Jag känner mig blåst. Jag är blåst. (Jmf: Jag känner mig ensam. Jag är ensam. Du behöver inte känna dig ensam för att du är ensam, men känner du dig ensam är du alltid ensam, oavsett hur oensam du är.) Sådan är kapitalismen. Hade den varit mänsklig hade den upplyst mig om att jag betalar för någonting jag inte har användning för. Med mild och vänlig röst.

→ 6 kommentarerKategorier: Uncategorized

Om de ändå hade åkt utomlands

november 28, 2009 · 1 kommentar

Ja, det blir väl roligt att köra en sportig bil, säger jag till min far. En sån vacker flicka som du ska ha en riktig bil, säger han, så att det blir lite stil på dig. Ännu mer stil.

Sportig = sportpaket.

Ett  oerhört uppköp. Från 1992 till 2006. Från kombi till halvkombi. Från tyskt till tyskt. Från Opel till Seat.

Tyskarna är pålitligare än fransmännen. Fråga Bilprovningen. Jaja, Seaten är spansktillverkad men den tillhör familjen, som pappa säger efter alla sina år inom VAG-koncernen. Byggd på samma platta som Polo.

Billig var den, eftersom jag egentligen inte hade tänkt köpa den och ingen annan köpte den gick den ner från 65 000 till 60 000. Min pojkvän frågade säljaren vad han skulle göra med pengarna. Vi fick inte säga det till hans flickvän men han skulle köpa en klocka för 45 000. Det var hans stora intresse här i livet. Han köper och säljer klockor. Han älskar klockor. En gång låg Zlatan på soffan i sitt föräldrahem och sa att han älskade sin flickvän lika mycket som sin mamma. Jag föreställer mig att den unge mannen som jag köper bilen av älskar sina klockor lika mycket som han älskar sin flickvän. Jag har svårt att komma över att mina  surt förvärvade och upplånade slantar ska gå till en jävla klocka.

→ 1 kommentarKategorier: Uncategorized

Rådmän har råd

november 28, 2009 · Kommentera

På fikarasten konverserade två rådmän.

- Ja jag har i alla fall fixat lägenhet i Göteborg. En hyresrätt.
- Vad är hyran där då?
- 11 000.
- För en 5:a?
- Nej, en 3:a.

Men hon tänkte inte skriva sig där för kommunalskatterna i Göteborg med omnejd var ju bara sååå höga.

→ Lämna en kommentarKategorier: Uncategorized