Jag har inga problem med människor som ifrågasätter monogamin för egen del, däremot de som ifrågasätter monogamin för alla andras del. På samma sätt har jag inga problem med människor som ifrågasätter polygamin för egen del, däremot för alla andras del. Vem tvingar dig att leva monogamt om du är polygam eller tvärtom?
Monogami handlar om en lika fåfäng som fruktlös önskan om att kunna äga någon till kropp och själ på det att man aldrig skall behöva känna sig ensam och övergiven. Men det är inte genom våra demoner som vi lyckas skapa riktigt nära relationer, tvärtom får de oss blott att fjärma oss alltmer från varandra. Förstår ni inte det? (Lisa)
Problemet för de polygama är att de måste hitta människor som är polygama, som kan tänka sig att dela kärlek, och problemet för de monogama är att de måste hitta människor som är monogama, som inte kan tänka sig att dela kärlek. Om den ena är monogam och den andra polygam blir det (som Elin Grelsson tydligen skriver på twitter) ett ”svek” – om Elin vill leva med Tiger och bara Tiger och Tiger vill leva med Elin plus ett antal älskarinnor är det ett svek mot Elin. Allting annat är bara rationaliseringar i syfte att rättfärdiga sitt eget beteende.
I valet att förverkliga sig själv ingår inte att köra över andra. Det trodde jag vi var överens om.
Jag har väldigt svårt att se monogami som att man äger någon annans kropp och själ och aldrig behöver känna sig ensam eller övergiven. Jag känner mig ofta ensam fast jag är tvåsam. Det finns inget lyckorike. Inga klockor ringer för de som inte gifter sig. Utmålandet av monogamin som att man helt och hållet förlorar sig i sin partner, att man i princip inte kan göra någonting utan honom, inte ens runka – går mig på nerverna. Jag ser tvåsamheten som ett plus, någonting som läggs till. Inte att man går upp i varandra. Jag lever inte traditionellt tvåsamt så jag ska kanske inte uttala mig. Men jag vägrar tro att inte gifta människor under samma tak också har egna liv. Vad ger andra rätten att uttala sig om dem? Som om de kände dem?
Ingen partner kan uppfylla alla mina behov. Jag uppfyller mina egna behov. Det där uttalandet: Vi behöver många människor omkring oss eftersom en enda inte kan ge oss allt vi vill ha! luktar rutten fisk. Underförstått: alla ni som lever i en parrelation utan snedsteg inbillar er att er partner kan ge er ALLT. Utan er partner är ni INGENTING. Vad tror ni – att monogama människor sitter och tittar varandra i ögonen hela dagarna?
Å andra sidan, om det finns människor som vill leva i en kärlekskokong, som vill göra sig så fruktansvärt beroende av andra människor, är det väl upp till dem?
Själv skulle jag aldrig stå ut.
En annan sak är det ständiga påpekandet hur svårt det är att vara trogen – hur lätt det är att vara otrogen. Det ligger inte i människans natur att vara trogen! För mig är det inte svårt, jag kan inte ha två sexuella förhållanden samtidigt, jag kan knappt ha ett.
Det är inget offer, ingen uppoffring, tvärtom, det är det enda möjliga. De som upplever det som ett offer, de mår naturligtvis dåligt. De blir offer och tycker synd om sig själva. – Om bara min fru hade accepterat att jag behöver lite sexuell omväxling och förnöjelse! Jävla fru.
Otrohetssiffrorna blir ett tecken på hur meningslöst det är att försöka vara monogam. Men herregud, vad är då trohetssiffrorna?
Tala för er själva, liksom.
Dessvärre är det en psykologisk klyscha likaväl som en sanning att man inte kan ändra på någon annan än sig själv. Den porrhatande frun kommer inte att börja porrsurfa och den otrohetshatande frun kommer att bli ledsen i hjärtat när man bedrar henne. Ingenting i världen kan ändra på detta faktum. Anpassa dig efter det. Eller ta konsekvenserna.
Missförstå mig rätt, det är bra att man ifrågasätter monogama relationer. Det är inte bra att man vill fösa alla får i en och samma riktning.
Och jag tror faktiskt att det finns en gen som gör oss benägna att vara monogama/polygama – som kvällsmänniskor/morgonmänniskor. Och oavsett om det är biologiskt eller ej så är det - blir det – socialt. Och rätt omöjligt att göra något åt.
