Jag är en sån där människa som skjuter upp allting till morgondagen.
Om jag ska ladda min mobil över natten tar jag fram laddaren och laddar mobilen. Dagen efter tar jag mobilen från laddaren och låter laddaren sitta kvar. Varför göra det ena bara för att man gör det andra?
Det är ett mycket ologiskt beteende, enligt somliga. De gör allting på en gång. Det skulle aldrig falla dem in att låta fjället från fisken hamna i vasken innan det hamnar i soppåsen. De skulle aldrig äta ett äpple och låta äppelskrutten ligga till allmän beskådan. De skulle aldrig tvätta utan att genast sortera allting och stryka det som strykas bör. Medan jag måste samla mental kraft i dagar… för att överhuvudtaget orka dyka ner i tvättkorgen. När jag har tvättat har jag tvättat och tvättkorgen blir stående i hallen. Den kommer sällan längre.
Detta leder till slitningar i förhållandet, om man har ett sådant, där den ena är pedant och den andra slarver. ”Varenda jävla gång.” Låter man laddaren sitta kvar i kontakten. ”Varenda jävla gång.” Det är oförlåtligt. Så gott som.
Påminnelse: ta ur laddaren ur kontakten och lägg tillbaka den i byrån, diska disken, spola på toaletten, släng pappret som ligger på bordet och skräpar, lägg inte koftan i soffan, den ska ligga i fåtöljen eller hänga på galgen, låt inte nagelsaxen ligga på golvet på toaletten så att alla riskerar att skada sig, ta undan böckerna, dra upp rullgardinen, bädda sängen, lägg på överkastet.
Men decennier av ovanor, av skit i hörnen, av odiskad disk, av överfulla dammsugarpåsar, av fläckiga speglar, av kattpiss och hundhår, av för många gånger använda lakan och ett orent helvete – låter sig inte förändras så lätt.
Jag är i grunden en hopplös person. Jag har sett vänner laga mat, vänner med ett fläckfritt förflutet och en lika fläckfri framtid. Inte ett spår syns av deras matlagning. När – om – jag lagar mat ser det ut som om en treåring härjat i köket. Mjölet yr, allting står på ända. T.o.m. jag.
Hur det blev så här har jag ingen aning om. Protesterar mitt undermedvetna mot villaidyllen med de blanka diskbänkarna, de prudentliga tidningshögarna, livet som dockhus? eller är jag bara vanskapt, inkapabel att sköta ett hem. Skulle jag ha tjänare, borde jag ha städhjälp, någon som sätter in korten i albumen åt mig. Någon som tar på och av sockarna. Som bäddar sängen. Jag bäddar aldrig sängen. Det slutade jag med i samma ögonblick jag flyttade hemifrån.

Godnatt då